Stå som vittnen om Gud
Äldste Dallin H. Oaks
i de tolv apostlarnas kvorum
Från ”Witnesses of God”, ett tal som hölls under ett andligt möte vid Brigham Young-universitetet–Idaho den 25 februari 2014. För hela texten på engelska, gå till www2.byui.edu/DevotionalsandSpeeches.
Som ”jordens salt” måste vi som sista dagars heliga bevara vår sälta genom att följa vår religion och genom att visa att vi är vittnen om Gud.
Illustrationer Scott Greer
Vi lever i en värld där många förnekar Guds existens och vikten av hans bud. Jag hoppas att det jag säger hjälper dig att bli ett bättre vittne om Gud och att bättre verka för sanning och rättfärdighet.
I.
Jag börjar med våra tre första trosartiklar:
”Vi tror på Gud den evige Fadern, på hans Son Jesus Kristus och på den Helige Anden.
Vi tror att människor kommer att straffas för sina egna synder och inte för Adams överträdelse.
Vi tror att hela människosläktet kan frälsas genom Kristi försoning och genom lydnad mot evangeliets lagar och förordningar” (Trosartiklarna 1:1–3).
En framstående profet i Mormons bok undervisade om samma sanningar:
”Tro på Gud. Tro att han är och att han har skapat allt, både i himlen och på jorden. Tro att han har all visdom och all makt, både i himlen och på jorden. Tro att människan inte förstår allt det som Herren kan förstå.
Och vidare: Tro att ni måste omvända er från era synder och överge dem och ödmjuka er inför Gud, och be i hjärtats uppriktighet om att han skall förlåta er” (Mosiah 4:9–10).
Men i dag förnekar eller tvivlar många på Guds existens och hävdar att alla regler som rör uppförande är skapade av människor och kan accepteras eller förkastas efter tycke och smak.
Varför talar jag om sådana grundläggande sanningar som Guds existens och vad som är rätt och fel i fråga om vårt uppförande? Ibland är det sådant vi tar för givet som vi behöver undervisa om mest. Vi kan försumma enkla, grundläggande sanningar därför att vi antar att de redan förstås av alla, men så är det inte. Vi måste framhålla de fundamentala sanningar som vår tro är baserad på. I grund och botten omfattar de Guds existens och sanningarnas eviga verklighet samt rätt och fel som det fastställts av hans lärdomar och hans bud.
II.
Den gudsförnekelse och det förringande av hans roll vad gäller människans förehavanden påbörjades under Renässansen och är allmänt rådande i dag. Att förhärliga det mänskliga förnuftet är något som haft bra och dålig inverkan. Vetenskapen har åstadkommit oräkneliga förbättringar i våra liv, men eftersom man genom att förneka gudomlig myndighet som den absoluta grunden för rätt och fel och ersatt Gud med vetenskap har många religiösa personer ställt frågan: ”Varför [är] viljan hos den liberala traditionens briljanta filosofer [eller viljan hos en gren av Förenta staternas högsta domstol] … mer relevant i fråga om moraliska beslut än Guds vilja?”1
De som har ersatt det gudomliga inflytandet med mänskligt förnuft i sitt liv har förringat sig själva och samtidigt förbilligat civilisationen.
Jag är tacksam över att veta att det finns två metoder för att få kunskap – den vetenskapliga metoden och den andliga metoden som börjar med tro på Gud och som litar till skrifterna, inspirerad undervisning och personlig uppenbarelse. Det råder egentligen ingen konflikt mellan kunskapen som fås genom de här olika metoderna, för Gud, vår allsmäktige evige Fader, vet all sanning och manar oss att lära oss på båda sätten.
Profetior om de sista dagarna förutsäger stort motstånd mot inspirerad sanning och gärning. Några av de här profetiorna rör antikrister, och andra talar om den stora och avskyvärda kyrkan.
Antikrist
Aposteln Johannes använder ordet Antikrist för att beskriva någon ”som förnekar Fadern och Sonen” (1 Joh. 2:22). I dag kallas de som förnekar Guds existens för ateister. Några av dem förlöjligar övertygelsen hos dem som tror på det som inte kan bevisas, men fastän de aggressivt förnekar en gudomlig existens kan de inte motbevisa den.
Vi är beredda på sådan gudsförnekelse genom berättelsen i Mormons bok om en man som hette Korihor. Med ord som liknar de mest ateistiska texterna i vår tid, sa Korihor, som kallades ”antikrist” två gånger (Alma 30:6, 12):
”Ni kan inte veta något om det som ni inte ser. Därför kan ni inte veta att en Kristus skall komma.
Ni ser framåt och säger att ni ser en förlåtelse för era synder. Men se, detta är följden av ett vanvettigt sinne, och denna sinnesrubbning kommer som följd av era fäders traditioner som vilseleder er till att tro sådant som inte är sant” (Alma 30:15–16).
Korihor förkunnade ”att ingen försoning för människornas synder kunde ske”. Hans beskrivning av följderna av sin förnekelse av tanken om synd och en Frälsare är slående lik den uppfattning som många har i vår tid: ”Varje människa här i livet skördade följderna av sitt eget handlande. Därför fick varje människa framgång alltefter sin begåvning, och varje människa segrade alltefter sin styrka. Och vad människan än gjorde så var det inte något brott” (Alma 30:17; kursiveringen tillagd).
Värderelativism
I dag kallar vi Korihors filosofi för värderelativism. Två observatörer beskriver den här filosofin så här: ”När det gäller moraliska frågor finns det inga universellt objektiva riktiga eller felaktiga svar, inga olämpliga eller lämpliga omdömen och inga förnuftiga eller rationella sätt varigenom man alltid, överallt och för varje person kan fastställa vad som är moraliskt eller inte.”2
Den här uppfattningen tillämpas av många inom media och som reaktion på grupptryck. ”Bryt dig loss från de gamla reglerna. Gör det som känns bra för dig. Vi är inte ansvariga utöver det som människans lagar eller allmänhetens ogillande ålägger dem som åker fast.” Bakom sådana tankar ligger antagandet att det inte finns någon Gud, eller om det finns det så har han inte gett något bud som gäller oss i dag.
Sekulär humanism
I den högre utbildningens värld har tanken om en obevisbar Gud och förnekelsen av rätt och fel stort inflytande. Sekulär humanism, en gren inom humanismen som förmodligen fått sitt namn av sin starka anknytning till sekularismen, tar medvetet eller omedvetet sitt uttryck i fakultetmedlemmars undervisning på många skolor och universitet.
För religiösa personer är det anstötliga elementet i olika humanistiska filosofier att de förnekar Guds existens och förkastar de moraliska sanningar som har sina rötter i hans bud. 1973 års humanistiska manifest förkastar således ”traditionella moraliska regler” och ”traditionella dogmatiska eller auktoritära religioner som sätter uppenbarelse, Gud, ritualer och trosbekännelser över mänskliga behov och upplevelser”. Det förkunnar vidare: ”Vi har inte upptäckt något gudomligt syfte … för människosläktet … Människor är själva ansvariga för vad de är eller blir. Ingen gudom frälser oss. Vi måste frälsa oss själva.”3
Anhängare av humanismen, som kallas humanister, har naturligtvis bidragit med mycket som är positivt. De stöder till exempel demokrati, mänskliga rättigheter, utbildning och materiell utveckling. Så länge som de här förbättringarna inte utesluter troende är vårt enda problem med humanister att de förnekar gudomlig auktoritet och gudomliga värden.
Som före detta filosofilärare vid BYU har Chauncey Riddle skrivit: ”Humanismen gör människan till gud, den högste, och det mänskliga sinnet får bedöma vad som är sant, gott och vackert.” Han påminner oss också om att humanismen ”åtnjuter god publicitet i världen i dag eftersom de flesta författare, pedagoger och mediapersonligheter delar den övertygelsen”.4
Många som förnekar eller tvivlar på Guds existens förkastar förmodligen värderelativismens filosofi. De anser sig ha vissa yttre normer för rätt och fel, men anser att absoluta sanningar som inte är baserade på en gudstro är svåra att förklara. Sekulära humanister, som formellt förkastar ”traditionell religiös moral” och förkunnar sin tilltro till ”vetenskapliga bevis”5, verkar uppfylla en profetia i Mormons bok om dem som ”lever utan Gud i världen” (Mosiah 27:31).
Den stora och avskyvärda kyrkan och andra ”kyrkor”
Profetior i Mormons bok beskriver ”hela jordens stora och avskyvärda kyrka, vars grundare är djävulen” (1 Nephi 14:17). Det är profeterat att den här ”kyrkan” ska ha ”herravälde över hela jorden bland alla nationer, släkter, tungomål och folk” (1 Nephi 14:11). Det står också att den här kyrkan, som kallas ”den mest avskyvärda av alla kyrkor”, för att ”vinna världens beröm” ska försätta ”Guds heliga … i fångenskap” (1 Nephi 13:5, 9).
Eftersom inget religiöst samfund – kristet eller inte – någonsin har haft ”herravälde” över alla nationer på jorden eller förmågan att försätta alla Guds heliga i ”fångenskap”, måste den här stora och avskyvärda kyrkan vara något långt mer genomträngande och utbrett än en enda ”kyrka”, som vi förstår den termen i dag. Det måste vara alla filosofier eller organisationer som motsätter sig en tro på Gud. Och ”fångenskapen” som den här ”kyrkan” vill försätta de heliga i är inte så mycket en fysisk fångenskap som en fångenskap i falska uppfattningar.
Nephi fick veta i en uppenbarelse att det bara fanns ”två kyrkor”: ”Guds Lamms kyrka” och ”djävulens kyrka” (1 Nephi 14:10; se också 13:4–6). Den beskrivningen fastställer en skillnad mellan dem som tror på Gud och vill tjäna honom efter bästa förstånd och dem som förnekar Guds existens (se 1 Nephi 14:10).
Annan undervisning i Mormons bok använder också ordet kyrka för att uttrycka tro eller avsaknad av tro på Gud. I de avslutande kapitlen i Andra Nephi profeteras det om att icke-judarna i de sista dagarna ska bygga ”många kyrkor” som ”föraktar … Guds makt och underverk och prisar sin egen visdom och sin egen lärdom för att kunna skaffa sig vinning” (2 Nephi 26:20). De berättar om ”kyrkor som är upprättade, men inte åt Herren” (2 Nephi 28:3) som ”undervisa[r] med sin lärdom” och ”förnekar Guds … makt” (2 Nephi 28:4, 5). De ”säger till folket: Lyssna till oss och hör vår lära. Ty se, det finns ingen Gud i dag” (2 Nephi 28:5).
Under sin verksamhet bland nephiterna varnade Frälsaren för en kyrka som ”inte är byggd på mitt evangelium utan är byggd på människors verk, eller på djävulens verk” (3 Nephi 27:11; se också undervisningen om ”den stora och rymliga byggnaden” i 1 Nephi 8:26–33; 11:35 och 12:18). De här varningarna är inte begränsade till religiösa organisationer. I vår tids omständigheter innefattar de en mängd sekulära filosofier och aktiviteter.
III.
Många som tror på Gud och det som är rätt och fel enligt hans bud utsätts för förakt och hån av världsliga läror och gudsförnekelse som förekommer i många organisationer, bland annat utbildningsinstitutioner och media. Sådana profeterade utmaningar drabbar ett minskande antal gudfruktiga människor som delar vår tro på Gud och rätt och fel som existerar på grund av hans bud. Det här är bara en upprepning av det som hände när Frälsaren levde på jorden.
Fastän vi ”på allt sätt [är] trängda”, är vi ”inte rådlösa” (2 Kor. 4:8). Vi vet att vår andliga utveckling kräver att det finns ”en motsats till allting” (2 Nephi 2:11). Vi vet också att Herren ”finner … för gott att tukta sitt folk. Ja, han prövar deras tålamod och deras tro” (Mosiah 23:21). Men skrifterna lär också att han ska befria dem som sätter sin lit till honom (se 1 Sam. 17:37, 45–46; Ps. 34:22; Ords. 3:5–6; Alma 36:27; 38:5).
Jag ska nu ge tre förslag på vad vi kan göra som gensvar på nuvarande förhållanden och börjar med det lättaste. Alla har att göra med en storslagen lära i Mormons bok, att vi ska ”stå som vittnen om Gud alltid och i allting och överallt där [vi] må befinna [oss], ända intill döden” (Mosiah 18:9).
Hedra Guds namn och inflytande
Vi har fått lära oss att ”tro på Kristus och inte förneka honom” (2 Nephi 25:29); att vända oss till Kristus i varje tanke och att inte tvivla eller frukta (se L&F 6:36) samt att tala om Kristus, glädjas i Kristus och predika om Kristus (se 2 Nephi 25:26). Två sätt vi kan göra det på är i våra personliga böner och vår personliga kommunikation med andra.
I våra personliga böner och familjeböner bör vi be Gud att hjälpa oss och våra grannar och ledare att erkänna Gud vår Skapare och det rätta och orätta som fastställts av hans bud. Vi bör göra det för hans barns skull överallt.
Vi bör också motstå den nuvarande trenden att inte prata om religion ens i privata samtal. På senare år har religiösa symboler och högtidliga ord på julkort och kondoleanskort nästan helt försvunnit. När vi gör val om sådan kommunikation bör vi inte höra till dem som tar bort högtidliga ord från vår personliga kommunikation. Som troende har vi en plikt att bevara Guds och Kristi namn och inflytande i våra samtal, våra liv och vår kultur.
Erkänn offentligt Guds välsignelser
Stöd offentliga erkännanden om Guds välsignelser. Vi ska göra det för att bekämpa det avtagande användandet av uttryck för religiös tro, och omnämnandet av Gud och hans välsignelser i offentliga samtal. Jämför till exempel dagens offentliga dokument och regeringsledares retorik i Förenta staterna med liknande dokument och ord från ledare under Amerikas två första århundraden. I den jämförelsen får du bevis på medvetna ansträngningar att ta bort sådant som handlar om Gud och religionens inflytande i Amerikas grundande och bevarande.
Vad kan vi göra åt det? För det första kan vi vara goda exempel i vår familj och i undervisning om kyrkan genom att uppmärksamma Herrens välsignelser i våra liv och i våra nationer. För att göra det här ”med visdom och ordning” (Mosiah 4:27) bör vi se till att det inte ser ut som om vi förnekar att våra nationer omfattar och är välsignade av invånare som är judar, muslimer eller har en annan icke-kristen tro, liksom av ateister. I stället bör vi tala sanningsenligt om det faktum att till exempel Förenta staterna grundades av personer och ledare som till stor del var kristna och som gav uttryck för principerna i deras tro i konstitutionen, i lagar och i nationens kultur.6
Enligt en uppsats som nyligen skrevs av broder Clayton Christensen, lärare vid Harvards handelshögskola och tidigare områdessjuttio, är religion grunden till både demokrati och framgång. Han påminner oss om att både demokrati och kapitalism till stor del är beroende av lydnad mot sådant som inte tvingas på oss och att den förutsättningen är beroende av religioner som undervisar om sådant som ”människors lika värde, vikten av att respektera andras ägodelar och personlig ärlighet och redbarhet”. Sekularism, som vill ersätta teistisk religion, har ingen makt och inget program som kan ge det som broder Christensen kallar ”den nödvändiga grunden till lydnad mot sådant som inte tvingas på oss”.7
Förespråka fri religionsutövning
Förespråka fri religionsutövning. Det här är svårare eftersom det kräver ett samarbete mellan troende av olika åskådningar. På de platser där regeringen garanterar fri religionsutövning bör vi uppmana regeringsämbetsmän att hedra den garantin. Här ska jag bara ta upp två exempel på nuvarande situationer.
Det första är offentliga böner. Bön är att tilltala en gudomlig varelse, oavsett gudsuppfattning och hur man väljer att tilltala honom. Oavsett bönens innehåll, vilket varierar efter tron hos den som ber, är en bön som uppsänds offentligt viktig som bekräftelse på, eller en symbol för, en grupps gemensamma beroende av och vördnad för Gud. Det är sådana böner som uppsänds i början av möten för lagstiftande församlingar eller rådsmöten och i eder som avläggs före vittnesmål eller officiella installationer. Vilken uppfattning om Gud personen som uppsänder bönen än har och vilken religiös övertygelse och vilket bönespråk han eller hon än har, hoppas jag att vi vittnar om vår tro på Gud genom bönen, och uppsänder den på ett klokt och tolerant sätt. Det här är värt att kämpa för.
För det andra bör vi vara uppmärksamma på och motsätta oss regeringsämbetsmän och förespråkare för allmän policy som hävdar att fri religionsutövning är begränsad till ”religionsfrihet”. I Förenta staterna, till exempel, skyddar garantin om ”fritt utövande” rätten att förflytta oss ut från våra privata miljöer, som kyrkor, synagogor och moskéer, och handla efter vår tro, enbart underställda de lagar som behövs för att skydda den allmänna hälsan, tryggheten och välfärden. Fritt utövande skyddar förstås religiösa personer så att de kan handla enligt sin tro i offentliga policydebatter och när de röstar som medborgare eller lagstiftare.
Som äldste Jeffrey R. Holland i de tolv apostlarnas kvorum sa i ett kraftfullt tal till en nationell åhörarskara med kristna ledare, vill vi som sista dagars heliga ”gärna gå samman … [för] att garantera den religionsfrihet som tillåter oss alla att säga vår mening [och agera] i frågor som angår det kristna samvetet och vår tids sociala problem”8.
Vi behöver stödja de koalitioner av religiösa ledare och gudfruktiga människor som kommer samman för att försvara den traditionella kulturen i fråga om tro på Gud och erkännandet av hans välsignelser.
IV.
Avslutningsvis säger jag till alla troende överallt att vi har en högtidlig religiös plikt att vara vittnen om Gud. Vi måste vittna om vår religiösa tro, förena oss och insistera på rätten att fritt utöva våra religioner och hedra deras viktiga roll när det gäller att etablera, bevara och gynna nationerna.
Jag vill påminna mina medkristna om aposteln Johannes högtidliga undervisning:
”Och varje ande som inte bekänner Jesus, han är inte från Gud. Det är Antikrists ande, som ni har hört skulle komma och som redan nu är i världen” (1 Joh. 4:3).
Följden av att inte göra vår röst hörd som vittnen om Gud visar sig i vår Frälsares ord om saltet som har mist sin sälta. Blandat med andra ämnen – precis som vi kan försvagas av världens värderingar – förlorar det sitt unika inflytande på massans helhet. Som Frälsaren sa: ”Det duger bara till att kastas ut och trampas ner av människor” (Matt. 5:13).
Som ”jordens salt” (Matt. 5:13) måste vi som sista dagars heliga bevara vår sälta genom att följa vår religion och genom att visa att vi är vittnen om Gud. När vi gör det förenar vi oss med dem som får åtnjuta den slutliga segern för sanning och rättfärdighet, när ”varje knä [skall] böja sig, och varje tunga skall prisa Gud” (Rom. 14:11) och Herren Jesus Kristus som vi dyrkar och vars tjänare vi är.