Det är aldrig för tidigt och det är aldrig för sent
Äldste Bradley D. Foster
i de sjuttios kvorum
Det är aldrig för tidigt och det är aldrig för sent att leda, stödja och gå bredvid våra barn, för familjen är evig.
Bröder och systrar, vi ligger i strid med världen. I det förflutna har världen tävlat om våra barns energi och tid. I dag kämpar den om deras identitet och sinnen. Många högljudda och framträdande röster försöker definiera vilka våra barn är och vad de bör tro på. Vi får inte låta samhället göra om våra barn till en avbild av världen. Vi måste vinna den här striden. Allting beror på det.
Kyrkans barn sjunger en sång som lär dem vilka de verkligen är: ”Jag är Guds lilla barn, … han har satt mig här, han givit mig ett jordiskt hem med far och mor så kär.” Sedan vädjar barnen till oss: ”Led mig, stöd mig, gå bredvid mig, … och innan tiden flyr förbi, lär mig förstå hans ord.”1
President Russel M. Nelson lärde oss under förra generalkonferensen att från och med nu måste vi utöva ”avsiktligt föräldraskap”2. Det här är svåra tider. Men den goda nyheten är att Gud visste att det skulle vara så, och han har gett oss råd i skrifterna så att vi ska kunna veta hur vi kan hjälpa våra barn och våra barnbarn.
I Mormons bok visade sig Frälsaren för nephiterna. Han samlade de små barnen runt omkring sig. Han välsignade dem, bad för dem och grät över dem.3 Sedan sa han till föräldrarna: ”Se era små.”4
Vi behöver titta och se. Vad var det Jesus ville att föräldrarna skulle se hos sina små? Ville han att de skulle få en glimt av sina barns gudomliga potential?
När vi i dag tittar på våra barn och våra barnbarn, vad vill Frälsaren att vi ska se hos dem? Inser vi att våra barn är den största gruppen undersökare i kyrkan? Vad måste vi göra för att de ska bli varaktigt omvända?
I Matteus lär oss Frälsaren om varaktig omvändelse. En stor skara hade samlats vid Galileiska sjön för att lyssna på hans undervisning.
Vid det tillfället berättade Jesus om att så frön – liknelsen om såningsmannen.5 När han förklarade den för lärjungarna, och i slutändan för oss, sa han: ”När någon hör budskapet om riket men inte förstår det, kommer den onde och rycker bort det som blivit sått i hans hjärta.”6 Budskapet till föräldrar är tydligt: Det är skillnad mellan att höra och att förstå. Om våra barn bara hör men inte förstår evangeliet, då är dörren öppen för Satan att ta bort dessa sanningar från deras hjärtan.
Men om vi hjälper dem att få sina rötter att växa till djup omvändelse, då, när dagens hetta kommer, när livet blir tufft – och det blir det – kan Jesu Kristi evangelium ge dem något inifrån som inte kan påverkas utifrån. Hur kan vi försäkra oss om att dessa mäktiga sanningar inte bara går in genom ena örat och ut genom det andra? Det räcker nog inte att bara höra orden.
Vi vet alla att ord inte är statiska. Ibland säger vi våra ord, och de hör sina ord. Ni kanske säger till era små barn: ”Du låter som en trasig grammofonskiva.” Då svarar de nog: ”Pappa, vad är en grammofonskiva?”
Vår himmelske Fader vill att vi ska lyckas, för när allt kommer omkring var de hans barn innan de blev våra. Som föräldrar i Sion har ni fått den Helige Andens gåva. När ni ber om vägledning ”visar han er allt vad ni bör göra”7 när ni undervisar era barn. När ni utvecklar er undervisning ”överför den Helige Andens kraft ordet till människobarnens hjärtan”8.
Jag kan inte tänka mig ett bättre exempel på att hjälpa någon förstå än berättelsen om Helen Keller. Hon var blind och döv och hennes värld var mörk och tyst. En lärare vid namn Anne Sullivan kom för att hjälpa henne. Hur skulle ni undervisa ett barn som varken kunde se eller höra er?
Under lång tid kämpade Anne med att få kontakt med Helen. En dag tog hon med henne ut till vattenpumpen. Hon höll Helens ena hand under utloppsröret och började pumpa upp vatten. Anne bokstaverade sedan ordet V-A-T-T-E-N i Helens andra hand. Ingenting hände. Så hon försökte en gång till. V-A-T-T-E-N. Helen kramade Annes hand, för hon hade börjat förstå. Innan kvällen kom hade hon lärt sig 30 ord. Inom några månader hade hon lärt sig 600 ord och kunde läsa blindskrift. Hellen Keller tog senare examen från college och hjälpte till att förändra världen för människor som varken kunde se eller höra.9 Det var ett under, och hennes lärare var den som åstadkom undret, precis som ni föräldrar kommer att vara.
Jag såg resultatet efter en annan stor lärare medan jag var president för en stav för ensamstående vuxna på BYU–Idaho. Den upplevelsen förändrade mitt liv. En tisdagskväll intervjuade jag en ung man som hette Pablo. Han var från Mexico City och ville gå på mission. Jag ställde frågor om hans vittnesbörd och om hans önskan att tjäna. Hans svar på mina frågor var perfekta. Sedan frågade jag om hans värdighet. Hans svar var exakta. Faktum är att hans svar var så bra att jag undrade: ”Han kanske inte förstår vad jag frågar honom.” Så jag formulerade om frågorna, och kom fram till att han visste exakt vad jag hade frågat och var helt ärlig.
Jag var så imponerad av denne unge man att jag frågade honom: ”Pablo, vem var det som hjälpte dig komma till denna punkt i livet där du vandrar så rättrådigt inför Herren?”
Han svarade: ”Min pappa.”
Jag sa: ”Pablo, berätta för mig hur det gick till.”
Pablo fortsatte: ”När jag var nio tog min pappa mig åt sidan och sa: ’Pablo, jag har också varit nio år. Låt mig nämna några saker du kan stöta på. Du kommer att se folk som fuskar i skolan. Du kommer kanske att umgås med människor som svär. Det kommer troligen dagar när du inte vill gå till kyrkan. När det händer, eller något annat som du tycker är jobbigt, vill jag att du kommer och pratar med mig så hjälper jag dig klara av det. Och sedan ska jag berätta vad som kommer efter det.’”
”Så, Pablo, vad berättade han när du fyllt 10?”
”Jo, han varnade mig för pornografi och vulgära skämt.”
”Vad gjorde han när du var 11?” frågade jag.
”Han varnade mig för sådant som skulle kunna göra mig beroende och påminde mig om att använda min handlingsfrihet.”
Här fanns en far som år efter år, ”bud på bud … lite här, lite där”10 hjälpte sin son att inte bara höra utan också förstå. Pablos far visste att våra barn lär sig när de är redo att lära, inte bara när vi är redo att undervisa dem. Jag var stolt över Pablo när vi sände in hans missionärsansökan den kvällen, men jag var ännu stoltare över Pablos pappa.
När jag körde hem den kvällen frågade jag mig själv: ”Vad för slags far kommer Pablo att bli?” Och svaret var kristallklart: Han kommer att bli precis som sin pappa. Jesus sa: ”Sonen kan inte göra något av sig själv, utan endast det han ser Fadern göra.”11 Det är mönstret för hur vår himmelske Fader välsignar sina barn från generation till generation.
När jag fortsatte tänka på min upplevelse med Pablo, kände jag mig sorgsen över att mina fyra döttrar var vuxna och att de nio barnbarn jag då hade inte bodde i närheten. Sedan kom tanken: ”Kan jag ens hjälpa dem på samma sätt som Pablos far hjälpte honom? Har det gått för lång tid?” När jag uppsände en bön i mitt hjärta viskade Anden denna viktiga sanning: ”Det är aldrig för tidigt och det är aldrig för sent att börja denna viktiga process.” Jag förstod med en gång vad det innebar. Jag kunde knappt vänta tills jag kom hem. Jag bad min hustru Sharol ringa våra barn och berätta för dem att vi behövde hälsa på dem. Jag hade något väldigt viktigt att säga dem. Min iver skrämde dem lite.
Vi började med vår äldsta dotter och hennes man. Jag sa: ”Din mor och jag vill att ni ska veta att vi har varit i er ålder en gång. Vi var 31 och hade en liten familj. Vi har en aning om vad ni kan ställas inför. Kanske en ekonomisk utmaning eller ett hälsoproblem. Kanske prövas er tro. Livet kanske helt enkelt överväldigar er. När det händer vill jag att ni talar med oss. Vi hjälper er klara av det. Vi vill inte tränga oss på, men vi vill att ni ska veta att vi alltid är på er sida. Och när vi nu är tillsammans vill jag berätta för er om en intervju som jag just har haft med en ung man som heter Pablo.”
Efter berättelsen sa jag: ”Vi vill inte att ni ska gå miste om möjligheten att hjälpa era barn och våra barnbarn förstå dessa viktiga sanningar.”
Bröder och systrar, jag inser nu tydligare vad Herren förväntar sig att jag som far och som morfar ska göra för att upprätta en process som hjälper min familj att inte bara höra utan också förstå.
Allteftersom jag blir äldre tänker jag ofta på dessa ord:
”O tid, o tid, flyg tillbaks till förr är du snäll,
Och låt dem vara mina små, bara för en kväll!12
Jag vet att vi inte kan gå tillbaka i tiden, men detta vet jag nu: Det är aldrig för tidigt och aldrig för sent att leda, stödja och gå bredvid våra barn, för familjen är evig.
Det är mitt vittnesbörd att vår himmelske Fader älskade oss så mycket att han sände sin Enfödde Son att leva ett jordiskt liv så att Jesus skulle kunna säga till oss: ”Jag har varit där du är. Jag vet vad som händer härnäst och jag hjälper dig igenom det.” Jag vet att han gör det. I Jesu Kristi namn, amen.