Välsignade och lyckliga är de som håller Guds bud
Äldste Von G. Keetch
i de sjuttios kvorum
Barriärerna som Herren upprättat skapar för oss en trygg hamn från ondska och nedbrytande inflytanden.
För en tid sedan när jag besökte Australien reste jag till en vacker hästskoformad havsvik känd för sin surfing. När jag gick längs stranden fascinerades jag av storslagenheten hos de väldiga, dånande vågorna som bröts strax utanför viken och de mindre vågorna som rullade in mot stranden.
När jag fortsatte stötte jag på en grupp amerikanska surfare. Det var tydligt att de var upprörda över något. De pratade högljutt och gestikulerade mot havet. När jag frågade dem vad som stod på, pekade de på stället utanför viken där de stora vågorna bröts.
”Titta därborta”, sa en av dem argt till mig. ”Ser du barriären?” När jag tittade lite närmare såg jag en barriär som sträckte sig tvärs över vikens öppning, precis där de stora och lockande vågorna bröts. Det såg ut som om barriären var gjord av ett tungt nät som hölls uppe av flöten. Enligt surfarna sträckte sig nätet ända ner till havsbottnen.
Den amerikanske surfaren fortsatte: ”Vi är här på vårt livs resa för att surfa på de här stora vågorna. Vi kan surfa på de mindre vågorna som bryter inne i viken, men barriären gör det omöjligt för oss att surfa på de stora vågorna. Vi förstår inte varför barriären är där. Allt vi vet är att den totalt har förstört vår resa.”
När de amerikanska surfarna eldade upp sig alltmer, drogs min uppmärksamhet till en annan surfare – en äldre man som tydligen bodde i närheten. Det tycktes som om han började bli otålig när han lyssnade på de allt mer högljudda klagomålen över barriären.
Slutligen reste han sig och gick fram till gruppen. Utan att säga ett ord tog han fram en kikare ur sin ryggsäck och räckte över den till en av surfarna och pekade ut mot barriären. En efter en tittade surfarna i kikaren. När det blev min tur såg jag med hjälp av förstoringen något som jag inte kunnat se förut: ryggfenor – stora hajar som jagade nära revet på andra sidan barriären.
Gruppen blev snabbt dämpad. Den gamle surfaren tog tillbaka sin kikare och vände sig för att gå därifrån. Sedan sa han något som jag aldrig glömmer: ”Var inte så kritiska när det gäller barriären”, sa han. ”Den är det enda som hindrar er från att bli uppätna.”
Där vi stod på den där vackra stranden, ändrades plötsligt vårt perspektiv. En barriär som hade tyckts så hård och restriktiv – som verkade hindra nöjet och spänningen i att surfa på de verkligt stora vågorna – hade blivit något helt annat. Med vår nya insikt om faran som lurade strax under ytan, erbjöd barriären nu skydd, trygghet och frid.
När ni och jag vandrar livets stigar och söker uppnå våra drömmar, kan Guds befallningar och normer – liksom barriären – ibland vara svåra att förstå. De kanske verkar hårda och orubbliga, och blockerar en väg som ser rolig och spännande ut och som följs av så många andra. Som aposteln Paulus beskrev det: ”Vi [ser] en gåtfull spegelbild”1, med ett sådant begränsat perspektiv att vi ofta inte förstår de stora faror som gömmer sig strax under ytan.
Men han som ”förstår allt”2 vet exakt var de farorna finns. Han ger oss gudomlig vägledning genom sina bud och sin kärleksfulla ledning, så att vi kan undvika de här farorna – så att vi kan ta ut en kurs i livet som är skyddad från andliga rovdjur och syndens gapande käftar.3
Vi visar vår kärlek till Gud – och vår tro på honom – genom att göra vårt allra bästa varje dag för att följa den kurs som han har lagt ut för oss och genom att hålla de bud han gett oss. Vi visar särskilt den tron och kärleken i situationer där vi inte fullt förstår orsaken till Guds bud eller den särskilda väg han ber oss att följa. Det är relativt lätt att följa en kurs innanför barriären när vi väl vet att det finns skarptandade rovdjur strax utanför den. Det är svårare att hålla kursen innanför barriären när allt vi kan se är de spännande och lockande vågorna på andra sidan. Och ändå är det då – i de stunder när vi väljer att utöva vår tro, lita på Gud och visa vår kärlek till honom – som vi växer och vinner mest.
I Nya testamentet förstod inte Ananias varför Herren befallde honom att söka upp och välsigna Saulus, en man som bokstavligen hade fullmakt att fängsla dem som trodde på Kristus. Men genom att lyda Guds befallning blev Ananias delaktig i aposteln Paulus andliga födelse.4
När vi litar på Herren, utövar vår tro, lyder hans bud och följer den kurs han har lagt ut för oss, blir vi alltmer de som Herren vill att vi ska bli. Det är denna förvandling – denna hjärtats omvändelse – som är det allra viktigaste. Äldste Dallin H. Oaks har sagt: ”Inte för någon räcker det med att bara göra saker. Evangeliets bud, förrättningar och förbund är inte en lista över insättningar som ska göras på ett himmelskt konto. Jesu Kristi evangelium är en plan som visar oss hur vi ska bli vad vår himmelske Fader vill att vi ska bli.”5
Sann lydnad betyder därför att helt och hållet ge oss själva till honom och låta honom ta ut vår kurs både i lugna vatten och oroliga vatten, med insikten att han kan göra mer av oss än vi själva någonsin kunde göra.
När vi underkastar oss hans vilja ökar vår frid och glädje. Kung Benjamin lärde att de som håller Guds bud är ”välsignade och lyckliga … i allt, både timligt och andligt”6. Gud vill att vi ska känna glädje. Han vill att vi ska känna frid. Han vill att vi ska lyckas. Han vill att vi ska vara trygga och skyddade från världsliga inflytanden runt omkring oss.
Med andra ord består inte Herrens bud av en ansträngande undervattenslabyrint av barriärer som vi måste lära oss att motvilligt uthärda i det här livet så att vi kan upphöjas i nästa. Istället har barriärer upprättats av Herren för att skapa en trygg hamn för oss från de onda och nedbrytande inflytanden som annars skulle dra ner oss i förtvivlans djup. Herrens befallningar har getts oss utifrån kärlek och omsorg. De är avsedda för vår glädje i det här livet7 lika mycket som de är avsedda för vår glädje och upphöjelse i nästa liv. De visar hur vi bör handla – och än viktigare, de belyser vilka vi bör bli.
Som i allt som är gott och sant, är Jesus Kristus vårt bästa föredöme. Den största lydnadshandlingen i hela evigheten skedde när Sonen underkastade sig sin Faders vilja. Han bad i djupaste ödmjukhet att kalken skulle tas ifrån honom – att han skulle få ta en annan väg än den som hade stakats ut för honom – men Kristus underkastade sig den väg som hans Fader ville att han skulle ta. Det var en väg som ledde genom Getsemane och Golgata, där han uthärdade ofattbara lidanden och plågor och där han blev totalt övergiven när hans Faders Ande drog sig undan. Men samma väg kulminerade i en tom grav på den tredje dagen, då ropen ”han är uppstånden!”8 ljöd i öron och hjärtan hos dem som älskade honom. Den förde med sig den ofattbara glädjen och trösten som flödar ur hans försoning för alla Guds barn genom evigheten. Genom att låta sin vilja uppslukas i Faderns gav Kristus oss möjligheten till evig frid, evig glädje och evigt liv.
Jag vittnar om att vi är barn till en kärleksfull Gud. Jag vittnar om att han vill att vi ska vara lyckliga och trygga och välsignade. För det ändamålet har han tagit ut en kurs som leder tillbaka till honom, och han har upprättat barriärer som skyddar oss längs vägen. När vi gör vårt bästa för att följa den kursen finner vi sann trygghet, glädje och frid. När vi underkastar oss hans vilja, blir vi det han vill att vi ska bli. I Jesu Kristi namn, amen.