Den Helige Anden som din ledsagare
President Henry B. Eyring
förste rådgivare i första presidentskapet
Vi kan, om vi lever värdiga, välsignas med att alltid ha Anden hos oss, inte bara ibland utan alltid.
Mina kära bröder och systrar, jag är tacksam över att vara med er denna sabbatsdag, denna generalkonferens för Herrens kyrka. Jag har precis som ni känt Anden, den Helige Anden, vittna om att de ord som vi har hört i tal och sång är sanna.
Min avsikt i dag är att stärka er önskan och er beslutsamhet att göra anspråk på den gåva som lovades var och en av oss när vi döptes. Under vår konfirmation hörde vi dessa ord: ”Ta emot den Helige Anden.”1 Från den stunden är våra liv för alltid förändrade.
Vi kan, om vi lever värdiga, välsignas med att alltid ha Anden hos oss, inte bara ibland, som under sådana fantastiska upplevelser som vi fått i dag, utan alltid. Vi vet genom sakramentsbönens ord hur det löftet uppfylls: ”O Gud, du evige Fader, vi ber dig i din Sons, Jesu Kristi, namn att välsigna och helga detta bröd för alla deras själar som äter därav, så att de kan göra det till minne av din Sons kropp och betyga för dig, o Gud, du evige Fader, att de är villiga att ta på sig din Sons namn och alltid minnas honom samt hålla de bud som han har givit dem.”
Och sedan kommer det härliga löftet: ”Så att de alltid kan ha hans Ande hos sig” (L&F 20:77; kursivering tillagd).
Att alltid ha Anden hos oss innebär att vi får råd och vägledning från den Helige Anden dagligen. Vi kan till exempel varnas av Anden så att vi står emot frestelsen att göra ont.
Av enbart den anledningen är det lätt att se varför Herrens tjänare har försökt stärka vår önskan att tillbe Gud under våra sakramentsmöten. Om vi tar del av sakramentet i tro, kan den Helige Anden skydda oss och dem vi älskar från de frestelser som kommer allt starkare och oftare.
Den Helige Andens sällskap gör det goda mer attraktivt och frestelser mindre lockande. Bara det borde räcka för att göra oss mer beslutsamma att vara värdiga att alltid ha Anden hos oss.
Liksom den Helige Anden stärker oss mot det onda, ger han oss också kraft att skilja sanning från osanning. Den sanning som betyder mest kan bara bekräftas genom uppenbarelse från Gud. Vårt mänskliga förstånd och våra fysiska sinnen räcker inte till. Vi lever i en tid då även de visaste har svårt att skilja sanningen från skickligt bedrägeri.
Herren lärde sin apostel Thomas, som ville ha fysiska bevis på Frälsarens uppståndelse genom att röra vid hans sår, att uppenbarelse är ett säkrare bevis: ”Jesus sade till honom: ’Därför att du har sett mig, tror du. Saliga är de som tror, fastän de inte ser’” (Joh. 20:29).
De sanningar som visar vägen hem till Gud bekräftas av den Helige Anden. Vi kan inte gå till lunden och se Fadern och Sonen tala med den unge Joseph Smith. Inga fysiska bevis eller logiska argument kan fastställa att Elia kom som utlovat för att förläna de prästadömsnycklar som i dag innehas och används av en levande profet, Thomas S. Monson.
Sanningen bekräftas för en Guds son eller dotter som har gjort anspråk på rätten att ta emot den Helige Anden. Eftersom osanningar och lögner kan möta oss när som helst, behöver vi det ständiga inflytandet från sanningens Ande för att slippa stunder av tvivel.
När George Q. Cannon var medlem i de tolv apostlarnas kvorum uppmanade han oss att ständigt sträva efter att ha Anden hos oss. Han lovade, och även jag lovar, att om vi gör det, ”saknar vi aldrig kunskap” om sanningen, ”vandrar vi aldrig i tvivel eller mörker” och vår ”tro är stark, vår glädje … fullkomlig”.2
Vi behöver den ständiga hjälpen genom den Helige Andens sällskap av ännu en anledning. En närståendes död kan komma plötsligt. Det är vittnet som den Helige Anden skänker om att vi verkligen har en himmelsk Fader och en uppstånden Frälsare som ger oss hopp och tröst när vi mister en närstående. Det vittnesbördet måste vara levande när ett dödsfall inträffar.
Det finns många anledningar till att vi behöver den Helige Andens ständiga sällskap. Det är vår önskan, men vi vet av erfarenhet att det inte är så lätt att bibehålla. Alla tänker vi, säger och gör saker i våra dagliga liv som kan såra Anden. Herren har lärt oss att den Helige Anden blir vår ständige följeslagare när våra hjärtan är fyllda med kärlek och vi ständigt pryder våra tankar med dygd (se L&F 121:45).
Till dem som har svårt med de höga krav som ställs för att vi ska vara värdiga att få gåvan av Andens sällskap, vill jag ge denna uppmuntran. Du har haft stunder när du känt den Helige Andens inflytande. Det kanske har hänt dig i dag.
Du kan betrakta de stunderna av inspiration som de frön av tro som Alma beskrev (se Alma 32:28). Plantera vart och ett. Du kan göra det genom att handla efter de maningar du känt. Den viktigaste inspiration du kan få är att veta vad Gud vill att du ska göra. Om det är att betala tionde eller att besöka en sörjande vän, så borde du göra det. Vad det än är, gör det. När du visat din villighet att lyda ger Anden dig fler förnimmelser av vad Gud vill att du ska göra för honom.
När du lyder kommer maningarna från Anden oftare, och det blir alltmer ett ständigt sällskap. Din kraft att välja det rätta ökar.
Du kan veta när dessa maningar till att göra något för honom kommer från Anden snarare än dina egna önskningar. När maningarna stämmer med det Frälsaren och hans levande profeter och apostlar har sagt, kan du välja att lyda med tillförsikt. Då sänder Herren sin Ande för att vara med dig.
Om du till exempel får en andlig maning att helga sabbatsdagen, särskilt när det känns svårt, sänder Gud sin Ande för att hjälpa dig.
Min far fick den hjälpen för många år sedan när han var i Australien i arbetet. Han var ensam en söndag, och han ville ta del av sakramentet. Han hittade ingen information om kyrkans möten. Så han började gå. Han bad vid varje korsning för att få veta vilket håll han skulle gå. Efter att ha gått på det sättet i en timme stannade han och bad igen. Han kände att han borde gå längs en viss gata. Snart började han höra sång från bottenvåningen av ett hyreshus i närheten. Han tittade in genom ett fönster och såg några personer som satt nära ett bord täckt av en vit duk och sakramentsbrickor.
Det kanske inte verkar vara en stor sak för er, men det betydde mycket för honom. Han visste att sakramentsbönens löfte hade uppfyllts: ”Alltid minnas honom samt hålla de bud som han har givit dem, så att de alltid kan ha hans Ande hos sig” (L&F 20:77).
Det var bara ett exempel på hur han bad och sedan gjorde vad Anden sa honom att Gud ville att han skulle göra. Han fortsatte så genom åren, precis som du och jag ska göra. Han talade aldrig om sin andlighet. Han bara fortsatte göra små saker för Herren som han manades att göra.
Närhelst en grupp sista dagars heliga bad honom tala till dem, så gjorde han det. Det spelade ingen roll om de var 10 eller 50, eller hur trött han var. Han bar sitt vittnesbörd om Fadern, Sonen och den Helige Anden och om profeterna närhelst Anden manade honom till det.
Hans högsta ämbeten i kyrkan var i högrådet i Bonnevilles stav i Utah där han rensade ogräs på stavens farm och undervisade en söndagsskoleklass. Under årens lopp, när han än behövde det, var den Helige Anden hans ledsagare.
Jag stod bredvid min far i en sjukhussal. Min mor, hans hustru i 41 år, låg i sängen. Vi hade vakat över henne i timmar. Vi började se smärtan försvinna från hennes ansikte. Fingrarna på hennes händer, som varit knutna, slappnade av. Hennes armar vilade nu vid hennes sida.
Smärtan under hennes många år av cancer upphörde. Jag såg i hennes ansikte ett fridfullt uttryck. Hon tog några korta andetag, flämtade till och låg sedan stilla. Vi stod där och väntade för att se om det skulle komma fler andetag.
Till sist sa pappa tyst: ”En liten flicka har gått hem.”
Han grät inte. Det berodde på att den Helige Anden sedan länge hade gett honom en tydlig bild av vem hon var, varifrån hon kom, vem hon hade blivit och vart hon var på väg. Anden hade många gånger vittnat för honom om en kärleksfull himmelsk Fader, om en Frälsare som brutit dödens makt, och om de verkliga löftena i den tempelbesegling han delade med sin hustru och familj.
Anden hade sedan länge försäkrat honom om att hennes godhet och tro hade gjort henne värdig att återvända till ett himmelskt hem där hon skulle bli ihågkommen som ett underbart löftesrikt barn och välkomnas hem med heder.
För min pappa var det mer än en förhoppning. Den Helige Anden hade gjort det verkligt för honom.
Vissa kanske säger att orden och bilderna i hans sinne av ett himmelskt hem bara var en fin känsla, en mans fördunklade omdöme i förlustens stund. Men han hade kunskap om evig sanning på det enda sättet man kan få den.
Han var en vetenskapsman som sökte efter sanningen om den fysiska världen under hela sitt vuxna liv. Han använde vetenskapliga verktyg tillräckligt väl för att hedras av sina kollegor runt om i världen. Mycket av det han gjorde inom kemin kom av att han för sitt inre såg molekyler röra sig och sedan bekräftade det han sett genom experiment i ett laboratorium.
Men han följde en annan kurs för att upptäcka de sanningar som betydde mest för honom och för var och en av oss. Bara genom den Helige Anden kan vi se personer och händelser som Gud ser dem.
Den gåvan fortsatte på sjukhuset efter att hans fru dött. Vi samlade ihop mammas saker för att ta hem dem. Pappa stannade för att tacka varje sjuksköterska och läkare som vi träffade på väg ut till bilen. Jag minns att jag lite irriterat tyckte att vi borde gå för att få vara ifred med vår sorg.
Jag inser nu att han såg saker som bara den Helige Anden kunde ha visat honom. Han såg dessa personer som änglar, utsända av Gud för att vaka över hans älskade. De kanske såg sig själva som yrkesmän inom vården, men pappa tackade dem för deras tjänande å Frälsarens vägnar.
Den Helige Andens inflytande fanns kvar hos honom när vi anlände till mina föräldrars hem. Vi pratade i några minuter i vardagsrummet. Pappa ursäktade sig och gick till sitt närbelägna sovrum.
Efter några minuter kom han tillbaka till vardagsrummet. Han log ett behagligt leende. Han gick fram till oss och sa tyst: ”Jag var orolig för att Mildred skulle komma ensam till andevärlden. Jag tänkte att hon kanske skulle känna sig vilsen i vimlet.”
Sedan sa han glatt: ”Jag bad just. Jag vet att Mildred har det bra. Min mor var där för att möta henne.”
Jag minns hur jag log när han sa det. Jag föreställde mig min farmor, hur hon rusade fram på sina korta ben genom en folkmassa för att se till att hon var där för att möta och omfamna sin svärdotter när hon kom fram.
En av anledningarna till att min far bad om och fick den trösten var att han alltid hade bett i tro sedan barndomen. Han var van vid att få svar som kom till hjärtat med tröst och vägledning. Förutom att han hade en vana att be, kände han väl till skrifterna och de levande profeternas ord. Så han kände igen Andens välbekanta viskningar, som kanske ni känt i dag.
Andens sällskap hade gjort mer än att trösta och vägleda honom. Det hade förändrat honom genom Jesu Kristi försoning. När vi accepterar löftet om att alltid ha Anden hos oss, kan Frälsaren bevilja oss den rening som krävs för evigt liv, den största av alla Guds gåvor (se L&F 14:7).
Ni minns Frälsarens ord: ”Och detta är befallningen: Omvänd er, alla jordens ändar, och kom till mig och bli döpta i mitt namn så att ni kan bli heliggjorda genom att ta emot den Helige Anden, så att ni kan stå obefläckade inför mig på den yttersta dagen” (3 Ne. 27:20).
Dessa befallningar kommer med följande löfte från Herren:
”Och se, sannerligen, sannerligen säger jag dig: Förlita dig på den Ande som leder till att göra gott – ja, till att handla rättfärdigt, att vandra i ödmjukhet och att döma rättfärdigt, och detta är min Ande.
Sannerligen, sannerligen säger jag dig: Jag skall ge dig av min Ande, som skall upplysa ditt förstånd, vilket skall fylla din själ med glädje” (L&F 11:12–13).
Jag vittnar för dig om att Gud Fadern lever, att den uppståndne Jesus Kristus leder sin kyrka, att president Thomas S. Monson innehar alla prästadömets nycklar och att uppenbarelse genom den Helige Anden vägleder och upprätthåller Jesu Kristi Kyrka av Sista Dagars Heliga och dess enkla medlemmar.
Jag vittnar vidare för dig om att dessa underbara män som i dag har talat till oss som vittnen om Herren Jesus Kristus, som medlemmar i de tolv apostlarnas kvorum, har kallats av Gud. Jag vet att Anden manade president Monson att kalla dem. Och när du lyssnade till dem och deras vittnesbörd, bekräftade den Helige Anden för dig det jag nu säger till dig. De har kallats av Gud. Jag stöder dem och älskar dem och vet att Herren älskar dem och ska stödja dem i deras tjänande. Och det gör jag i Herrens Jesu Kristi namn, amen.