Guds behagliga ord
Guds behagliga ord lär oss behovet av ständig omvändelse i våra liv, så att vi kan behålla den Helige Andens inflytande.
Många av oss som deltar i den här konferensen har kommit ”för att få höra Guds behagliga ord, ja, det ord som helar den sårade själen” (Jakobs bok 2:8). Det ordet återfinns i skrifterna och i budskapen från våra ledare och det ger oss hopp och tröst i svårigheternas mörker.
Genom våra upplevelser lär vi oss att vår glädje i den här världen inte är fullkomlig, men i Jesus Kristus är vår glädje fullkomlig (se L&F 101:36). Han ger oss styrka så att vi inte behöver uppleva något slag av lidande som inte kan uppslukas av hans glädje (se Alma 31:38).
Vårt hjärta kan fyllas av vånda när vi ser en närstående lida av en hemsk sjukdom.
En närståendes död kan efterlämna ett tomrum i själen.
När några av våra barn vandrar bort från evangeliets stig kan vi känna skuld och ovisshet om deras eviga bestämmelse.
Hoppet om att uppnå celestialt äktenskap och bilda familj här i livet kan börja falna allt eftersom tiden går.
När de som borde älska oss utsätter oss för övergrepp kan det lämna djupt smärtsamma sår i själen.
Otrohet kan förstöra en relation som vi hoppades skulle vara för evigt.
Dessa och många andra svårigheter som är förbundna med det här prövotillståndet får oss ibland att ställa samma fråga som profeten Joseph Smith ställde: ”O Gud, var är du?” (L&F 121:1).
I de här svåra stunderna i livet ger Guds behagliga ord som helar den sårade själen, ett tröstens budskap till hjärta och sinne:
”Frid vare med din själ. Dina motgångar och dina lidanden skall endast vara ett ögonblick,
och därefter skall Gud, om du har uthärdat väl, upphöja dig i höjden” (L&F 121:7–8).
Guds behagliga ord fyller oss med hopp, eftersom vi vet att den som är trofast i prövningar får en större lön i himmelriket och att ”efter många prövningar kommer välsignelser” (se L&F 58:3–4).
Guds behagliga ord, talat genom profeterna, ger oss vissheten att vår eviga besegling, uppburen genom vår trofasthet mot de gudomliga löften som gavs oss för vårt tappra tjänande i sanningens tjänst, är till välsignelse för oss och våra efterkommande (se Orson F. Whitney, i Conference Report, apr. 1929, s. 110).
Det ger oss också visshet om att vi, efter att ha levt trofasta liv, inte ska gå miste om någon välsignelse för att vi inte har gjort vissa saker, om vi aldrig fick tillfälle att göra dem. Om vi har levt trofast ända till döden, får vi ”alla välsignelser, den upphöjelse och den härlighet som varje man eller kvinna [som har fått den möjligheten] får” (se The Teachings of Lorenzo Snow, sammanst. av Clyde J. Williams [1984], s. 138).
Men det är viktigt att förstå att lidande och prövning i viss mån också kan drabba oss om vi inte i sanning omvänder oss från våra synder. President Marion G. Romney lärde: ”De lidanden och kval som människor här på jorden får utstå är följden av synder de inte omvänt sig från eller fått förlåtelse för. … Liksom lidande och sorg följer på synd, följer lycka och glädje på syndernas förlåtelse” (i Conference Report, apr. 1959, s. 11).
Varför orsakar brist på omvändelse lidande och smärta?
Ett möjligt svar är att ”ett straff bifogades och en rättvis lag gavs som åstadkom samvetskval för människan” (Alma 42:18; se också vers 16). Profeten Joseph Smith lärde att vi fördömer oss själva och att det är besvikelsens plåga i vårt sinne som gör detta lika plågsamt som sjön som brinner av eld och svavel (se Kyrkans presidenters lärdomar: Joseph Smith, s. 222).
Om vi försöker stilla vårt samvete genom att ”urskulda [oss] på minsta vis för [våra] synder” (Alma 42:30) eller genom att försöka skyla dem, resulterar det bara i att vi förnärmar Anden (se L&F 121:37) och uppskjuter vår omvändelse. Det här slagets lindring, förutom att den är tillfällig, orsakar till sist mer smärta och sorg i våra liv och förminskar vår möjlighet att ta emot syndernas förlåtelse.
Även för det här slagets lidande ger Guds behagliga ord tröst och hopp: Det låter oss veta att det finns lindring från smärtan som orsakas av syndens följder. Lindringen kommer av Jesu Kristi försoningsoffer och gör verkan om vi utövar tro på honom, omvänder oss och lyder hans bud.
Det är viktigt att vi inser att liksom syndernas förlåtelse är omvändelse en process och inte något som sker i ett visst ögonblick. Den kräver att vi verkligen går igenom alla dess steg.
När vi till exempel tar del av sakramentet, visar vi Herren att vi alltid vill minnas honom och hålla hans bud. Det är ett uttryck för vår uppriktiga avsikt.
I samma ögonblick som vi börjar minnas honom och hålla hans bud varje dag – inte bara på sabbatsdagen – börjar våra synders förlåtelse gradvis träda i kraft och hans löfte att vi alltid ska ha hans Ande hos oss börjar uppfyllas.
Utan den verkliga lydnad som måste åtfölja vår avsikt, kan verkningarna av förlåtelsen snart försvinna och Anden börja dra sig undan oss. Vi riskerar då att ära honom med våra läppar medan vi fjärmar vårt hjärta från honom (se 2 Ne. 27:25).
Förutom att trösta oss, varnar Guds behagliga ord oss för att processen att ta emot våra synders förlåtelse kan avbrytas om vi blir snärjda ”i världens fåfängligheter”, men den återupptas genom tro, om vi uppriktigt omvänder och ödmjukar oss (se L&F 20:5–6).
Vilka kan några av dessa fåfängligheter vara, som kan avbryta processen att ta emot våra synders förlåtelse och som har med sabbatens helgande att göra?
Några exempel är att komma sent till sakramentsmötet utan giltig anledning, att komma dit utan föregående självrannsakan, att ovärdigt äta av brödet och dricka av bägaren (se 1 Kor. 11:28); och att komma dit utan att först ha bekänt våra synder och bett Gud om förlåtelse för dem.
Andra exempel: att vara vanvördiga genom att skicka och ta emot meddelanden i elektroniska enheter, lämna mötet efter att ha tagit del av sakramentet och ägna oss åt sådant hemma som inte är lämpligt för denna heliga dag.
Vad kan det bero på att vi, med vetskap om allt det här, ofta underlåter att helga sabbatsdagen?
I Jesajas bok finner vi ett svar som, även om det handlar om sabbaten, också kan tillämpas på andra bud som vi måste hålla: ”Om du hindrar din fot på sabbaten att göra vad du har lust till på min heliga dag” (Jes. 58:13).
Nyckelorden är ”hindra din fot … att göra vad du har lust till”, med andra ord, vi bör göra Guds vilja. Ofta strider vår vilja – som formas av den naturliga människans begär, böjelser och lidelser – mot Guds vilja. Profeten Brigham Young lärde att ”när en människas vilja, lidelser och känslor fullkomligt underkastas Gud och hans krav, helgas den människan. Det innebär att min vilja uppslukas av Guds vilja, som leder mig till allt gott och slutligen kröner mig med odödlighet och evigt liv” (Deseret News, 7 sep. 1854, s. 1).
Guds behagliga ord inbjuder oss att tillämpa kraften i Kristi försoning på oss själva och förlikas med hans vilja – och inte med djävulens och köttets vilja – så att vi genom hans nåd kan bli frälsta (se 2 Ne. 10:24–25).
Guds behagliga ord som vi tar del av i dag lär oss behovet av ständig omvändelse i våra liv, så att vi kan behålla den Helige Andens inflytande så länge som möjligt.
Den helige Andens sällskap gör oss till bättre människor. Den ”viskar frid och glädje till [våra] själar. Den tar bort illvilja, hat, avund, stridighet och allt ont från [våra] hjärtan, och [vår] hela önskan kommer att vara att göra gott, frambringa rättfärdighet och bygga upp Guds rike” (se Kyrkans presidenters lärdomar: Joseph Smith, s. 97–98).
Under den Helige Andens inflytande blir vi inte förorättade, inte heller förorättar vi andra. Vi känner oss gladare och våra sinnen är renare. Vår kärlek till andra växer. Vi är mer villiga att förlåta och sprida glädje bland dem vi har omkring oss.
Vi är mer tacksamma för andras framgångar och vi söker efter det goda hos andra.
Det är min bön att vi kan få uppleva glädjen som kommer av en strävan att leva i rättfärdighet och att vi ska kunna behålla den Helige Andens sällskap i våra liv genom uppriktig och ständig omvändelse. Vi blir då bättre människor och våra familjer välsignas. Om de här principerna vittnar jag i Jesu Kristi heliga namn, amen.