Julafton med familjen Córdoba
Författaren bor i Peru.
Marycielo och jag hade bara en julklapp. Hur kunde vi dela med oss?
”Allt vad ni har gjort för en av dessa mina minsta bröder, det har ni gjort mot mig” (Matt. 25:40).
På julafton fanns det bara två julklappar under vår lilla gran. En var till min tvååriga syster Marycielo och en var till mig. Vi hade ont om pengar, sa mamma, så det var allt vi kunde få.
Den kvällen läste mamma en berättelse ur Liahona om en jul utan några julklappar. När hon läste kände jag mig glad och fridfull. Kanske det inte var så farligt att bara få en julklapp. Sen sa mamma: ”I stället för att spela spel som vi brukar på julafton, vad sägs om att ge julklappar till en familj i församlingen?”
”Men vad kan vi ge dem?” frågade jag.
”Tja, vi har lite till övers.”
Jag sneglade på våra två julklappar och sen på bilden av Jesus på väggen. ”Jag antar att Jesus hade delat med sig av det han hade.”
Vi bad om vilken familj vi skulle besöka. Många av familjerna vi kände hade inte mycket det året. Efter att ha bett kände vi att vi skulle besöka familjen Córdoba. De hade tre barn, och pappan hade förlorat sitt jobb.
Vi åkte till affären och köpte panetón (ett särskilt bröd för högtiden), stekt kyckling och tre små julklappar. Vi hade roligt när vi valde ut dem. Mamma använde alla pengar hon hade, ungefär 30 peruanska soles (ungefär 80 kronor).
När vi var klara körde vi hem till familjen Córdoba. Jag höll Marycielos hand när vi gick mot dörren.
Syster Córdoba såg oss och kom ut och kramade oss. ”Vilken trevlig överraskning! Kom in! Slå er ner”, sa hon. När vi kom in, kramade hon mammas hand och klappade mig på axeln. ”Rolando och flickorna ska bli så glada att se er”, sa hon till mig.
Golvet i huset var var av jord. Där fanns ingen elektricitet, bara levande ljus. Jag tyckte lite synd om familjen Córdoba. Jag önskade att vi kunde hjälpa dem mer. Men mamma verkade inte lägga märke till jorden eller ljusen. Hon var bara glad över att vara där med syster Córdoba.
”Vi kom för att önska er en feliz Navidad!” sa mamma. ”Vi är glada att vi är vänner.” Hon gav maten och julklapparna till syster Córdoba, som log stort och sa tack.
Rolando, Madeline och Raquel sprang in från det andra rummet för att hälsa. Marycielo kikade fram bakom mitt ben och log. Hon skrattade när Rolando gjorde en grimas åt henne. Snart pratade alla, berättade skämt och skrattade.
”Det här är bättre än att spela spel själva”, tänkte jag. Jag var glad att vi hade kommit. Det spelade ingen roll att vi inte hade mycket att ge. Och det spelade ingen roll att golven var av jord. Julen handlade inte om vad vi hade. Den handlade om att vara tillsammans.
När vi gjorde oss redo att gå, kramade syster Córdoba oss igen. ”Tack så mycket”, sa hon. Hennes röst darrade och jag såg tårar i hennes ögon. Jag ställde mig på tå och pussade syster Córdoba på kinden.
”Feliz Navidad”, sa jag.