Jag var inte ensam

Robert Hoffman, Washington, USA

Jag satt i ett hastigt grävt skyddsvärn och tittade ut över sanddynerna mot norr – mot Irak. Det var den 24 december under Deseret Shield och jag hade fått vakttjänsten som startade vid midnatt.

Jag var den ende medlemmen i kyrkan i min bataljon, så helgen kändes ännu ensammare. Vi hade varit i Saudiarabiens öken sedan augusti och nu hade julen anlänt med en kall, stjärnbeströdd himmel. Lägret sov och jag var ensam några få timmar med de blågröna sanddynerna och mina tankar.

Jag tänkte på min hustru och son i Georgia i USA och hur jag gick miste om alla festligheter hemma: julgranen, julklapparna och en riktig julmiddag. Så började jag tänka på julberättelsen.

Jag funderade över den kvällen när Kristus föddes. Jag undrade hur mörkt det var och om det fanns en måne som kastade sitt klara sken över landskapet eller om det bara fanns stjärnor på himlen. Eftersom det inte fanns elektriskt ljus när han föddes, måste kvällen ha varit ungefär som den jag upplevde. Det skulle inte ha funnits några festligheter – bara en mörk och tyst kväll.

Så slogs jag av en underbar tanke. I Bibeln står det att de vise männen kom från Öster, vägledda av en stjärna som uppenbarade sig på natthimlen. När jag såg upp mot den mörka himlen, insåg jag att jag befann mig öster om Betlehem och att ett av kunskapscentren på den tiden var Bagdad. Kunde de vise männen ha kommit från en plats inte långt ifrån där jag befann mig? Vilken stjärna lyste? Fanns den fortfarande i skyn? Kunde jag se den?

Jag skådade upp mot himlen i förundran över Guds skapelser och kände en värme som kom inifrån. Det spelade ingen roll om jag befann mig på samma plats eller om samma stjärna fanns på himlen. Det som var viktigt var att jag delade samma kunskap med de vise männen om en nyfödd pojke i Betlehem som är konungarnas Konung.

Jag var inte ensam den julen. I stället förenades jag med alla dem som söker honom, vare sig de är visa män, profeter, eller bara ensamma soldater i ett hål i öknen. Den natten stärktes mitt vittnesbörd om Frälsarens födelse, och nästa morgon var den Helige Anden fortfarande med mig.

Istället för en dyster jul det året, blev det en av mina mest uppskattade jular.