Sista dagars heliga berättar
Offrets band
Candice A. Grover, Idaho, USA
Illustration Allen Garns
En jul för flera år sedan hade jag så mycket i tankarna att jag inte kunde njuta av högtiden. Min man Andy hade fått en hosta som efter läkarundersökningarna snabbt utvecklade sig till lungskador, operation och rekonstruktion av hans matstrupe, och man tog biopsier – ”bara för att vara på den säkra sidan”. Hans operation ägde rum veckan innan vi flyttade till ett nytt hus.
Några veckor före jul besökte jag min granne Janae. Hon frågade om jag gjort allt klart inför julen. Jag lyckades svara att jag var så förberedd som det var möjligt. Jag nämnde att vi alltid hade bakat julkakor med min farmor några dagar före julen och att jag ville göra förkläden till flickorna men att det antagligen inte skulle bli tid till det.
En vecka senare satte jag mig i den sköna fåtöljen bredvid vår julgran. Flickorna hade gått till sängs och Andy arbetade på sitt kontor när jag hörde dörrklockan ringa. Jag öppnade dörren och såg Janae stående på trappsteget med tre paket, och bakom henne snöade det.
”Kom in”, sa jag, säker på att hon förstod att jag var förvånad.
”Tack, men jag måste hem igen”, sa hon. ”Det här är till dina flickor”.
Janae räckte mig paketen.
”De innehåller förkläden”, sa hon. ”De är inte de bästa, men jag lyckades göra dem färdiga ikväll.”
I ett ögonblick av ödmjuk förvåning, andades jag ut ett tack. Vi kramades och jag stod där och tittade medan hon gick hem.
När jag satte mig igen i min stol, började jag försiktigt knyta upp det vita sidenbandet runt ett av paketen. När jag öppnade det, fick jag se ett hemsytt förkläde i jultyg. Jag drog tummen och pekfingret längs en söm medan jag tänkte på Janae. Hon hade fyra små barn, varav två var tvillingar som var drygt ett år gamla. Hon gav pianolektioner och hon hade ett krävande och viktigt ämbete i församlingen.
Jag försökte räkna ut när hon skulle ha haft tid att sy dessa förkläden och jag visste genast att hon inte haft tid. Hon hade tagit sig tid till det.
Tårar föll när jag upplevde den kärlek min himmelske Fader gett mig genom Janae – ett mått av värme och tröst som omslöt mig i ”[hans] kärleks armar” (L&F 6:20).
Det har nu gått många år sedan vi fick förklädena. Mina döttrar har för länge sedan växt ur dem, men jag låter dem hänga i skafferiet, i sina band på en polerad krok under nyare förkläden. Varje gång som jag ser Janaes gåvor, påminns jag om den tröst och kärlek jag upplevde den kvällen. De påminner mig om det jag vill vara – en Jesu Kristi lärjunge värdig att få uppenbarelse och villig att tjäna.