Sista dagars heliga berättar

Änkans skärv i vår tid

Stephanie H. Olsen, Utah, USA

Illustration Allen Garns

De lånade vita bordsdukarna och snögubbar som bordsdekoration gjorde att kulturhallen såg festlig ut medan de sista förberedelserna gjordes för vår familjs julfest.

När vi väntade på våra gäster vandrade min blick mot ett bord där en tom burk stod, som fått etiketten ”Tomtens vikarie”. Jag sände upp en bön att den burken skulle vara full i slutet av kvällen.

Under våra festförberedelser hade vi gjort upptäckten att min kusins man hade varit arbetslös i ett och ett halvt år. Hennes familjs främsta inkomstkälla var fem tidningsrundor vilket krävde att de måste börja varje dag klockan halv fyra på morgonen. Den största delen av inkomsten gick åt till att betala hyra och andra nödvändigheter och det fanns nästan inget kvar till sådant de ville ha, till exempel julklappar.

Min kusins familj var en av de första som kom. Jag såg hur de tog sig in mot borden och förbi vår julburk. När de kom närmare fick min kusins man syn på burken och stannade upp för att läsa etiketten. Utan att tveka tog han fram sin slitna plånbok, drog ut två dollar och stoppade dem i burken, omedveten om vem familjen var som var ”behövande”.

Gråten vällde upp i halsen och det fick mig genast att tänka på berättelsen i Nya testamentet om änkan och hennes två kopparmynt. Rika män lade skrytsamt sina stora donationer i templets offerkista när ”också en fattig änka [kom] och lade ner två små kopparmynt” (Mark. 12:41–42).

Då sa Frälsaren till sina lärjungar:

”Denna fattiga änka lade dit mer än alla de andra som lade något i offerkistan:

Ty alla gav de av sitt överflöd, men hon gav av sin fattigdom, allt vad hon hade att leva på” (Mark. 12:43−44).

Jesus Kristus sa att hon gav ”av sin fattigdom” och att hon lade ner ”allt vad hon hade att leva på”. Hon kunde ha gett bara ett kopparmynt. Det skulle antagligen ha uppfyllt kravet, men hennes trofasta hjärta och villighet att offra allt fångade Guds Sons uppmärksamhet.

Ingen skulle ha klandrat min kusins man om han hade gått förbi burken med tanken: ”Om jag hade skulle jag ge” (Mosiah 4:24). Hans stora exempel på medkänsla och kärlek till sina medmänniskor berörde inte bara mig utan också andra medlemmar i min familj som såg honom. Jag visste att hans familj skulle klara sig tack vare ”den kärlek som är Kristi rena kärlek … och var och en som på den yttersta dagen befinns vara fylld därav, med honom är allt väl” (Moro. 7:47).

Vi hade hoppats att ge hans familj något den kvällen, vilket vi gjorde senare, men genom att ge trots sitt eget behov, visade han oss att när det gällde det som betydde mest, var han redan en rik man.