Jag avslutade min mission i förtid
Författaren bor i Utah, USA.
Föga anade jag när jag började på missionärsskolan att min mission inte alls skulle bli som jag tänkt mig.
Fotoillustrationer Massonstock/iStock/Thinkstock
Ett av de största och underbaraste ögonblicken i mitt liv var när jag fick min missionskallelse. Jag hade ofta tänkt på möjligheten att gå ut som missionär sedan jag fick ett vittnesbörd om evangeliet när jag var 18 år. Jag minns att jag visste att det var rätt när jag fick kallelsen att verka i Taiwanmissionen Taichung, och jag var så ivrig att få börja tjäna.
Jag läste skrifterna dagligen, gick på både den missionsförberedande och den tempelförberedande kursen och försökte till och med lära mig mandarin på egen hand. Jag var enda barnet i min familj och visste att min mission skulle bli till stor glädje, inte bara för mig själv utan också för mina föräldrar och min himmelske Fader. Dagen jag började på missionärsskolan kändes det som om absolut inget kunde gå på tok de närmaste arton månaderna. Jag var entusiastisk inför allting från att få uppleva dop till att pröva på det taiwanesiska köket som jag hade hört så mycket om. Föga anade jag när jag började på missionärsskolan att min mission skulle bli något annat än jag väntade mig.
Insjuknade
När jag hade varit ute på missionsfältet i fyra månader började jag få smärtor, inte bara vid fysisk aktivitet som när jag cyklade eller tränade på morgonen utan också när jag sov eller studerade på egen hand. Jag började snabbt gå ner i vikt. Till och med dricksvatten gjorde mig illamående. Läkarna kunde inte fastställa orsaken. Jag hade inga parasiter eller virussjukdomar. Min missionspresident, min missionärskamrat och jag kunde inte förstå varför mitt hälsotillstånd bara förvärrades.
Under månaden som följde bibehöll jag en tro som förvånade till och med mig själv. Även om det kändes frustrerande var jag övertygad att om jag bara arbetade flitigare, cyklade fortare och pratade med alla jag mötte på min brutna kinesiska, så skulle Gud hela mig genom ett under. Jag trodde på berättelserna om hur Kristus botade de sjuka och uppväckte människor från de döda, och jag trodde helhjärtat på att han också skulle bota mig, en svag men entusiastisk missionär. Men så en söndag när min kamrat och jag cyklade till kyrkans möteshus för att träffa en undersökare, blev smärtorna och kramperna i min kropp outhärdliga. När vi kom till möteshuset bad jag äldsterna att ge mig en välsignelse, vilket hjälpte. Allteftersom tiden gick blev prästadömsvälsignelserna allt fler, likaså mina böner om att bli botad.
Den svartaste dagen på missionsfältet var när jag vaknade en morgon i den tryckande taiwanesiska hettan och insåg att jag inte ens kunde röra tillräckligt på kroppen för att komma ur sängen. I det ögonblicket visste jag att jag inte kunde vara missionär mycket längre. Min missionspresident kom på besök och vi rådgjorde tillsammans. Vi samtalade om alla möjligheter, och efter många böner och tårar, bekräftade Anden att jag behövde återvända hem och koncentrera mig på att bli frisk.
Jag återvände hem i förtid
I stället för att komma hem till ballonger och välkommen hem-banderoller blev jag utrullad ur flygplanet till mina förskräckta föräldrar, som omedelbart åkte med mig till akutmottagningen. Månader av undersökningar följde, men läkarna kunde inte hitta orsaken till mina smärtor. Dessutom började välmenande personer i min omgivning att säga sådant som: ”När åker du tillbaka?” ”Blir du hemma för gott nu?” ”Kanske det var meningen att du skulle gifta dig.” ”Kanske det var orätt av dig att resa iväg över huvudtaget.”
Jag kände mig skamsen och förvirrad. Förtjänade jag Guds kärlek? Varför hände det här när jag hade tjänat så flitigt? Var jag inte en bra missionär? Lyssnade Gud på mig? Skulle människor omkring mig acceptera min ”ofullständiga” mission?
Under halvåret som följde hade jag kämpigt med mitt vittnesbörd, vilket fick mig att känna skuldkänslor. Jag undrade om jag hade fallit i onåd och om min himmelske Fader verkligen älskade mig. Även om jag så småningom började må lite bättre kände jag mig inte som jag gjort innan jag påbörjade min mission. Och jag undvek fortfarande att gå vidare i livet.
Men en kväll satt jag och pratade med en god vän. Han hade också upplevt smärtan och sorgen av att åka hem i förtid från missionsfältet på grund av sjukdom och jobbade nu på att kunna återvända dit. Jag minns att det var första gången på ett halvår som jag hade känt sann frid. Andens röst viskade till mig: ”Du behöver åka tillbaka.” Jag var så lättad över att äntligen ha fått veta vad jag borde göra. Dagen därpå gick jag till min biskop. Sedan skrev jag ett innerligt brev till kyrkans missionärsavdelning och frågade om jag fick återvända till missionsfältet. Min önskan beviljades och en månad senare bar jag återigen min missionärsbricka.
Men ett halvår därefter började jag uppleva samma problem med hälsan igen. Jag minns att jag låg omtöcknad i en sjukhussäng efter timmar av provtagning och injektioner. Jag kunde inte fatta det som hände. Den här gången visste jag att min mission var slut. Med tårarna rinnande nerför mina kinder – jag var så ledsen och besviken – hörde jag min missionspresident säga: ”Syster Romanello, du älskade Herren dubbelt så mycket, för du kom tillbaka.” Det var en sådan tröst att höra de orden. När jag den här gången gick ombord på flyget hem lovade jag min himmelske Fader att jag skulle förbli trofast även om jag inte fick några svar.
Blev helad genom Kristi försoning
Det har nu gått drygt två år sedan jag återvände hem. Jag har fortfarande kvardröjande symptom och jag har inte samma ork och energi som jag hade innan jag gick ut som missionär. Läkarna vet fortfarande inte vad det är för fel på mig. Det har inte varit lätt för mig att vara en återvänd missionär som inte fick slutföra sin mission. Likafullt älskar jag ändå var och en av mina fina nyomvända. Det har tagit sin tid för mig att känna att min förkortade tjänst som missionär hade samma värde som en mission på ett och ett halvt eller två år har för andra missionärer.
Herren har gett mig många tillfällen att tala med andra som upplevt traumat att oväntat få återvända hem i förtid. Jag vet att min himmelske Fader har fört mig till dem för att bära mitt vittnesbörd och hjälpa dem inse att det här att ha återvänt hem i förtid på grund av sjukdom inte är något fel hos oss som ska förtigas utan en upplevelse som vi kan tala öppet om.
Första gången jag återvände hem upplevde jag hur det kändes att försumma min tro, men andra gången jag återvände upplevde jag hur det kändes att vara trofast. Jag höll mig till grunderna: studera skrifterna, delta i institutet, delta i kyrkans verksamhet och fullgöra uppgifterna i mitt ämbete. Jag bad många gånger för att få veta varför det blev som det blev. Jag slutade klandra mig själv, och jag slutade klandra min himmelske Fader. När jag tänker på mitt liv efter hemkomsten och på mina besök hos mina kinesiska bröder och systrar som bor i min hemstad, står det helt klart för mig att det funnits en evig avsikt med det som hänt.
Jag älskar orden i Mosiah 5:15: ”Därför vill jag att ni skall vara ståndaktiga och orubbliga, alltid rika på goda gärningar så att Kristus, Herren Gud den Allsmäktige, kan besegla er som sina, så att ni kan föras till himlen för att få evig frälsning och evigt liv genom hans visdom och makt och rättvisa och barmhärtighet som skapade allting i himlen och på jorden och som är Gud över allting.”
Min tro är att om jag fortsätter leva mitt liv i hängivenhet mot Herren, blir jag evigt välsignad. På det sättet vet jag att jag helades genom Jesu Kristi försoning, för även om min kropp inte kunde helas fysiskt till hundra procent har jag själv aldrig varit så helhjärtad som nu eller mer redo att tjäna i Mästarens verk.