Budskap från första presidentskapet
Ta dig tid för Frälsaren
President Thomas S. Monson
Fotoillustration David Stoker
Det är jul än en gång och därmed början på ett nytt år. Det känns som om det bara var i går som vi firade Frälsarens födelse och gav nyårslöften.
Bland våra löften för det kommande året lovade vi också att lämna tid och plats i våra hjärtan för Frälsaren? Hur väl vi än lyckats hittills med att hålla det löftet är jag ändå övertygad om att vi alla vill förbättra oss. Den här julen är ett utomordentligt tillfälle att se på oss själva och återkomma med nya krafter.
I våra upptagna liv där så mycket tävlar om vår uppmärksamhet, är det livsviktigt att vi gör en medveten och beslutsam ansträngning att låta Kristus bli del av våra liv och våra hem. Och det är oändligt viktigt att vi i likhet med de visa männen från Östern håller blicken fäst på hans stjärna och ”kommer för att tillbe honom”.1
I alla tider har Jesu budskap varit detsamma. Till Petrus och Andreas vid Galileiska sjön sa han: ”Följ mig.”2 Till Filippus kom kallelsen: ”Följ mig!”3 Till mannen som satt vid tullhuset kom uppmaningen: ”Följ mig!”4 Och till dig och mig, om vi lyssnar, kommer samma enträgna uppmaning: ”Följ mig.”5
När vi följer i hans spår och när vi följer hans exempel, får vi tillfällen att vara till välsignelse i andras liv. Jesus uppmanar oss att ge av oss själva: ”Se, Herren fordrar hjärtat och ett villigt sinne.”6
Finns det någon du borde tjäna den här julen? Finns det någon som väntar på besök av dig?
För många år sedan hälsade jag på till jul hos en åldrig änka. Medan jag var där ringde det på dörren. Där stod en framstående och mycket upptagen läkare. Han hade inte tillkallats, men han hade bara känt en inre maning att besöka en patient som var ensam.
Vid jul längtar de som inte kan komma ut efter besök. En jul besökte jag ett vårdhem och satt och pratade med några äldre damer. Den äldsta av dem var 101 år gammal. Hon var blind men kände igen min röst.
”Biskop Monson, du kommer sent i år!”, sa hon. ”Jag trodde nästan att du inte skulle komma.”
Vi hade en trevlig stund tillsammans. Men en av patienterna tittade längtansfullt ut genom fönstret och sa gång på gång: ”Jag vet att min pojke kommer och hälsar på mig i dag.” Jag undrade om han skulle det, för det hade varit jular när han inte hade kommit.
Det finns ännu tid i år att skänka en hjälpande hand, ett kärleksfullt hjärta och en villig ande, eller med andra ord: att följa Frälsarens exempel och tjäna så som han vill att vi ska tjäna. När vi tjänar honom förspiller vi inte tillfället – som värdshusvärden fordom gjorde7 – att lämna tid för honom i våra liv och plats för honom i våra hjärtan.
Förstår vi det storslagna löftet i budskapet som ängeln framförde till herdarna som var ute på fältet: ”Jag bär bud till er om en stor glädje … Ty i dag har en Frälsare blivit född åt er … och han är Messias, Herren”?8
När vi ger varandra julklappar i jul, låt oss då komma ihåg, uppskatta och ta emot den största av alla gåvor: vår Frälsare och Återlösare, så att vi kan få evigt liv.
”Ty vad gagnar det en människa om någon skänker henne en gåva och hon inte tar emot gåvan? Se, hon gläds inte över det som ges henne, inte heller gläds hon över den som är gåvans givare.”9
Må vi följa honom, tjäna honom, ära honom och ta emot hans gåvor till oss, så att vi, som fader Lehi sa, kan vara ”för evigt omslutna av hans kärleks armar”.10