Tjänande i kyrkan
En långt större gåva
Författaren bor i Kalifornien.
Broder Reynolds inte bara undervisade oss – han älskade oss.
Illustration Janice Kun
Under mitt sista år i Primär fick vi en ny lärare: broder Reynolds. Han hade grått hår och rynkor, och han berättade om den stora depressionen och när han tjänade i Förenta staternas armé under andra världskriget. Först betydde hans berättelser inget för mig – de var tråkiga och hände för så länge sedan.
En gång var mina vänner och jag stökiga under en lektion. Broder Reynolds tog mig åt sidan och pratade direkt med mig. Han bad mig bara att uppföra mig bättre och sa att han ville mitt bästa. Innan dess hade mina vänner och jag inte varit särskilt uppmärksamma. Men snart insåg vi något som var speciellt med broder Reynolds – han brydde sig verkligen om oss, och det enda han ville var att tycka om oss.
Broder Reynolds vittnade ständigt om Frälsaren Jesus Kristus. Hans ögon lyste när han undervisade oss om kraften i att leva ett liv med Kristus i centrum. Hans berättelser blev riktiga äventyr som eggade vår fantasi och fick oss att vilja tjäna Herren.
Jag minns fortfarande när han undervisade om profeten Joseph Smith, och hur han vittnade om att Joseph Smith en gång var en liten pojke som vi. Med tårar i ögonen sa han att Herren hade höga förväntningar på oss, precis som han haft på Joseph. Broder Reynolds sa att var och en av oss skulle göra sådant som var storartat, till och med förändra världen, om vi var som Joseph och höll oss nära Frälsaren.
Några år senare när mina vänner och jag gick på high school fick vi veta att broder Reynolds behövde få sina aprikosträd beskurna. Vi beskar träden med glädje. Vi gick upp och ner för stegar och beskar i flera timmar. Det var slitsamt, men vi visste att det betydde mycket för broder Reynolds.
Det året fick vi också veta att broder Reynolds behövde nya skrifter. De han hade var gamla, med hundöron och trasiga i sömmarna. Vi samlade ihop pengar och köpte en fin läderinbunden fyra-i-ett med hans namn ingraverat. Vi gav den till honom på församlingens julfest. Jag ska aldrig glömma hur hans ansikte lyste och hur ögonen glänste av tårar och glädje över att se oss pojkar göra något som betydde så mycket för honom.
När jag hade börjat på college några år senare fick jag veta att broder Reynolds hade gått bort. Jag besökte hans fru och barn för att visa min djupa respekt och uppskattning för honom. När jag såg hans glada barn och barnbarn insåg jag hur välsignad jag blivit av att känna den här framstående mannen.
”Han älskade er pojkar”, sa syster Reynolds genom tårarna och med ett leende. ”Han älskade er verkligen.”
I en värld där det är svårt att fokusera på det rätta visade broder Reynolds oss att vår relation till vår himmelske Fader och hans Son är det som betyder mest. Vi beskar broder Reynolds träd och gav honom nya skrifter, men han gav oss en långt större gåva: en bestående kärlek till Frälsaren Jesus Kristus.