De förlorade skrifterna
Gud hör och besvarar våra böner om vi utövar tro på honom och hans Son.
Illustrationer Anna Sutor
Den 29 juli 1977 hade syster Cook och jag just avslutat ett besök i Boliviamissionen Santa Cruz som en del av mitt uppdrag som medlem i de sjuttios kvorum, när vi hade en mellanlandning på flygplatsen i Cochabamba i Bolivia, i ungefär fem timmar. Vi var väldigt trötta, så vi var båda glada över att få några timmars vila. Medan jag slumrade till fick jag en stark känsla av att jag borde vakna och skriva ner några idéer som rörde sig i mitt sinne.
Jag skrev i nästan tre timmar och löste några organisatoriska problem som jag hade brottats med i mitt eget områdes mission i flera år. Jag kände Anden utgjutas i stort mått och skrev ivrigt ner varje inspirerad tanke.
Till slut avreste vi mot La Paz i Bolivia. Vi fick ett varmt mottagande av president Chase Allred och hans fru på flygplatsen och skjutsades i deras minibuss till missionskontoret. Vi låste bilen men lämnade kvar vårt bagage och min portfölj i den och syster Allred bad en äldste att hålla ett öga på bilen.
På väg in till kontoret möttes presidenten av en kvinna vars man var döende. Både presidenten och jag hjälpte till att lugna och stötta henne i det hon behövde. Under tiden åkte systrarna Cook och Allred till missionshemmet.
När presidenten och jag återvände till bilen var alla våra ägodelar borta. Jag antog att syster Cook hade tagit med sig sakerna till missionshemmet. Men medan vi körde mot hemmet såg jag att den högra främre lilla rutan var skadad och jag började befara att våra saker kanske hade blivit stulna.
När vi kom till missionshemmet insåg vi att alla våra saker faktiskt hade blivit stulna. Förlusten av våra kläder skapade ett direkt men bara tillfälligt problem. Mer nedslående var det att mina skrifter låg i den stulna portföljen tillsammans med de inspirerade idéer som jag just fått i Cochabamba. Jag överväldigades av misströstan, ilska och känslor av hjälplöshet.
Efter att vi hade bett för att våra saker skulle återfinnas försökte vi njuta av middagen men kunde inte. Mina skrifter var en present från mina föräldrar, med en mycket dyrbar inskription till mig från min mor och min far innan han dog. Jag hade spenderat tusentals timmar med att markera, göra hänvisningar och älska de enda jordiska ägodelar jag någonsin värdesatt.
Trots att president Allred och jag hade mycket att diskutera, kände jag starkt att vi måste göra allt i vår makt för att återfå skrifterna. Så efter middagen knäföll alla närvarande för att be än en gång. Vi bad till Herren att skrifterna skulle återlämnas, att personerna som hade tagit dem skulle ledas till att förstå sitt orättfärdiga handlande och omvända sig och att återlämnandet av böckerna skulle kunna leda till att någon fördes in i kyrkan.
Vi bestämde att leta igenom områden nära missionskontoret och ett fält i närheten, i hopp om att tjuven eller tjuvarna kanske hade tagit det som gick att sälja och kastat de engelska böckerna.
Ungefär tio av oss satte oss i minibussen med ficklampor och varma kläder. Vi åkte upp och ner längs gatorna, genomsökte lediga tomter och pratade med människor tills vi hade uttömt alla möjligheter. Ingen hade sett eller hört något. Till slut återvände vi hem nedslagna. President Allred och jag slutförde våra ärenden sent in på kvällen och nästa dag flög syster Cook och jag tillbaka till vårt hem i Quito, Ecuador.
De närmsta veckorna fortsatte missionärerna i Bolivia att leta. I ren desperation bestämde de sig för att annonsera i två dagstidningar, och erbjöd en hittelön.
Under tiden i Quito, hade jag det besvärligt. Jag hade inte studerat skrifterna alls sedan mina blev stulna. Jag hade försökt studera men när jag läste en vers kunde jag bara minnas några få av de många hänvisningar jag gjort under 20 år. Jag var modfälld, nedstämd och hade ingen önskan att läsa. Jag bad många gånger att mina skrifter skulle återfinnas. Min fru och våra små barn fortsatte att be varje dag i tre veckor: ”Himmelske Fader, snälla, ge tillbaka pappas skrifter.”
Efter ungefär tre veckor fick jag en stark andlig ingivelse: ”Äldste Cook, hur länge ska du fortsätta utan att läsa och studera?” Orden brände och jag bestämde mig för att jag måste vara ödmjuk och undergiven nog att börja om från början. I min frus skrifter började jag läsa i Första Moseboken i Gamla testamentet och med hennes tillåtelse markerade jag och gjorde hänvisningar igen.
Den 18 augusti kom en av kyrkans anställda, broder Eb Davis, till Ecuador från Bolivia med ett paket från missionspresidenten i La Paz. Han lade mina skrifter på mitt skrivbord, med anteckningarna jag hade gjort om mina andliga intryck.
Glädjen jag upplevde är obeskrivlig. Att inse att Herren på något mirakulöst sätt, kunde ta dessa böcker från La Paz, en stad med 700 000–800 000 människor, ur tjuvars händer och återlämna dem intakta – inte en sida borttagen, sönderriven eller nedsmutsad – övergår fortfarande mitt förstånd. Den dagen lovade jag Herren att jag skulle använda min tid och mina skrifter bättre än någonsin förr.
Senare fick jag veta att en kvinna hade varit på en marknad – en av flera hundra in La Paz – och sett en berusad man vifta med en svart bok. Hon var medlem i en protestantisk kyrka och fick en stark andlig ingivelse, att något heligt vanhelgades. Hon närmade sig mannen och frågade honom vad det var. Han visste inte men visade henne boken. Hon frågade om han hade något annat. Han drog fram ännu en svart bok. Hon frågade om det fanns mer. Han tog fram en mapp med papper som han sa att han skulle bränna. Hon bad att få köpa sakerna av honom, vilket han gick med på, för 50 pesos (ungefär 20 kronor).
Efteråt kände hon sig osäker på varför hon hade köpt böckerna. De var på engelska, men hon kunde inte ens engelska. Och de var dyra – nästan tio procent av hennes månadsinkomst. Hon hade ingen anledning att köpa böckerna, utöver den andliga ingivelsen. Hon började genast att söka efter kyrkan vars namn stod på böckernas framsidor: Jesu Kristi Kyrka av Sista Dagars Heliga.
Efter att ha besökt flera olika kyrkor kom hon slutligen till kyrkans missionskontor i La Paz. Hon hade inte hört om hittelönen eller annonsen i tidningen, som skulle publiceras den dagen. Hon bad inte om några pengar, inte ens att få tillbaka de 50 pesos som hon hade betalat. Äldsterna tog glatt emot böckerna och betalade hittelönen ändå.
Hon sa till missionärerna att hon var tillhörde pingstkyrkan men lyssnade uppmärksamt när de berättade om evangeliet för henne. Hon kom ihåg att hon hade läst om Joseph Smith i en broschyr som hon plockat upp från gatan två eller tre år tidigare. Hon tog emot missionärernas lektioner, och efter andra lektionen bestämde hon sig för att döpas. Två veckor senare, den 11 september 1977, en söndagseftermiddag i en gren i La Paz, Bolivia, döptes Maria Cloefe Cardenas Terrazas och hennes 12-årige son Marco Fernando Miranda Cardenas.
Herren hade förvandlat min övermäktiga känsla av hjälplöshet när skrifterna försvann till en stark känsla av glädje när jag såg hans hand i detta. Herren sa: Därför säger jag till er: Allt vad ni ber om och begär, tro att ni har fått det, så skall det vara ert” (Markus 11:24).
Gud hör och besvarar våra böner om vi utövar tro på honom och på hans Son, Herren Jesus Kristus.