Rotade i Kristus
Äldste L. Whitney Clayton
i de sjuttios presidentskap
I den här och nästa artikel vittnar äldste Clayton och hans fru Kathy om Frälsaren och hans förmåga att hjälpa Guds barn nå sin eviga potential.
Bilder av träd © iStock/Thinkstock
En av de mest berörande händelserna i hela skriften finns i Johannes evangelium. Den inträffade efter det att Frälsaren lidit obegriplig vånda för våra synder och jordiska svagheter i Getsemane (se L&F 19:15–18).
Vi får också följa förräderiet, gripandet och natten med förödmjukelser och fysisk misshandel under judarnas ledares händer. Det var efter att han brutalt gisslats av romerska soldater som handlade under ledning av Pontius Pilatus. Det inträffade efter att törnekronan tryckts ner på hans huvud.
Pilatus ansåg att Jesus inte hade gjort något som berättigade korsfästning. Han gav order om att Jesus skulle gisslas, en form av extrem men normalt inte dödlig fysisk bestraffning. Kanske hoppades Pilatus att han genom att på så sätt tortera och förödmjuka Frälsaren kunde övertyga judarnas ledare om att Jesus redan hade lärt sig en fruktansvärt smärtsam läxa och gjorts till offentligt exempel. Kanske hoppades han väcka en känsla av barmhärtighet hos dem. Så efter gisslandet beordrade Pilatus att Jesus skulle föras fram till allmänt beskådande.
”Se människan!”
”Jesus kom då ut, klädd i törnekronan och purpurmanteln. Pilatus sade till dem: ’Se människan!’
När översteprästerna och deras tjänare fick se honom, skrek de: ’Korsfäst! Korsfäst!’ Pilatus sade då till dem: ’Ta ni och korsfäst honom! Jag finner honom inte skyldig’” (Joh. 19:5–6).
Hur viktig resten av berättelsen än är, slutar jag med Pilatus’ ord: ”Se människan!”
Pilatus vädjan var ytterst ironisk. Jesus fysiska yttre just då var svårt vanställt, men det hade dittills aldrig funnits, och har sedan dess aldrig funnits någon man eller kvinna som mer än han förtjänade att bli ”sedd”. Hans liv var fullkomligt. Han hade ingen jämlike. Ingen hade någonsin levat som han levde. Ingen skulle någonsin göra det. Han besatt varje dygd i dess fulländade form.
Frälsaren hade fullständig självkontroll. Hans känslor och inlevelse var fullkomliga, liksom hans tankar. Han förståelse var obegränsad. Endast han var helt värdig att bli sedd ur varje synvinkel, att bli undersökt, bedömd och tillbedd. Ingen inblick i hans sinne, hjärta och känslor kunde göra någon besviken. Jesu yttre visade det inte just då, men han var förkroppsligandet av ett rikt liv.
Så det var inte hur han såg ut just då i sitt lidande som vi bör minnas först och främst (se Jes. 53:2). Det var den han var inom denna plågade fysiska stofthydda som betyder absolut allt för oss alla. Det han var gjorde det han utförde möjligt. Det var hans varelses majestät som påbjuder vår uppmärksamhet.
Det vi bör se när vi ”ser människan” var hans stora seger över ondskans makter, trots att det då inte alls verkade vara någon seger. Det var hans fullkomliga lugn mitt i den våldsammaste storm som någon människa någonsin har uthärdat. Varje djävulsk plan som motståndaren någonsin uppfunnit hade drabbat eller skulle drabba honom. Han övervann och besegrade dem alla. Han stod inför Pilatus med fullkomlig frid och sinnesjämvikt.
Hans herravälde över världens fysiska element och människans förhållanden hade visats bortom allt tvivel. Han befallde onda andar. Han botade sjuka och gav blinda syn och döva hörsel. Han väckte döda till liv och återgav barn till deras föräldrar. Han kände allas tankar och känslor. Han förlät synder och renade spetälska. Han bar bördan av hela mänsklighetens synder, smärta, sjukdomar och svagheter natten innan det här inträffade. Ironiskt nog led han också för deras synder som just då misshandlade honom.
”Se människan”, ja sannerligen. Han är den levande Gudens Son. Han är livets urbild, den som sänts för att visa vägen och vara vägen. Han är ”vägen och sanningen och livet” (Joh. 14:6) för oss alla. Med dessa två ord, ”se människan”, uttryckte Pilatus oavsiktligt den enkla formeln för att uppnå livets högsta syften.
När Pilatus bad judarna att se Frälsaren, utpekade han honom för dem och oss, den ende som kan göra vårt liv rikt och vår ”frälsning fullkomlig”1. Därav befallningen ”fäst blicken på Gud så att du får leva” (se Alma 37:47).
Vad vi bör minnas när vi ser på honom är att tack vare honom och allt han gjorde och allt han var, kan också vi segra. Vi kan också övervinna allt. Vi kan leva ett rikt liv mitt i prövningar. Om vi väljer att ”se” honom och ta emot och tillämpa hans frälsnings evangelium, frälser han oss. Han ska rädda oss från följderna av vår egen fallna natur och svaghet, och han ska frälsa oss från synd, från andlig medelmåttighet och från slutlig, evig undergång. Han kommer att rena, förädla, försköna och till sist fullkomna oss. Han ger oss glädje och frid. Han är nyckeln till ett rikt liv.
En predikan om ekollon
Min fru Kathy och jag bor på en sluttning. En viss trädart – buskek – växer där. Till skillnad från de stora och mäktiga ekarna blir buskeken aldrig stor, men den är härdig och vacker.
För några år sedan placerade vi en stor kruka på gången som leder till vår ytterdörr. Vi planterade färggranna blommor i krukan som stod under grenarna på en buskek. När det började bli höst började buskeken släppa sina frön, eller ekollon, och några föll ner i blomkrukan.
En höstdag lade jag märke till att några späda plantor hade grott ur fröna. Vi ville inte ha något annat än blommor i krukan, så jag började dra upp plantorna ur jorden. Till min förvåning såg jag att rötterna var tre eller fyra gånger längre än den synliga delen av plantorna.
I Utah är somrarna varma och regnfattiga, och vintrarna är kalla, blåsiga och snörika. Men ekollonens djupa rötter tränger snabbt ner genom markens ytlager. Det gör att en större yta av rötter kan hämta fukt och näring ur jorden. De djupa rötterna förankrar också träden och håller dem upprätt och stadiga i blåsten, redan från späd ålder. Djupa rötter underlättar buskekens överlevnad. När plantorna så småningom växer till full höjd, fortsätter rötterna att ge näring, skydd och stöd.
Vi kan lära oss något av buskeken. Vi får alla upplevelser som liknar heta somrar eller kalla vintrar. Vi upplever behagliga tider och svåra tider, framgångar och misslyckanden, tider av hälsa och sjukdom, perioder av glädje och stunder av sorg. Livet är inte statiskt. Det är inte en jämn lunk.
Livet är likadant också i andra avseenden. Vi omges alla av vår hemtrakts och vårt hemlands kultur och traditioner. En del av de här inflytandena är bra och andra är dåliga. En del lyfter oss och andra förminskar och förnedrar oss. Våra hem kan välsignas av evangeliets ljus eller försämras av underlåtenhet att hålla Guds bud. Vänners exempel kan vara suveräna eller förfärliga. Ingen av oss vet vart livet kommer att ta oss. Vi kan inte heller förutse framtida hälsa eller välstånd. Vi kan inte förutsäga vilken inverkan ett krig eller väder får. Varierande omständigheter bortom vår kontroll skapar utmaningar för oss alla.
Men till skillnad från träd kan vi välja att medvetet utveckla andliga rotsystem. Vi bestämmer oss för var vi ska sätta våra rötter och hur djupt vi ska sänka ner dem i jorden. Dagliga beslut skapar små, nästan omärkliga skillnader i vår tros rötter, vars följder blir grundläggande.
Rotade i Frälsaren
Eftersom vi inte vet när eller hur våra svårigheter kommer eller hur länge våra perioder av vinter eller sommar kommer att vara, bör vi sänka våra rötter så djupt vi kan i den enda sanna källan till näring för själen, Herren Jesus Kristus. Han vill att våra liv ska vara överflödande rika. Han uppmanar oss att komma till honom. Han sa: ”Lär av mig och lyssna till mina ord. Vandra i min Andes ödmjukhet, och du skall ha frid i mig” (L&F 19:23).
Vi bygger själsstyrka till att rida ut livets stormar genom att lära av honom. Vi lär genom studier och genom bön. Vi lär genom att se till rättfärdiga föredömen. Vi lär medan vi tjänar andra för att tjäna honom (se Matt. 25:40). Vi lär medan vi försöker efterlikna honom på alla de sätt vi kan.
Att lyssna innebär att lyda och följa, inte bara att höra. Vi lyssnar på honom genom enskilda studier i skrifterna. Vi lyssnar under sakramentsmötena och i templet. Vi hör honom i ”ljudet av en svag susning” (1 Kung. 19:12). Vi lyssnar på honom i levande profeters och apostlars röster.
När vi lyssnar noga påminns vi om att ”människan … inte bara [lever] av bröd, utan av varje ord som utgår från Guds mun” (Matt. 4:4). Vi stärker våra rötter genom gradvis tillväxt, ett steg i taget. När vi lyssnar följer vi den väg han vandrade. Han är den väg som leder till det rika livet, och han är det ljus som lyser upp den (se Joh. 8:12).
Håll buden
Det finns ingen hemlighet eller överraskning i vad vi kan och bör göra för att utveckla våra rötter: Vi håller Guds bud. Vår förmåga att göra hans vilja växer medan vi gör hans vilja. Det blir lättare eftersom vi växer i övertygelse och tro. När vi troget strävar och tillämpar det grundläggande evangeliet, välsignar Herren oss med ökad inre styrka.
Värdig, tillbedjan med eftertanke bidrar i hög grad till våra andliga rötters djup. Att med vördnad delta i sakramentsmötet och ta emot sakramentet med ärligt uppsåt gör sabbaten till mer än bara en söndag. Vi kan inte skapa verkligt djupa rötter om vi inte strävar efter att ”alltid minnas honom” (se L&F 20:77, 79). När vi förbereder oss inför våra möten blir sabbaten en rikare upplevelse för oss. När vi begrundar vårt behov av förlåtelse och välsignelsen av att alltid ha hans ande hos oss, börjar vi se kapellet som en tillflykt och sakramentet som en tid för helgelse.
Av den anledningen finns det en del saker som vi alltid bör ha med oss när vi kommer till kyrkan. Först och främst bör vi ha ett förkrossat hjärta och en botfärdig ande. Vi bör gå dit ivriga att söka och känna välsignelserna som Frälsarens försoning ger. Likaså bör vi alltid lämna en del saker hemma. Tankar på sport, arbete, underhållning och shopping borde lämnas inlåsta i ett skåp därhemma som kan öppnas när som helst utom på sabbatsdagen. Äkta gudsdyrkan befrämjar verklig omvändelse. Den hjälper oss att sänka vår tros rötter djupt ner, där vi finner en andlig källa som i oss ”skall … bli en källa, som flödar fram och ger evigt liv” (Joh. 4:14).
Paulus skrev:
”Liksom ni tog emot Kristus Jesus som Herren, så lev i honom
och låt er rotas och uppbyggas i honom och befästas i tron i enlighet med den undervisning ni fått” (Kol. 2:6–7).
Om vi inte upplever personliga stormar och torka i livet får våra rötter aldrig någon chans att växa sig starka. Märkligt nog är lätta seglatser också en prövning, en svår sådan. Frånvaro av problem kan försvaga oss om vi inte ser upp. Vi kanske inte ger akt på oss själva och på våra tankar och på våra ord och på våra gärningar och iakttar Guds bud och fortsätter i tron (se Mosiah 4:30) utan en prövning som får oss att böja knä och som prövar hjärtat.
Livet har en förmåga att ge oss alla problem, också när vi gör vårt bästa. Såvida vi inte gör förfärliga val, som alltid resulterar i tragedier, väljer vi oftast inte när eller hur livets problem ska knacka på vår dörr. Men vi kan absolut bestämma varje dag hur vi ska förbereda oss för dem. Därför har vi Josuas påminnelse: ”Välj i dag vem ni vill tjäna” (Jos. 24:15).
Och här är en till:
”Gå in genom den trånga porten. Ty den port är vid, och den väg är bred som leder till fördärvet, och det är många som går fram på den.
Och den port är trång, och den väg är smal som leder till livet, och det är få som finner den” (Matt. 7:13–14).
Vi bör inte förvånas när vår tro sviker om vi går på utkanten av den trånga och smala stigen. Det vi gör och inte gör har stor betydelse eftersom handlingar, och uteblivna handlingar, har följder. När vi försummar trons små, dagliga, upprepade men viktiga handlingar, försvagar vi våra rötter. Med tiden drar vi oss långsamt bort från Gud.
Så hur vi pratar med varandra, de böcker och artiklar vi läser, de teveprogram och filmer vi ser på, det vi inte läser och aldrig ser på, de skämt vi väljer att inte lyssna på eller upprepa, återspeglar alla var vi är på den trånga och smala vägen – mitt på eller längs kanten. Vi kan inte påstå att vi ger näring åt våra rötter om det vi gör och inte gör inte är ägnat att göra oss till bättre heliga. Trygghet finner man mitt på den trånga och smala stigen.
Vägen till frid
Det finns inget bättre livsmönster någonstans, inget säkrare sätt att finna frid och en stig framåt, än att följa Herren Jesus Kristus. Hans namn är det enda som givits under himlen som har kraft att göra våra liv mer himmelska (se 2 Ne. 31:21; Mose 6:52). Det finns ingen annan vi kan ”se” som har den frälsande, förnyande, förändrande kraft som Frälsaren har.
Judas ord fångar den oundvikliga tomheten i ett liv som slutligen omsluter dem som väljer någon eller något annat än Frälsaren: ”De är moln utan vatten som drivs bort av vindarna, de är träd utan frukt på senhösten, dubbelt döda, uppryckta med rötterna” (Jud. 1:12).
Våra själar bör vara så djupt rotade i Kristus att vi kan utstå varje utmaning, besegra varje svårighet, motstå varje angrepp på vår tro och bli som ekar – fasta, orubbliga och stadiga. Det är sådana rötter som består. De överlever alla fiender, även de lömskaste, mest osynliga och försåtligaste.
Helaman lär oss något om hur löftet om bergfast styrka är beroende av att vi bygger våra liv på Återlösaren: ”Om människorna bygger på denna grundval kan de inte falla” (Hel. 5:12). Jesaja fångar med några få ord kärnan i innebörden av att vara fast rotad i Herren Jesus Kristus och att låta Frälsarens egenskaper bära frukt i vår själ. Han skrev: ”Och Herren skall alltid leda dig; han skall mätta dig mitt i ödemarken och ge styrka åt benen i din kropp. Du skall vara lik en vattenrik trädgård och likna ett källsprång, vars vatten aldrig tryter” (Jes. 58:11).
Frälsaren Jesus Kristus är föredömet i varje dygd. Han var den enda fullkomliga människa som någonsin levt. Han sonade våra syner. Genom hans försoning kan vi bli Kristi kvinnor och män. Vi kan bli renade, förändrade, helade och förädlade. Våra själar kan bli till något vackert.
Må vi ”se människan” på ett mer fullkomligt sätt. Må vi sträva efter att efterlikna honom mer andaktsfullt. Må vi följa honom ivrigare. Må vi sänka våra rötter djupare ner i frälsningens mylla tills vi vilar på honom, vår Återlösares klippa. Må vi alltmer glädjas åt välsignelsen av det överflödande liv han erbjuder och bli lika en vattenrik trädgård.