Räddad av min bror
Författaren bor i Idaho, USA.
När min bror Tanner fyllde tolv frågade jag om han ville börja komma till templet med mig. Jag hade ingen aning om hur mycket vi skulle behöva varandras stöd under åren som följde.
Jag var nästan tolv år när templet i Twin Falls i Idaho invigdes. Jag blev så glad när min storasyster första gången frågade om jag ville börja komma till templet regelbundet med henne och hennes vän.
Jag var glad när min lillebror Tanner fyllde 12 tre år senare, för då kunde jag äntligen fråga om han ville följa med mig till templet.
Varje morgon vi åkte dit hjälpte vi varandra att komma upp och ge oss iväg, och när vi var trötta berättade Tanner roliga historier för att hålla oss vakna. När vi hade varit i templet brukade vi ta oss tid att prata om hur det hade känts i templet och vad vi hade tänkt på.
Dagen när jag åkte till templet med Tanner blev veckans andliga höjdpunkt. Tack vare våra regelbundna tempelbesök blev vi bättre vänner, vilket var till större styrka än jag kunde ha föreställt mig när jag fick en del prövningar. Våra äldre systrar hade börjat studera på college och vår församling hade precis delats, så Tanner och jag var några av de få aktiva ungdomarna i vår församling.
Tanner och jag satt i timmar på telefon och bjöd in mindre aktiva ungdomar till kyrkan och veckoträffarna. Det kändes ofta som ett hopplöst företag eftersom ingen någonsin kom, oavsett hur många tjejer jag försökte bli vän med.
Våra föräldrar försökte hjälpa till. De bar sina vittnesbörd för oss när vi var nedslagna, och de lät oss prata om vår frustration när vi kom hem och var upprörda. Trots det fick vi inte plötsligt fler vänner i kyrkan, och det blev svårare och svårare att vilja gå eftersom jag var den enda unga kvinnan. Våra tempelbesök blev allt färre på grund av våra upptagna skolscheman.
Jag använde mycket tid till att läsa skrifterna och vädja till Herren att hjälpa mig vara stark. Jag var ensam och trött – trött på att vara ensam, trött på att mina ansträngningar inte gjorde någon skillnad, trött på att ha det svårt andligt och känslomässigt.
Under den här tiden arbetade jag som livvakt vid stadens simbassäng. Jag tyckte mycket bättre om att vara där än att vara i kyrkan, för mina medarbetare var mina vänner och de var alltid glada att se mig. En dag bestämde jag mig för att sluta gå på veckoträffarna eftersom det var mycket roligare att jobba och till större hjälp ekonomiskt sett.
Jag tyckte inte att det var något större fel, inte förrän jag märkte att jag hade sänkt mina normer. Jag sa inget om att mina vänner svor, och en dag chockades jag över att höra mig själv råka svära. Det hade aldrig hänt förut. Jag tittade till och med på en olämplig film en kväll på en fest med mina arbetskamrater. Det kändes hemskt och jag undrade vad jag höll på med.
Samtidigt berättade mina föräldrar hur ensam Tanner hade känt sig efter att jag slutade gå på veckoträffarna. Varje vecka frågade han mig: ”Du, kommer du på veckoträffen ikväll?” När han kom hem från veckoträffarna brukade han gå raka vägen till sitt rum och läsa skrifterna länge. Han pratade inte så mycket längre, och när jag frågade om han var okej, sa han bara ”nej” och gick.
En kväll grät han när han kom hem för att han hade känt sig så ensam.
Det var då jag bestämde mig för att börja igen. Det spelade ingen roll hur svårt det var för mig att vara ensam. Tanner behövde mig.
Tanner hade börjat på en släktforskningskurs i kyrkan och jag bestämde mig för att ta kursen tillsammans med honom. Vi ville börja åka till templet mer regelbundet igen, och nu kunde vi hitta namn på egen hand.
Vi tyckte om att gå på lektionerna tillsammans på söndagarna. Efter kyrkan sökte vi efter namn tillsammans. Det bästa med att ta våra egna namn till templet var att vi hade hittat dem tillsammans, och vad som var ännu bättre var att vi kunde stötta varandra i kyrkan och till och med tycka om kyrkan eftersom vi gjorde Herrens verk.
Tanners ihärdighet i att gå i kyrkan och på veckoträffarna var ett stort exempel för mig. Jag hade ett vittnesbörd om evangeliet, men han hjälpte mig få ett vittnesbörd om att gå på kyrkans möten och aktiviteter.
Tillsammans kunde vi trösta varandra och använda våra vittnesbörd om templet för att hjälpa varandra vara starka i kyrkan. Det kom aldrig några fler ungdomar till kyrkan eller veckoträffarna, men Tanner och jag blev starkare och kunde bära våra bördor lättare medan vi hjälpte varandra att sträva framåt.
Jag är så glad att jag bad honom följa med mig till templet. Jag är säker på att det hjälpte honom, jag vet att det räddade mig.