Sista dagars heliga berättar
En familjegåva till Frälsaren
När december närmade sig var jag upptagen med förberedelser inför julruschen. I fyra år hade vi firat jul hemma hos oss, men det här året kände jag mig överväldigad. När jag pratade med min man om allt vi behövde göra – köpa julklappar, laga mat och många andra saker – beslöt vi oss för att ställa in julfesten och göra något annat den här julen. Vi ville göra något som vi kunde ge Frälsaren som gåva.
Under december hade vi hemaftnar om Jesu Kristi liv, åkte till templet och planerade tjänandeprojekt för vår familj. Min man var biskop vid den tidpunkten, och vi beslöt oss för att sjunga för änkorna i vår församling på juldagen. Som familj började vi öva på flera psalmer som vi skulle sjunga. Mina barn tyckte om att sjunga ”Se här uti stallet” (Psalmer, nr 142).
På julafton gjorde vi kort med speciella julbudskap och gjorde i ordning godsaker att ta med på våra besök. Det gjorde mig lycklig att se vår familj så enig och glad över att kunna tjäna andra med sådan kärlek. Jag kunde känna julens anda.
På juldagen var våra barn ivriga att få göra besöken. För varje hem vi besökte kände vi oss gladare, och det verkade som om psalmerna blev bättre för varje gång vi sjöng dem. När vi kom till det sista huset såg det ut som om ingen var hemma. Vi väntade några minuter och barnen började bli rastlösa. Till slut kom en gammal änka ut och mötte oss iklädd sina söndagskläder och med håret vackert kammat. När hon fick syn på oss fylldes hennes ögon av tårar. Jag blev också rörd och kunde knappt sjunga.
När vi var på hemväg sa vår femåriga dotter att hon inte ville åka hem, utan ville fortsätta sjunga. Innan jag kunde svara henne sa min nioåring: ”Vi gör om det nästa år!”
För vår familj var det här en oförglömlig jul eftersom vi lyfte andra och visade vår kärlek till Jesus Kristus. När jag tänkte på dagens händelser kände jag Frälsarens kärlek och kom ihåg hans ord: ”Allt vad ni har gjort för en av dessa mina minsta bröder, det har ni gjort mot mig” (Matt. 25:40).