Sista dagars heliga berättar
Julklappar till mig?
Illustration Carolyn Vibbert
Jag tjänade i Kalifornienmissionen Sacramento under julen 2003. Min kamrat och de två andra systermissionärerna vi delade lägenhet med började få julklappar och brev från sina släktingar och vänner. Jag visste att det inte skulle bli likadant för mig.
Min familj i Argentina hade få tillgångar, och deras brev blev vanligtvis två till tre månader försenade. Jag var långt borta från min familj, men jag gladdes åt att kunna ägna julen åt att tjäna Jesus Kristus.
På julafton gjorde vi oss i ordning för att lägga oss när en av systrarna berättade att någon hade lämnat några paket med mitt namn på vid ytterdörren.
”Till mig? Det är inte möjligt!” sa jag förvånat.
Mitt namn stod på två stora lådor, men det fanns ingen avsändaradress. Jag var glad, och de andra systrarna gladdes å mina vägnar. Jag öppnade paketen, som var fulla av presenter, godsaker, barns teckningar och andra saker! Jag kunde inte hålla tillbaka tårarna.
”Vem kan ha skickat de här paketen?” undrade jag. Ingen av oss visste vem, men vi gladdes alla åt generositeten.
Flera dagar efter jul visste jag fortfarande inte vem som hade skickat paketen. Så jag ringde missionskontoret och frågade sekreteraren om hon kunde berätta för mig vad den mystiska avsändaren hette. Hon sa att medlemmar i en församling som ville vara anonyma hade bestämt sig för att skicka paket med julgodis till mig. Jag ska alltid vara tacksam för församlingens generositet som gav mig så mycket kärlek den julaftonen och för det stöd jag fick under min mission.
Jag lärde mig att varje medlem i kyrkan kan få missionärerna – även om de är långt hemifrån – att känna sig hemma genom uppmuntran och tjänande. Det var en av de bästa jularna i mitt liv. Jag tjänade Frälsaren och kände hans kärlek genom kyrkans medlemmar.