Min gåva till Frälsaren
Författaren bor i Idaho, USA.
Jag kände mig otillräcklig som missionär. Hur kunde jag sluta fokusera på mig själv och börja fokusera på Frälsaren?
Illustrationer Dinara Mirtalipova
Det är väldigt kallt i Ryssland på vintern och ofta molnigt, och det gör dagarna dystra och lite eländiga. Det var sent i november och förutom att vädret var deprimerande kände jag mig ensam, otillräcklig och oförmögen att vara en god missionär. Jag hade just fått i uppgift att utbilda en ny kamrat, och även om syster Hart var underbar kände jag mig nu pressad att lära mig språket bättre, vara ett exempel och hitta någon – vem som helst – att undervisa.
Vi hade just fått veta att vår nya missionspresident skulle hålla en zonkonferens i Jekaterinburg, fem timmars resa från vårt område Perm. Tidigt en kylig decembermorgon gick syster Hart och jag till tågstationen.
Medan vi väntade funderade jag över de känslor jag hade haft. Jag tänkte på de kommande helgdagarna och längtade efter att få vara med min familj. Spänningen jag känt över att vara på mission hade bleknat och nu kände jag att jag inte hade åstadkommit särskilt mycket under mina nio månader som missionär. Till slut ropades ankomsten av vårt tåg ut, så vi gick på och satte oss. Jag upptäckte att jag satt och tänkte på Frälsaren. Jag slöt ögonen och bad att jag skulle kunna veta hur jag kunde göra mig av med de här känslorna och bättre fokusera på honom.
På zonkonferensen nästa dag var president Rusts tal vackert och kom från hjärtat. När syster Rust reste sig för att tala återgav hon en enkel berättelse om hur Frälsaren är herden som skulle gå och leta reda på det ensamma fåret som hade vandrat iväg och ta tillbaka det fåret till flocken. Hon talade om de uppoffringar Frälsaren har gjort för oss, och till slut bar hon ett kraftfullt vittnesbörd om den möjlighet vi som missionärer har att tjäna honom genom att hämta tillbaka hans förlorade får till flocken. Syster Rust utmanade oss att fundera över vilken gåva vi kunde ge Frälsaren i julklapp.
När hon gav oss utmaningen fick jag det starkaste intrycket av att den gåva jag skulle ge Frälsaren helt enkelt var att tala med fler människor. Tills dess hade jag varit livrädd för att påbörja samtal med totala främlingar – speciellt på ryska! Jag ville inte att de skulle tycka jag var korkad för att jag inte förstod dem, så det var lättare att inte säga något alls. Men i det ögonblicket visst jag precis vad jag behövde göra. Jag behövde sluta tänka på mig själv och börja tänka på mina bröder och systrar. Jag satte som mål att tala med någon om evangeliet på varje transportfordon jag åkte med under resten av månaden och helga det som min julklapp till Frälsaren.
När syster Hart och jag gick på tåget tillbaka till Perm morgonen därpå började jag arbeta på mitt mål genom att prata med människorna jag satt bredvid. De var inte särskilt intresserade av det jag hade att berätta, men jag försökte åtminstone!
Varje dag var en kamp när jag kämpade för att ge min gåva till Frälsaren, men jag upptäckte att jag sakta började känna mig gladare och tryggare – jag kände att jag fyllde min kallelse som missionär på ett bättre sätt. Julen kom och gick, men jag beslöt mig för att fortsätta tala med människor. Jag började inte bara tala med dem när vi åkte kommunalt, utan också på gatan, i affären, på biblioteket och på alla andra platser vi kom till.
Vi hittade ingen att undervisa genom att jag talade med fler människor, men jag känner att jag planterade evangeliets frön. Vi fick nya vänner bland busschaufförer, människor på vårt lokala snabbköp och andra. Det bästa var att när vi träffade någon igen log de ofta, och de hälsade på oss först. Jag har tro på att de evangeliefrön vi planterade en dag kommer att blomma när de här människorna får nya tillfällen att lära sig om evangeliet. Himmelske Fader arbetar på små och enkla sätt, och ibland börjar det hela med ett enkelt ”hej”.
När jag nu tänker tillbaka på tågresan till Jekaterinburg inser jag att min himmelske Fader besvarade min bön. Han hjälpte mig att se att missionärsarbete inte handlar om mig – det handlar om andra, och när vi sätter andra före oss själva och våra egna bekymmer och sorger hittar vi den lycka vi alla söker. Det är fantastiskt hur givmild Frälsaren är, för även när vi strävar efter att ge honom allt vi kan, välsignar han oss och ger oss hundrafalt tillbaka.