Vi kan bättra oss, del 2: Finn din plats i Jesu Kristi kyrka
Författaren bor i Utah, USA.
Låt inte andra hindra dig från att njuta av de välsignelser som kommer av medlemskap i Kristi kyrka.
Efter att inte ha varit i kyrkan på åtta år fick Paulo (alla namn har ändrats) ett telefonsamtal från sin biskop i Brasilien som undrade hur han mådde. Paulo hade längtat efter att komma tillbaka, men flera problem höll honom från att vara helt aktiv. Hur skulle han kunna undvika att jämföra sig själv, fortfarande ensamstående, med de som är gifta och har barn? Skulle han få några vänner i kyrkan efter en så lång frånvaro, och vad skulle de tycka om honom om han gjorde det? Skulle han fortfarande kunna känna Anden på samma sätt som under sin omvändelse och sin mission, och skulle han ha tillräcklig tro för att tacka ja till kallelser?
En månad efter telefonsamtalet såg Paulo president Dieter F. Uchtdorf, andre rådgivare i första presidentskapet, ge ett konferenstal som hette ”Kom och förena er med oss”1. ”Det talet gjorde stort intryck” minns han, och inom ett par veckor satt han darrande i sin bil på parkeringsplatsen vid kapellet och höll en tyst bön om styrka att kunna kliva ur bilen och gå in i byggnaden.
”Allt var inte perfekt”, minns han om sitt första år tillbaka i kyrkan. Det var inte lätt att passa in. Men en känsla av band till Frälsaren och en stark önskan om att få en tempelrekommendation hjälpte honom övervinna sin osäkerhet. Han började läsa skrifterna och be igen. ”Om du inte ger upp får du styrka och kan känna hur Herren välsignar dig”, råder han dem som kämpar med att känna sig hemma. ”Jag har ett vittnesbörd om att det här är Kristi kyrka, men det är i honom du finner en riktig känsla av tillhörighet.”
Paulos berättelse pekar på flera punkter som kyrkans ledare beskriver i videoserien Enighet i mångfald. Deras budskap erbjuder hopp och råd till de som inte känner sig hemma. Ibland känner vi oss ensamma även i kyrkan, men som de här ledarna och medlemmarna påpekar finns det saker vi kan göra för att klara av utmaningar som att bli utstötta eller illa behandlade av andra. Vi kan undvika att jämföra, gå framåt trots osäkerhet, veta att det alltid är möjligt att komma tillbaka och, framför allt, lita på Frälsaren.
Undvik att jämföra: Vi blir alla välsignade till slut
”När du börjar jämföra dig med andra leder det antingen till modfälldhet eller till högmod. … Välsignelser kommer på kort sikt. Välsignelser kommer på lång sikt. Jag tror att ibland väntar välsignelser på oss efter att vi gått genom slöjan. … I slutändan kan vi vara förvissade om att löftet om evigt liv gäller alla.”
– Äldste Gary E. Stevenson i de tolv apostlarnas kvorum
Rochelle flyttade till en enkel tvåvåningslägenhet i ett välbärgat område i västra Förenta statena efter att ha bott i ett härbärge för hemlösa. Hon var skild och hade flera barn, så hon hade två jobb, ibland tre, för att ha råd med mat och hyra. Och hon hade varit mindre aktiv från och till sedan sin omvändelse.
”Fastän nästan alla i min nya församling verkade ha det bättre ställt än jag”, säger hon, ”pratade de med mig och accepterade min klädstil. Alla brydde sig verkligen om mig.”
Fastän Rochelle hade det svårt ekonomiskt kände hon aldrig någon illvilja gentemot andra för deras förmånliga omständigheter. ”Jag vill förstås ha större stabilitet, men jag tittade aldrig på mina grannars hus och kände att Gud hade lämnat mig utanför”, minns hon. ”Jag kände att han gick bredvid mig, även när jag hade gjort dumdristiga val.”
Fastän Rochelles arbetsschema ibland har varit en utmaning, hjälpte församlingsledare och vänner henne så att hon så småningom kunda uppfylla sin längtan att komma till templet. ”De regelbundna besöken i templet hjälper mig att vara tacksam för hur långt jag har kommit”, säger hon. Jag bekymrar mig inte över att andra kanske ligger före mig.
Rochelle erkänner att hon och hennes döttrar kämpar och att de ”inte är en perfekt medlemsfamilj”. Men hon inser också att ”alla har problem och att ingen familj egentligen är perfekt”, ett perspektiv som hjälper henne att inte titta snett på andra utan att fokusera på sin relation till Gud.
”Mina döttrar kan se vilken skillnad evangeliet har gjort i mitt liv”, säger hon. ”Jag kan också känna skillnaden, och jag är tillräckligt upptagen med arbetet, familjen och kyrkan att jag inte har tid för jämföreleser. Jag är bara glad att vara på rätt väg.”
Var stark: Kristus kan omvandla dig
”Den här personen bredvid mig som ignorerar mig eller till och med vill flytta på sig … förändrar inte verkligheten av vad Kristus känner för mig och mina möjligheter i Kristus. … Varje individ behöver vara fast besluten att de ska ha en plats i Guds rike [och i] Kristi kropp, och andra som är tanklösa eller oförsiktiga eller något ännu värre kan inte förhindra det.”
– Äldste D. Todd Christofferson i de tolv apostlarnas kvorum
När Matthew växte upp tillhörde han små grenar i kyrkan. Han och hans fru, en omvänd från Ukraina, var vana vid flera kallelser och totalt engagemang i internationella sista dagars heliga grupper, men sedan flyttade de till Förenta staterna. Stora församlingar och andra kulturella förväntningar gjorde att de kände att de ”inte behövdes och var på glid”, minns han. ”Vi verkade inte passa in. Vi kände oss ignorerade, blev inte upplyfta och fick inte kontakt på söndagarna.”
Matthew och hans fru hade flyttat till en ny stad och såg fram emot ett besök från en lokal prästadömsledare. Måttet var rågat när hans besök visade sig handla om att be dem ha bättre koll på sitt livliga lilla barn under sakramentsmötet. Matthew var djupt sårad och funderade på att aldrig återvända till det lokala möteshuset. ”Det som hindrade mig från att göra på det viset”, förklarar han, ”var mitt vittnesbörd om att det här är Herrens kyrka och att Frälsaren vill att jag ska vara där. Mitt deltagande i evangeliet har konsekvenser som går bortom alla sårade känslor eller personliga möten jag någonsin kan ha i det här livet.”
Vissa situationer i kyrkan kan göra att vi känner oss ensamma, marginaliserade och som att vi inte behövs, och det här fenomenet gäller inte bara sista dagars heliga. Den katolske författaren David Mills beskriver den utmaning som kyrkobesökare står inför när de umgås med människor som är ”rikare eller fattigare, har mer eller mindre utbildning än de själva. De kan tillhöra en annan ras eller etnisk grupp eller åldersgrupp än man själv.” Vi kanske aldrig hade valt någon av dem som en del av våra olika sociala nätverk, förklarar han. Men religiös hängivenhet innebär att vi umgås med människor vi inte har valt själva och ”ger oss en av de få kvarvarande miljöerna som är mer som ett samhälle än ett nätverk … Man måste lära sig älska de här människorna, eller åtminstone bete sig kärleksfullt, när man egentligen inte vill det.”2 Det enda sättet att klara av utmaningen är vanligtvis att lita på Gud när man inte kan blocka eller avfölja människor i sitt religiösa samhälle.
Matthew fann att tillit till det gudomliga var helt nödvändig för att hålla sig aktiv i kyrkan. ”Ibland har mitt vittnesbörd om Kristus varit det enda som har fått mig att fortsätta”, förklarar han. ”Evangeliet är större än någon av oss. Kristus ser det vi inte kan se, vet vad vi kan bli, och har plats för alla.”
Jasmin, en medlem som bor i södra Förenta staterna, erkänner att ”jag hade svårt att samsas med en syster i min församling som verkade lägga sig i mitt liv för mycket, och jag lät det driva bort mig”. Men när oro för hennes lille pojke började väga tyngre än osäkerheten över hur det skulle vara att komma tillbaka visste Jasmin att det var dags att ”inte låta andras åsikter om mig vända mig bort från Kristus – oavsett om jag kände att någon i församlingen såg ner på mig eller inte”.
Hon samlade tillräckligt med mod för att ta sig ut i ett hemskt oväder en söndag. Hennes lilla familj kände sig snart omfamnad av vänner som kunde hjälpa dem växa i Jesu Kristi kyrka. ”Jag ångrar att jag lämnade kyrkan”, säger hon. ”Men jag är tacksam för att jag inte gav upp och för att jag stretade framåt, för evangeliet handlar inte om andra – eller ens om mig – det handlar om min Frälsare.”
Ta ett steg in i mörkret: Ljuset följer efter
”Den naturliga mannen och den naturliga kvinnan säger: Jag tar inte det här steget in i mörkret förrän ljuset flyttar sig så att jag kan se vart jag går. Kravet är att vi tar steget i förväntan om att när vår fot når golvet flyttar sig ljuset.”
– Äldste David A Bednar i de tolv apostlarnas kvorum
Ibland kan det vara svårt för nya medlemmar att hålla sig fast rotade i evangeliet när de inte vet säkert vad framtiden bär med sig. För Mei-Hsin, en hemmafru i Taiwan, innebar den här aspekten av tro evangeliets uppmaning att föda barn till världen. Det var en utmaning, eftersom ”många i min kultur har ett enda barn, eller har ett husdjur istället”, säger hon. Varje graviditet har krävt att hon har haft tro nog till att ta ett steg ut i det okända och att strunta i ibland intensiv kritik från släktingar och kulturen som helhet.
Att röra sig framåt innebär ofta att ta ett steg ut i det okända, och det kan vara skrämmande för de som är nya i tron. Det kräver att de utvecklar tro på att Herren hjälper dem längs vägen. Äldste Bednar försäkrar att obehag och osäkerhet är en normal del av processen när vi lär oss och växer, men ibland kan våra steg ut i det okända – oavsett om de handlar om att bilda familj eller att återvända till full aktivitet i kyrkan – vara särskilt skrämmande eftersom vittnesbördet kommer efter att vår tro har prövats (se Eth. 12:6). Mei-Hsin och hennes man fick ett sådant vittnesbörd efter att ha bildat familj. ”Vi är lyckliga och så tacksamma för våra barn”, säger hon. ”Vi har lärt oss att leva sparsamt, att hjälpa och att älska varandra. Jag är tacksam för att vi satte dem till världen.”
Ofta är de första stegen svårast. ”Första gången vi [kliver in i mörkret]”, säger äldste Bednar, ”känner vi inte tvivel utan lite osäkerhet, kanske till och med lite ängslan, och det är helt normalt.” Även om processen när vi rör oss framåt inte kan vara helt smidig (”inte en perfekt cykel som aldrig blir avbruten”, förklarar han) kan vi växa gradvis ”rad på rad” medan vår tro växer stegvis.
Det krävs övning för att kunna röra sig framåt, säger Lazare från Georgien, en omvänd broder i det land som gränsar mot både Ryssland och Europa. Hans första steg var att lära sig lita på sina sista dagars heliga vänner, och att sedan ta emot en prästadömsvälsignelse. ”Sen kunde jag gå framåt med missionärslektionerna”, förklarar han. När Lazares tro på Jesus Kristus ökade ”tog jag det stora steget att låta döpa mig fast jag inte var 100 procent säker. Men Herren gav mig mod i varje fas, och jag är så tacksam nu att jag gjorde det.”
Ge inte upp
”Människor som tror de har syndat för mycket eller gått för långt eller varit borta för länge och inte verkar kunna komma tillbaka in i kretsen: Jag förkunnar att ingen kan falla längre ner än Kristi ljus lyser. Det är omöjligt.”
– Äldste Jeffrey R. Holland i de tolv apostlarnas kvorum
När Brian växte upp i en hängiven sista dagars heliga familj i Utah i USA, kände han att kyrkan inte var något för honom. ”Jag tyckte om fantasy-spel, filmer och rockmusik”, säger han, ”inte scouterna, skrifterna, seminariet eller sport.” Så fort han kunde flytta hemifrån flyttade han till en lägenhet och ”öppnade mig för världen, inklusive sex och droger”. Efter en längre period av vad Brian kallar ”utsvävande leverne och experimenterande” fick han ekonomiska problem och hans föräldrar lät honom flytta in hos dem igen, men han kom inte tillbaka till kyrkan.
När han fick en lillasyster började Brian omvärdera sina åsikter. När han höll henne i famnen för första gången, minns han, ”visste jag att hon inte bara var ett djur”. Med viss oro närvarade han vid hennes välsignelse, och när sakramentet kom till honom ”skickade jag det vidare utan att ta det, men en del av mig kände andlig hunger efter det”.
För att försöka få rätsida på sina blandade känslor började Brian föra dagbok. ”Jag satt uppe och skrev om mitt andliga dilemma sent en kväll”, säger han, ”och hade min första andliga upplevelse, men inte av den goda sidan.” Han kände hur en ond, hatfull och vredgad kraft försökte ta över hans själ. ”Efter det”, förklarar han, ”visste jag att jag behövde Herren.” Men eftersom Brian hade gått så långt bort undrade han: ”Kunde jag vara värdig hans hjälp och beskydd?” Han undrade också om han någonsin kunde ta sakramentet igen.
Vägen tillbaka var svår. Det var inte lätt att sluta med cigaretter, det krävdes mod att bekänna för biskopen, och det var svårt att vända sig bort från gamla vänner och aktiviteter. Hans familj, flickvän och biskop stöttade honom, men Brian insåg att hans största källa till styrka var Jesus Kristus.
”Jag fann att Herren var angelägen om att hjälpa mig”, minns han. ”Nya möjligheter öppnades och kunde ersätta mina gamla sysselsättningar. Ju mer jag ansträngde mig att leva efter evangeliet, desto tydligare blev min stig.” När Brian litade på Herren och upptäckte hans vilja att förlåta och hela fick sakramentet större mening för honom och hjälpte honom att komma närmare Frälsaren. ”Även om jag hade ätit brödet och druckit vattnet i kyrkan hundratals gånger som barn, kunde jag till slut ta del av sakramentet för vad jag tyckte kändes som första gången.”
Ingen kan ersätta dig
Vi kliver ur bilen och går in i kyrkan, vi räcker ut en hand till andra medlemmar, vi kommer över situationer där vi har sårats, vi lever efter evangeliet utan visshet om vad framtiden bär med sig, och vi bekänner våra synder – vi går alla på svåra och osäkra stigar på vår väg till livets träd (se 1 Ne. 8).
Vår personliga hängivenhet mot Frälsaren är helt nödvändig för att vi ska komma fram i säkerhet. Även om uppmuntran, kärlek och acceptans från andra medlemmar och ledare i kyrkan är viktiga, kan var och en av oss stå inför tillfällen när vi måste vara villiga att följa Frälsaren, även om vi känner att vi gör det ensamma.
Ta din plats i Jesu Kristi kyrka Jämför inte, låt Kristus omvandla dig, ta steg i tro som blir belönade, och vet att det aldrig är för sent att komma tillbaka. ”Om ni alltså strävar framåt, mättar er med Kristi ord och håller ut intill änden, se, så säger Fadern: Ni skall få evigt liv” (2 Ne. 31:20).