Amanda Jiri

Kapstaden, Sydafrika

Under tonåren blev livet jobbigt för Amanda, och hon föll ifrån kyrkan i jakten på nya upplevelser. Efter flera år kände Amanda en tomhet. Det började bli viktigt för henne att finna glädje.

Cody Bell, fotograf

Min familj döptes 1993. Mina föräldrar skilde sig flera år senare, och sakta föll mina tre syskon bort från kyrkan. 1998, när jag gick andra året på gymnasiet, slutade jag också gå.

Jag lovade mig själv att jag skulle uppleva nya saker och undersöka andra kyrkor. Vänner inbjöd mig flera gånger att följa med dem till deras kyrkor, men det var inte ofta jag gick. Men det var inte för att jag fortfarande kände något band till kyrkan. Det var bara det att saker kom i vägen av någon konstig anledning. Antingen vaknade jag inte, eller så hade jag något annat att göra, eller så kom jag bara med en ursäkt.

Jag var inaktiv i omkring åtta år. Under den tiden fick jag fel sorts vänner. Min mamma var dödssjuk. Jag var ganska nere. Jag kände en tomhet. Jag började undra: ”När var jag uppriktigt glad senast?”

Om ni såg mitt liv utifrån skulle ni nog tänka: ”Hon har verkligen ett coolt liv!” Jag omgav mig med populära människor och verkade ha ett bra liv. Men jag kände mig ändå tom och ofullständig.

Sedan tänkte jag på när jag gick i Unga kvinnor. Jag insåg att det var då jag senast kände mig verkligt glad. Jag beslöt mig för att komma tillbaka till kyrkan följande söndag. Jag träffade grenspresidenten och påbörjade min omvändelseresa.

Kort därefter kallades jag att arbeta med de unga kvinnorna. När vi läste upp Unga kvinnors tema kom jag genast ihåg det! I dag får jag en bekräftelse om att jag hör hemma i kyrkan varje gång vi läser temat.