Ett svar på varandras böner

Levi Kempton

Arizona, USA

Min tid som missionär var snart över i Illinoismissionen Chicago Syd när jag fick specialtillstånd att besöka ett område jag tidigare varit i och äta middag med familjen Tremillo. Jag hade tjänat i deras församling i ett helt år och hade kommit dem nära.

Under middagen uppmanade broder Tremillo mig att delge åtminstone ett glädjebudskap på hemvägen. Han sa att Herren skulle sätta någon på mitt flyg som skulle behöva min hjälp. Jag lovade honom att jag skulle göra det.

Från och med då tills jag lämnade Chicago bad jag också om en bekräftelse på att Herren godtog mitt offer att tjäna som missionär.

Tre veckor senare gick jag ombord på planet som skulle ta mig hem. När jag närmade mig min plats tittade personen i stolen bredvid min upp. ”Det är inte sant!” sa hon. Jag kan inte fatta det!”

Min första tanke var: ”Toppen, hon hatar mormoner!” När jag hade satt mig ner berättade hon att hon hette Kelly och att hon var nyomvänd. Hon uttryckte sin glädje över att en missionär satt bredvid henne. Kelly sa att den person hon senast hade suttit bredvid var anti-mormon och hade uttryckt sig mycket ovänligt om Kellys nya tro. Kelly var orolig och hade frågor. Hon hade bett om svar och tröst.

Jag höll en bön i hjärtat och vittnade om evangeliets sanning och om Guds kärlek till sina barn, inklusive henne. Jag berättade om rådet jag hade fått av broder Tremillo. Jag sa att Gud hade förberett det här speciella ögonblicket bara för henne.

Kelly tackade mig med tårar i ögonen. Hon sa också: ”Jag ser att du har varit en bra missionär och att Herren godtar ditt offer.” Då kände jag Guds djupa kärlek till mig. Det var min tur att gråta. Med tårar i ögonen tackade jag Kelly och sa att hon var ett bönesvar. Jag besvarade ytterligare några av hennes frågor, och vi utbytte e-postadresser.

Vårt flyg landade och vi vinkade adjö medan hon gick till sitt nästa flyg. Jag kommer alltid att vara tacksam för att min himmelske Fader var villig att välsigna oss på ett så ömsint sätt.