Lucas och mobbaren
Lucas tyckte han hade sagt något riktigt bra … tills han såg Pedros min.
”Låt oss jämt tala gott till varandra var än vi befinner oss här” (Hymner [1974], nr. 104).
Å nej! Nu kommer Pedro!”
Alla i skolan visste att Pedro var en mobbare. Han var stor, och han var elak! Han kallade andra barn för fula saker, tog deras lunch och jagade dem runt skolgården. Ingen ville vara med honom.
Pedro gick bredvid Lucas och hans vän Arthur. Han kallade dem ”nollor” och knuffade Arthur.
Lucas var trött på att Pedro var så elak. Utan att tänka sig för skrek han ”Lägg av, Pedro!”
Lucas kunde inte tro det. Han hade just sagt ifrån till skolans värsta mobbare!
Pedro stormade fram till Lucas och ryckte tag i hans skjorta. ”Vad sa du?” Lucas hjärta bultade så häftigt att han trodde att det skulle hoppa ut ur bröstet på honom. ”Du får en varning”, sa Pedro. ”Men det är bäst att du aktar dig!” Han knuffade till Lucas och gick därifrån.
Efter det försökte Lucas göra sitt bästa för att undvika Pedro, men Pedro hittade honom alltid. Han hindrade Lucas från att gunga, knuffade honom när de spelade spökboll, lade krokben för honom i matsalen och sa alltid elaka saker.
En dag lekte Lucas och Arthur med Arthurs fotboll. Pedro hoppade fram från ett träd och tog den.
”Snälla ge tillbaka den”, sa Arthur.
”Vem ska tvinga mig att göra det?” Pedro knuffade Lucas mot ett träd och skrattade.
Lucas kände hur det knöt sig i magen. Han var så arg! ”Vet du vad, Pedro?” sa Lucas. ”Du är den elakaste ungen jag känner! Ingen tycker om dig. Alla önskar att du försvann för alltid!”
Pedro slutade skratta. Lucas tyckte han hade sagt något riktigt bra … tills han såg Pedros min. Skulle han börja gråta? Pedro tittade snabbt ner och gick iväg.
Lucas kände sig genast hemsk. Under resten av dagen kunde Lucas inte bli av med den hemska känslan, oavsett hur mycket han försökte. Den natten vred och vände han på sig i sängen. Han tänkte hela tiden på hur ledsen Pedro hade sett ut.
”Hur kan Pedro känna sig ledsen?” tänkte Lucas. ”Han bryr sig inte om att han är elak mot andra barn. Jag var ju tvungen att säga något, eller?” Ju mer Lucas tänkte på det, desto mer insåg han att det var rätt att stå upp för sig själv och sin vän. Men det var fel att säga såna elaka saker.
Lucas knäböjde och bad sin himmelske Fader att förlåta honom. Han sa till sin himmelske Fader att han aldrig ville såra någon igen, någonsin. Han ville vara vänlig. När Lucas hade sagt ”amen” visste han vad han måste göra.
Efter lunchen dagen därpå såg Lucas att Pedro stod ensam lutad mot en vägg. Lucas var nervös. Vad skulle Pedro göra? Lucas tog ett djupt andetag och gick fram.
”Eh, förlåt för igår.”
Pedro såg förvånad ut. ”Förlåt?”
”Ja. Jag sa några riktigt elaka saker till dig, och det borde jag inte ha gjort. Förlåt.”
Pedro stirrade ner på sina skor. ”Det är okej.”
Skolklockan ringde. Lucas började gå tillbaka till klassrummet. Han kände sig mycket bättre. Men det var en sak till han ville säga. Han vände tillbaka. ”Vi kan spela fotboll på rasten i morgon om du vill.”
Ett litet leende spred sig i Pedros ansikte. ”Det låter bra.”
Efter det blev det bättre med Pedro. Han var fortfarande en mobbare ibland, men han var inte lika elak. Han till och med lekte med Lucas på rasten några gånger. Och det var faktiskt roligt! I slutet av skolåret berättade Pedro för Lucas att han skulle flytta. Sedan sa han något som verkligen förvånade Lucas.
”Tack för att du har varit min vän”, sa Pedro. ”Till och med när jag inte var snäll.”
Den varma känslan Lucas hade i hjärtat sa honom att det alltid är rätt att vara vänlig.