Att se och leva

W. Mark Bassett

i de sjuttios kvorum

När vi vänder oss till Gud skapar vi en ständig källa till andlig förnyelse.

När jag växte upp gjorde min familj regelbundna resor mellan norra Kalifornien och Utah i USA. Det var inte resan genom öknen vi tyckte om. Det var att komma fram till målet och njuta av besöken hos familjemedlemmar som bodde där.

Sommaren innan jag gick ut som heltidsmissionär åkte jag åter för att besöka släktingar i Utah. Men den här gången åkte min yngre bror David och jag själva. Vi var 16 och 18 år gamla vid tillfället. Vi hade gjort den tio timmar långa resan så pass ofta med vår familj att vi kände starkt förtroende för vår egen förmåga att klara av det.

Vi besökte morbror Kay, moster Dianne och vår kusin Michelle. När David sedan beslöt sig för att stanna längre fick jag köra tillbaka till Kalifornien själv, på grund av ett tandläkarbesök.

Det började bli kväll när jag lämnade Spanish Fork i Utah för att köra natten igenom. Till en början gick allt bra. Snart lämnade jag motorvägen som går från norr till söder och körde in på den som går från öster till väster. Jag satte på strålkastarna och körde fort över västra Utah. Allt eftersom kilometerna gick och ökennatten blev mörkare och mörkare märkte jag att jag hade svårare och svårare att se vägen. Till slut insåg jag att mina strålkastare började försvagas. Slutligen slocknade de helt, motorn tystnade och bilen stannade på sidan av motorvägen.

Batteriet hade dött. Bilen kunde inte gå längre. Jag hade visserligen varit noga med att det fanns ordentligt med bränsle och hade till och med noterat var jag skulle stanna och tanka, men jag var inte beredd på att förlora all elektrisk ström.

Vad är en generator?

Jag växte upp med en pappa som var stolt över att han själv kunde hålla familjens bilar i gott skick. Han lärde oss hur bilar fungerar, så jag visste att ett bra batteri inte skulle dö medan bilen gick om det inte var något problem med generatorn. Generatorn omvandlar mekanisk energi till elektrisk energi. Den använder sig av rörelseenergin i motorn för att producera magnetisk energi, som omvandlas till elektrisk ström som laddar batteriet kontinuerligt. Det gör det möjligt för strålkastare, radio, luftkonditionering och andra elektriska delar att fungera utan avbrott. Den håller också motorn igång.

Nu var det något fel på bilens generator. Den behövde repareras eller bytas ut innan jag kunde fortsätta min resa.

Eftersom det här var innan mobiltelefonerna fanns var mitt enda val att börja gå. Till slut fick jag skjuts med en man som körde mig till närmaste samhälle. Jag gick in i en telefonkiosk och ringde efter en bärgningsbil. Sedan satt jag i förarhytten med bärgaren under den en timme långa resan tillbaka till bilen. Därefter satt jag bredvid honom igen när vi körde tillbaka till det lilla samhället med min bil på släp. Fyra timmar efter att jag först hade lämnat min bil var jag tillbaka i den och sov framför en bilverkstad tills den öppnade.

När verkstadsinnehavaren kom skrattade han åt tanken på att det här lilla samhället skulle ha den del jag behövde. Han kunde beställa den, men det skulle ta två till tre dagar innan den kom. Sedan började han tycka synd om mig. Han sa att han kunde ladda mitt batteri i cirka tre timmar med en batteriladdare. Då kanske jag skulle ha tillräckligt med el för att kunna köra bilen till nästa samhälle. Där kanske de hade delen jag behövde.

Med laddat batteri körde jag iväg utan att sätta på något som kunde slösa bort dyrbar elektricitet. Jag lyckades ta mig till nästa samhälle, men de hade inte heller delen jag behövde. Det här upprepades om och om igen – batteriet laddades i tre timmar så att jag kunde köra bilen i två timmar från samhälle till samhälle. Efter att ha träffat snälla människor i samhällen utmed hela vägen kunde jag till slut köra upp på mina föräldrars garageinfart, totalt utmattad men hemma i säkerhet efter en 30 timmar lång resa.

Andligt manna

Det finns en parallell mellan min resa och israeliternas vandring genom öknen på Gamla testamentets tid. Under 40 år mättades israeliterna hela tiden med mat från himlen som kallades manna. (Se 2 Mos. 16 och 4 Mos. 11).

I vår tid har vi ett liknande behov av näring från himlen, andlig näring. Som tur är kan vi skapa en ”andlig generator” som ”genererar” det ”andliga manna” vi behöver. Eftersom våra andliga behov tillgodoses när vi vårdar vår relation till vår himmelske Fader och hans son Jesus Kristus måste vi i likhet med israeliterna, som samlade fysisk manna, ägna tid varje dag åt att samla andligt manna genom bön, evangeliestudier och strävan efter att ha den Helige Andens ständiga sällskap.

Israeliterna tröttnade till slut på att samla fysiskt manna och ”greps av stort begär” efter sådant som de hade lämnat bakom sig (4 Mos. 11:4). Om vi tillåter oss själva att tröttna på att samla andligt manna kan vi upptäcka att vi längtar efter sådant som inte är för vårt bästa andligt sett. Liksom de frustrerade israeliterna riskerar vi att förlora vårt ursprungliga syfte ur sikte – att komma fram till det förlovade landet. Vi kanske till och med önskar att vi aldrig hade lämnat vårt ”Egypten” (se 4 Mos. 11:5–6). Vår andliga generator slutar så småningom att ladda, och vi kan inte gå framåt. Vi upptäcker att vi är strandsatta, att vi svälter och längtar efter räddning.

Se underverket

President Spencer W. Kimball (1895–1985) lärde: ”Ibland verkar det som om vi tar skrifterna alldeles för mycket för givna, därför att vi inte förstår vilket sällsynt privilegium det är att äga dem och hur välsignade vi är som har dem. Vi tycks ha slagit oss ner så bekvämt i denna värld och blivit så vana vid att höra evangeliet predikas bland oss att vi har svårt att föreställa oss att det kunnat vara på annat sätt”.¹

Vi borde aldrig ta vårt behov av konsekventa skriftstudier, bön och lydnad för givet, eftersom de hjälper oss att vidmakthålla den Helige Andens sällskap. Om vi försummar de andligt laddande aktiviteterna i livet och blir uttråkade av dem, eller bara utför dem rutinmässigt, så fungerar vår andliga generator inte fullt ut. Vi kan sakta bli andligt urladdade, kanske så gradvis att vi knappt märker det. Det enda sättet att återhämta oss när det blir så är att vi vänder oss till Jesus Kristus och omvänder oss. Genom Jesu Kristi försoning och uppriktig omvändelse kan allting återställas.

Att se och leva

När israeliterna klagade förlorade de sin känsla av tacksamhet för välsignelsen att få näring. Som straff ”sände Herren giftiga ormar bland folket, och de bet folket och många i Israel dog” (4 Mos. 21:6).

Slutligen ”kom folket till Mose och sade: ’Vi har syndat genom att vi talade mot Herren och mot dig. Bed till Herren att han tar bort dessa ormar från oss.’ Och Mose bad för folket.

Herren sade till Mose: ’Gör dig en orm och sätt upp den på en påle. Den som har blivit ormbiten och ser på den skall leva.’

Mose gjorde då en kopparorm och satte upp den på en påle. Om någon blev biten av en orm, fäste han blicken på kopparormen och fick leva” (4 Mos. 21:7–9).

Nutida kopparormar

Kopparormen är en symbol för Kristus som blev upphöjd på korset (se Joh. 3:14–15). När vi ser till nutida profeters råd ser vi till Kristus, eftersom de riktar vårt fokus tillbaka på Faderns plan och Jesu Kristi centrala roll. Liksom de godhjärtade människor som lät mig ladda upp mitt batteri, laddar levande profeter, siare och uppenbarare upp oss andligen genom att påminna oss om att vi är barn till vår himmelske Fader, och att hans ”verk och … härlighet är att åstadkomma odödlighet och evigt liv för människan” (Mose 1:39). De har särskilt gett oss rådet att när vi på ett bättre sätt dyrkar Gud på sabbatsdagen ökar vi vår tro på vår himmelske Fader, och hans lycksalighetsplan samt på Jesus Kristus och hans försoning.

Mormons bok hänvisar också till berättelsen om Mose och kopparormen, och där står det att ”många såg och fick leva” (Alma 33:19; se även vers 20–22). Andra, däremot, vägrade att se. ”Och den enda ansträngning de behövde göra var att titta, och eftersom detta sätt var så enkelt eller så lätt, var det många som omkom” (1 Ne. 17:41). Kan det sägas om vissa av oss i dag att vi vägrade att se till profeterna och deras råd eftersom det är så enkelt?

”Om ni kunde bli helade bara genom att se er omkring för att kunna bli helade, skulle ni då inte vara snara att se? …

Se er omkring och börja tro på Guds Son” (se Alma 33:21, 22).

Jag är så tacksam för välsignelserna som kommer till oss när vi fortsätter längs vår ”motorväg till himlen” och uppmanar andra att göra detsamma. Jag är lika tacksam för att vi har möjlighet att omvända oss, lämna dåliga vanor bakom oss och återvända till den rätta stigen när vi har gått vilse. Välsignelserna går inte att mäta.

Ett annat skriftställe i Mormons bok som berättar om israeliternas upplevelse avslutas med: ”Och liksom alla som riktade sina blickar på den ormen skulle få leva så skall alla som riktar blicken på Guds Son med tro och med en botfärdig ande få leva, ja, det liv som är evigt” (Hel. 8:15).

Våra hjärtan tränas i att tro när vi hörsammar profeternas råd. Det stärker oss så att vi kan övervinna hinder på vår färd, precis som jag behövde sträva framåt den där sommarnatten i öknen. Jag vittnar om att när vi ser till vår himmelske Fader och hans Son, Jesus Kristus, finner vi mening och syfte i vår resa.

Ni kan hitta hemaftonsförslag för den här artikeln på lds.org/go/11811.