Vår plats
Jag utövade tro
Illustrationer David Malan
Pingpongmatchen med min kompis Erfrey stördes av tre knackningar på hans ytterdörr. Jag hörde en obekant röst med en ovanlig brytning av vår dialekt hiligaynon.
Erfrey rusade till dörren. Han hade tydligen väntat på dem. ”Kom!” sa han till mig. ”Jag vill att du ska träffa mina vänner!”
De hade på sig vit skjorta och slips och hade kommit för att undervisa Erfreys lillebror för att förbereda honom för att döpas. Jag pratade med dem på engelska, och de var så imponerade att de frågade om jag kunde tolka under deras samtal med Erfreys bror.
Jag trodde att jag bara skulle vara en passiv tolk. Men jag blev en aktiv deltagare när deras ord slog rot i mitt hjärta. Jag hade en oförklarlig känsla, en varaktig glad känsla som jag aldrig hade upplevt förut.
Efter den upplevelsen bad jag missionärerna att undervisa min familj. Men när de kom gjorde mina föräldrar klart att en mormon aldrig skulle ha en plats i vår familj.
Jag ville döpas, så jag utövade tro. Jag fastade och bad. Jag strävade efter att vara ett exempel för dem.
Två år senare, genom min egen enkla tro och min himmelske Faders kärleksfulla stöd, mjuknade min pappas hjärta till slut och han gav mig tillstånd att döpas. Jag är glad att kunna säga att mitt vittnesbörd om det återupprättade evangeliet är min dyrbaraste ägodel.
Arnel M., Negros Occidental, Filippinerna
Från Primär till Unga kvinnor
Jag har alltid tyckt det är svårt att vänja mig vid nya situationer. Därför var jag nervös när jag skulle lämna Primär och börja i Unga kvinnor. Först tyckte jag att schemat var konstigt. Unga kvinnor var en helt ny omgivning – ingen sångstund, ingen samlingsstund. Vi hade också en veckoträff under veckan.
Jag ville bara passa in och känna mig bekväm, så jag gav mitt nya schema en chans. Jag bad mycket. Och jag började vänja mig vid den nya rutinen och få kontakt med de andra unga kvinnorna.
Allt eftersom veckorna gick började jag förstå varför jag var i Unga kvinnors program. Jag lärde mig mer om evangeliet, jag fick fler tillfällen att känna något gott varje vecka, och jag kunde komma till templet och känna Herrens Ande i hans hus.
Nu är jag väldigt tacksam för Unga kvinnor. Jag är glad att jag gav den här förändringen en chans och att min himmelske Fader hjälpte mig att göra det.
Bethany W., Florida, USA
En ren ande: viktigare än en tävling
I åttan var jag med i en bokklubb. Varje månad träffades vi för att prata om en bok, och i slutet av året hade vi en tävling för att se vilket lag som visste mest om var och en av böckerna. Vi hade som regel att vi bara skulle läsa rena böcker.
En månad när jag började läsa en bok kände jag att den inte var riktigt ren. Men jag behövde läsa den om jag ville att mitt lag skulle vinna tävlingen. Jag kunde inte svika dem. Några kapitel senare blev boken värre. Till slut lade jag den ifrån mig. Jag visste att jag inte kunde läsa den – min andliga renhet var värd mer än att vinna en tävling.
Men jag var så orolig för att berätta det för mitt lag. Kvällen innan klubben skulle ha sitt möte bad jag min himmelske Fader hjälpa mig att ha modet att möta dem.
Dagen därpå var jag väldigt orolig. Jag satte mig ner tillsammans med mitt lag. När mötet började skulle jag precis säga till alla att jag inte kunde läsa boken. Men innan jag hann göra det reste gruppledaren sig upp och bad om ursäkt. Hon förklarade att hon inte hade läst boken innan hon satte den på vår lista, och att hon inte hade insett vad den innehöll. Hon sa att hon skulle ta bort den från listan. När jag kom hem tackade jag min himmelske Fader.
Jag vet att när vi håller oss till våra normer så vakar Herren över oss. Han löser inte alltid situationen som han gjorde för mig, men han ger oss alltid modet att fatta bra beslut.
Ashleigh A., Utah, USA