Se Guds Lamm

Äldste Jeffrey R. Holland

i de tolv apostlarnas kvorum

Vårt ändrade mötesschema för söndagar ska lägga större vikt vid Herrens nattvards sakrament som det heliga och erkända fokuset i vår gudsdyrkan varje vecka.

Jag hade inga problem förrän jag såg tårarna hos ungdomarna i den här kören. De tårarna är en mer vältalig predikan än jag någonsin kan hålla.

Johannes, som kallades Döparen, såg upp från vattenbrynet, förbi den ivriga folkmassan som kom för att döpas av honom, och såg sin släkting Jesus av Nasaret, som kom emot honom med bestämda steg för att be om just denna förrättning. Vördnadsfullt, men högt nog för att människorna runt honom kunde höra, gav Johannes uttryck för den högaktning som fortfarande berör oss två millennier senare: ”Se Guds Lamm.”¹

Det är lärorikt att denne sedan länge förutspådde förelöpare till Jesus inte kallade honom ”Jehova” eller ”Frälsaren” eller ”Återlösaren” eller ens ”Guds Son”, som alla var tillämpliga titlar. Nej, Johannes valde den tidigaste och kanske mest allmänt igenkända sinnebilden i sitt folks religiösa tradition. Han använde sinnebilden av ett offerlamm som sonar en fallen världs synder och sorger, och alla dess fallna människor.

Ha tålamod med mig medan jag berättar lite av denna historia.

Efter att Adam och Eva hade drivits ut ur Edens lustgård stod de inför en förödande framtid. När de öppnade dörren till dödlighet och timligt liv för oss, stängde de dörren till odödlighet och evigt liv för sig själva. På grund av en överträdelse de medvetet hade valt att göra å våra vägnar stod de nu inför fysisk död och andlig förvisning, evig avskildhet från Guds närhet.² Vad skulle de göra? Skulle det finnas en utväg från denna plåga? Vi är inte säkra på just hur mycket dessa två fick minnas av den undervisning de fått medan de fortfarande var i lustgården, men de visste att de regelbundet skulle offra ett rent, obefläckat lamm, det första lammet av hankön som fötts i deras hjordar, till Gud.³

Senare kom en ängel för att förklara att detta offer var en symbol, en skuggbild av det offer som skulle göras å deras vägnar av världens Frälsare, som skulle komma. ”Detta är en sinnebild för offret av Faderns Enfödde”, sa ängeln angående offret. ”Därför skall du … omvända dig och åkalla Gud i Sonens namn evinnerligen.”⁴ Tack och lov fanns det en utväg, en väg uppåt.

I de förjordiska råden i himlen lovade Gud Adam och Eva (och alla oss andra) att hjälp skulle komma från hans rene, obefläckade förstfödde Son, Guds Lamm som ”är slaktat” från världens begynnelse⁵, som aposteln Johannes senare skulle beskriva honom. Genom att offra sina egna små symboliska lamm i jordelivet gav Adam och hans efterkommande uttryck för sin insikt om och sitt beroende av Jesu Kristi, den Smordes⁶, försoningsoffer. Senare skulle tabernaklet i öknen bli skådeplats för denna förrättning och därefter det tempel Salomo skulle komma att bygga.

Tyvärr fungerade detta rituella offer av obefläckade små lamm inte särskilt väl som symbol för uppriktig omvändelse och ett trofast liv, vilket stora delar av Gamla testamentet visar. Den moraliska beslutsamhet som borde ha åtföljt dessa offer varade ibland inte ens tills blodet på stenarna hade torkat. Den varade i alla fall inte tillräckligt länge för att förhindra brodermord, då Kain dödade sin bror Abel redan i den första generationen.⁷

Med sådana prövningar och problem som pågick i århundraden var det inte konstigt att himlens änglar sjöng av glädje när Jesus äntligen föddes – själve den sedan länge utlovade Messias. Efter sin korta verksamhet i dödligheten förberedde detta det renaste av alla påskalamm sina lärjungar för sin död genom att införa Herrens nattvards sakrament, en mer personlig form av den förrättning som hade införts alldeles utanför Eden. Det skulle fortfarande finnas ett offer, som fortfarande skulle innebära en uppoffring, men med en symbolik som är mycket djupare, mycket mer introspektiv och personlig än att utgjuta ett förstfött lamms blod. Frälsaren talade till nephiterna om detta efter sin uppståndelse:

”Ni skall inte längre offra till mig genom att utgjuta blod. …

Som offer till mig skall ni frambära ett förkrossat hjärta och en botfärdig ande. Och den som kommer till mig med förkrossat hjärta och botfärdig ande skall jag döpa med eld och med den Helige Anden. …

Omvänd er därför … och bli frälsta.”⁸

Mina älskade bröder och systrar, i och med den spännande nya tonvikten på ökat evangelielärande i hemmet är det absolut nödvändigt för oss att minnas att vi fortfarande är befallda att ”gå till bönehuset och offra dina sakrament på min heliga dag”⁹. Förutom att skapa ytterligare tid för mer hemcentrerad evangelieundervisning är vårt ändrade mötesschema för söndagar också tänkt att minska komplexiteten i mötesschemat på ett sätt som lägger rätt tonvikt vid Herrens nattvards sakrament som det heliga och erkända huvudfokuset i vår gudsdyrkan varje vecka. Vi ska på ett så personligt sätt som möjligt minnas att Kristus dog av ett förkrossat hjärta som kom av att han tog på sig hela den mänskliga familjens synder och sorger.

Eftersom vi bidrog till denna dödliga börda kräver en sådan stund vår respekt. Därför uppmuntrar vi er att komma till våra möten tidigt och vördnadsfullt, lämpligt klädda för att delta i en helig förrättning. ”Söndagskläder” har förlorat lite av sin innebörd i vår tid, och av respekt för honom i vars närvaro vi inträder borde vi återställa denna sabbatstradition av personlig vård och klädsel när och där vi kan.

När det gäller punktlighet ges ett frikort alltid kärleksfullt till de välsignade mödrar som med barn, frukostflingor och blöjväskor på släp i underbar oordning har lyckats ta sig till kyrkan över huvud taget. Dessutom finns det alltid andra som oundvikligen hittar sin oxe i brunnen på sabbatsmorgonen. När det gäller den sistnämnda gruppen är tillfälliga förseningar förståeliga, men om oxen faller i brunnen varje söndag vill vi starkt rekommendera att ni säljer oxen eller fyller igen brunnen.

I samma anda vädjar vi som apostlar om en sänkning av ljudnivån i helgedomen i våra byggnader. Vi älskar att umgås med varandra, och det bör vi göra – det är ett av glädjeämnena med att gå i kyrkan – men det bör inte ske så högljutt i ett utrymme som särskilt invigts för tillbedjan. Jag är rädd att besökare som inte är av vår tro kan bli chockade av det som ibland är högljudd vanvördnad på en plats som är avsedd att kännetecknas av bön, vittnesbörd, uppenbarelse och frid. Himlen kanske också är lite chockad.

Sakramentsmötets anda förhöjs om de presiderande ämbetsmännen sitter på förhöjningen i god tid innan mötet börjar, lyssnar till preludiet och vördnadsfullt utgör ett föredöme som resten av oss bör följa. Om det pratas på podiet bör vi inte förvånas över prat i församlingen. Vi tackar de biskopsråd som eliminerar annonseringar som förminskar andan av tillbedjan. Jag själv kan inte tänka mig att en präst som Sakarias – där i Herrens forntida tempel, som just ska utföra det enda högprästerliga offer han skulle få privilegiet att förrätta i hela sitt liv – jag kan bara inte tänka mig honom stanna till framför altaret för att påminna oss om att lådbilsrallyt sker om bara sex veckor och att det är dags att anmäla sig.

Bröder och systrar, denna av Herren instiftade timme är den heligaste timmen i vår vecka. Enligt befallning samlas vi för den allra oftast mottagna förrättningen i kyrkan. Den är till minne av honom som frågade om den bägare han skulle dricka kunde tas ifrån honom, men som kämpade vidare eftersom han visste att för vår skull kunde den inte tas ifrån honom. Det hjälper om vi kommer ihåg att en symbol för den bägaren sakta kommer emot oss längs bänkraden i en elva- eller tolvårig diakons händer.

När den heliga stunden kommer då vi får frambära vår offergåva till Herren har vi våra egna synder och tillkortakommanden att lösa. Det är därför vi är där. Men vi kanske kan vara mer botfärdiga om vi tänker på de andra förkrossade hjärtan och sörjande andar som finns omkring oss. I närheten av oss sitter några som kan ha gråtit – öppet eller inom sig – genom hela sakramentspsalmen och dessa prästers böner. Kan vi i tysthet lägga märke till det och frambära vår lilla kalk av tröst och lilla mugg av medkänsla – kanske vi kan tillägna den till dem? Eller till den gråtande, kämpande medlem som inte är närvarande och som, om inte vi utför ett återlösande tjänande, inte kommer att vara där veckan efter heller? Eller till våra bröder och systrar som inte är medlemmar i kyrkan alls men som är våra bröder och systrar? Lidande är ingen bristvara i denna värld, varken i eller utanför kyrkan, så vart du än ser finner du någon vars smärta verkar för tung att bära och vars sorger aldrig verkar ta slut. Ett sätt att ”alltid minnas honom”¹⁰ är att hjälpa den store läkaren i hans ständiga arbete med att lyfta upp dem som bär på bördor och trösta dem som är förtvivlade.

Älskade vänner, när vi förenas världen över varje vecka i det vi hoppas är ett allt mer heligt erkännande av Kristi majestätiska försoningsoffer för hela mänskligheten, må vi föra med oss ”mer känsla med Jesus” till sakramentsaltaret. Och sedan, när vi reflekterar, ber och på nytt sluter förbund, må vi från detta heliga ögonblick ta med oss ”mer kraft till att lida” och ”mer fröjd av hans tröst”.¹¹ Om sådant tålamod och sådan lättnad, om sådan helighet och sådant hopp ber jag för er alla i hans namn som bröt det första dyrbara förlåtelsebrödet och hällde upp det första heliga återlösningsvinet, Jesus Kristus, Guds stora och barmhärtiga och heliga Lamm, amen.