Jesu Kristi försoning

Tad R. Callister

nyligen avlöst som Söndagsskolans generalpresident

Frälsarens försoning är inte bara oändlig till sin omfattning, utan också personlig i sin tillämpning.

Den här tiden på året gläds vi särskilt åt och begrundar särskilt Frälsarens försoning. Det är i sanning den mest gudomliga, sinnesutvidgande, mäktiga lära som den här världen eller detta universum någonsin har känt till. Det är den som ger hopp och mening till våra liv.

Vad är då Jesu Kristi försoning? I en bemärkelse är den en serie gudomliga händelser som började i Getsemane trädgård, fortsatte på korset och kulminerade i Frälsarens uppståndelse från graven. Den motiverades av en ofattbar kärlek till var och en av oss. Den krävde en person som var syndfri, som hade oändlig makt över elementen – till och med döden, som hade en gränslös förmåga att lida följderna av alla våra synder och sjukdomar, och som faktiskt steg ned under allt.¹ Detta var Jesu Kristi mission – detta var hans försoning.

Vad var då dess syfte? Det var att göra det möjligt för oss att återvända till Gud, bli mer som han och uppnå glädjens fullhet. Det skedde genom att han övervann fyra hinder:

Den fysiska döden
Den andliga död som orsakades av Adam och av våra synder
Våra bedrövelser och skröpligheter
Våra svagheter och ofullkomligheter.

Men hur kan Frälsaren åstadkomma detta utan att göra våld på rättvisans lagar?

Anta för ett ögonblick att en man som överväger ett hisnande fritt fall fattar ett förhastat beslut och spontant hoppar ut från ett litet flygplan. Sedan inser han snabbt dumheten i sitt tilltag. Han vill landa säkert, men det finns ett hinder – tyngdlagen. Han viftar med armarna i en otrolig hastighet och hoppas kunna flyga, men förgäves. Han intar en position som gör att han kan flyta eller glida för att sakta ner fallet, men tyngdlagen är obeveklig och obarmhärtig. Han försöker resonera med den här grundläggande naturlagen: ”Det var ett misstag. Jag ska aldrig göra om det.” Men hans vädjan möts av döva öron. Tyngdlagen medger inget medlidande. Den gör inga undantag. Men lyckligtvis känner mannen plötsligt något på ryggen. Hans vän i flygplanet, som anade det där ögonblicket av dumhet, hade placerat en fallskärm där precis före hoppet. Han hittar utlösaren och drar i snöret. Lättad flyter han tryggt till marken. Vi kan fråga: ”Överträddes tyngdlagen, eller verkade fallskärmen inom den lagen för att bereda en säker landning?”

När vi syndar liknar vi den dumdristige mannen som hoppade från flygplanet. Vad vi än gör själva har vi bara en kraschlandning att vänta. Vi är underkastade rättvisans lag, som liksom tyngdlagen är sträng och oförsonlig. Vi kan räddas enbart tack vare att Frälsaren genom sin försoning, av barmhärtighet ger oss så att säga en andlig fallskärm. Om vi har tro på Jesus Kristus och omvänder oss (det vill säga om vi gör vår del och drar i utlösningssnöret), frigörs Frälsarens skyddande krafter för vår skull och vi kan landa andligt oskadda.

Men detta är möjligt enbart genom att Frälsaren övervann de fyra stötestenar som kan förhindra vår andliga utveckling.

1. Döden. Han övervann döden genom sin förunderliga uppståndelse. Aposteln Paulus lärde: ”Liksom alla dör i Adam, så ska också alla göras levande i Kristus.”²

2. Synden. Frälsaren övervann synd och skuld för alla som omvänder sig. Så djup och omfattande är hans renande kraft att Jesaja lovade: ”Om än era synder är blodröda ska de bli snövita.”³

Då och då har jag träffat goda heliga som har haft svårt att förlåta sig själva, som troskyldigt men felaktigt har satt upp gränser för Frälsarens återlösande krafter. De har utan att tänka på det förvandlat en oändlig försoning till en begränsad försoning, som på något sätt inte täcker just deras synd eller svaghet. Men det är en oändlig försoning eftersom den omfattar och inbegriper alla synder och svagheter, liksom alla övergrepp och all smärta som orsakats av andra.

Truman G. Madsen gjorde följande trösterika iakttagelse:

”Om några av er har lurats att tro att ni har gått för långt … att ni har befläckats av syndens gift som gör det omöjligt att någonsin åter bli den ni kunde ha blivit – lyssna då på mig.

Jag vittnar om att ni inte kan sjunka djupare än vad Jesu Kristi ljus och oerhörda intelligens kan nå. Jag vittnar om att så länge det finns en gnista av vilja att omvända sig och försöka så finns han där. Han steg inte bara ner till ditt tillstånd; han steg ner under det, ’för att han skulle kunna vara i allting och genom allting, sanningens ljus’ [L&F 88:6].”⁴

En anledning till att det är så viktigt att förstå Frälsarens försoning och dess oändliga betydelse är att med större insikt kommer en större önskan att förlåta oss själva och andra.

Även om vi tror på Kristi renande krafter uppstår ofta frågan: ”Hur vet jag om jag har blivit förlåten för mina synder?” Om vi känner Anden är det ett tecken på att vi har blivit förlåtna, eller att reningsprocessen pågår. President Henry B. Eyring har sagt: ”Om du har känt den Helige Andens inflytande … kan du ta det som bevis på att försoningen är verksam i ditt liv.”⁵

Några har frågat: ”Men om jag har blivit förlåten, varför har jag då fortfarande skuldkänslor?” Kanske är det så med Guds nåd att minnet av skuldkänslorna är en varning, en andlig ”stoppskylt” så att säga, som varnar oss när vi ställs inför liknande frestelser: ”Välj inte den vägen. Du vet vilken smärta den kan ge.” I den bemärkelsen verkar den som ett skydd, inte som ett straff.

Är det då möjligt att vi kan minnas våra synder och ändå vara fria från skuldkänslor?

Alma kom ihåg sina synder flera år efter att ha omvänt sig. Men när han vädjade till Jesus om nåd, sa han: ”Jag [kunde] inte längre komma ihåg mina kval, ja, jag sönderslets inte längre av minnet av mina synder.”⁶

Hur kunde han minnas sina synder utan smärta eller skuldkänslor? Därför att när vi omvänder oss blir vi födda av Gud.⁷ Vi blir, som det står i skriften, ”nya skapelser”⁸ i Kristus. Med fullkomlig uppriktighet kan vi nu säga: ”Jag är inte den man eller kvinna som begick de tidigare synderna. Jag är en ny och förvandlad person.”

3. Bedrövelser och skröpligheter. Alma profeterade att Kristus ”skall gå ut och lida smärta och bedrövelser och frestelser av alla slag”. Varför då? ”Så att hans inre kan fyllas av barmhärtighet … så att han i köttet kan veta hur han skall bistå sitt folk i enlighet med deras skröpligheter.”⁹

Hur åstadkommer han detta? Ibland tar han bort bedrövelsen, ibland stärker han oss så att vi kan härda ut, och ibland ger han oss ett evigt perspektiv så att vi bättre kan förstå dess temporära natur. När Joseph Smith hade försmäktat i fängelset i Liberty i omkring två månader, ropade han slutligen: ”O Gud, var är du?”¹⁰ I stället för att ge omedelbar lindring, svarade Gud: ”Min son, frid vare med din själ. Dina motgångar och dina lidanden skall endast vara ett ögonblick, och därefter skall Gud, om du har uthärdat väl, upphöja dig i höjden.”¹¹

Joseph förstod nu att den här bittra upplevelsen bara var en liten prick i det eviga spektrumet. Med detta förbättrade seende skrev han till de heliga från samma fängelsecell: ”Låt oss därför, högt älskade bröder, med glädje göra allt det som står i vår makt. Och sedan kan vi med största förvissning stå stilla och se Guds frälsning.”¹² Tack vare Frälsarens försoning kan vi ha ett evigt perspektiv som ger mening åt våra prövningar och hopp om lindring.

4. Svagheter och ofullkomligheter. Genom sin försoning har Frälsaren möjliggörande krafter, som ibland kallas nåden,¹³ varigenom vi kan övervinna våra svagheter och ofullkomligheter och således få hjälp i vår strävan att bli mer som han.

Moroni lärde: ”Ja, kom till Kristus och bli fullkomnade i honom … så att ni genom hans nåd kan bli fullkomliga i Kristus.”¹⁴ Det verkar finnas minst två kanaler eller medel varigenom vi får tillgång till de möjliggörande krafter som kan förädla oss, och till och med fullkomliggöra oss.

Först har vi de frälsande förrättningarna. I skrifterna står det: ”Gudaktighetens kraft [är] uppenbar i dess [förrättningar].”¹⁵ Ibland tänker vi kanske på förrättningar som en checklista – nödvändiga för upphöjelse. Men egentligen frigör de en gudomlig kraft som hjälper oss att bli mer som Kristus. Till exempel:

När vi döps och tar emot den Helige Andens gåva blir vi rena – och blir således mer heliga liksom Gud.
Dessutom kan våra sinnen genom den Helige Anden upplysas och våra hjärtan uppmjukas så att vi kan tänka och känna mer som han gör.
Och när vi beseglas som makar ärver vi rätten till ”troner, riken, furstendömen och makter”¹⁶ som gåvor från Gud.

En andra kanal till de här möjliggörande krafterna är Andens gåvor. Tack vare Kristi försoning har vi rättigheten att ta emot den Helige Andens gåva och tillhörande andliga gåvor. De här gåvorna är gudomliga egenskaper. Så varje gång vi förvärvar en andlig gåva blir vi mer som Gud. Säkerligen är det därför skrifterna på ett flertal ställen uppmanar oss att söka dessa gåvor.¹⁷

President George Q. Cannon lärde: ”Ingen bör säga: ’Jag kan inte hjälpa det, jag är bara sådan.’ Ingen kan använda den ursäkten, för Gud har lovat [att] … ge oss gåvorna som gör att vi kan få bukt med [våra svagheter]. … Om någon av oss är ofullkomlig är det vår plikt att be om den gåva som kan göra oss fullkomliga.”¹⁸

Sammanfattningsvis ger Frälsarens försoning oss liv i stället för död, ”huvudprydnad i stället för aska”¹⁹, läkedom i stället för sår och fullkomlighet i stället för svaghet. Den är himlens motgift mot denna världs hinder och svårigheter.

Under sin sista vecka på jorden sa Frälsaren: ”I världen får ni lida, men var frimodiga: jag har övervunnit världen.”²⁰ Eftersom Frälsaren utförde sin försoning finns det ingen yttre kraft, händelse eller person – ingen synd eller död eller skilsmässa – som kan hindra oss från att nå upphöjelse, förutsatt att vi håller Guds bud. Med den vetskapen kan vi sträva vidare med gott mod och en fullkomlig förvissning om att Gud är med oss i denna himmelska strävan.

Jag vittnar om att Frälsarens försoning inte bara är oändlig till sin omfattning, utan också personlig i sin räckvidd – att den inte bara kan ta oss tillbaka till Gud utan också hjälpa oss att bli som han – det yttersta målet med Kristi försoning. Om detta bär jag mitt tacksamma och fasta vittnesbörd, i Jesu Kristi namn, amen.