Kvorumet: en plats för samhörighet
Herren vill att vi ska etablera ett starkt kvorum. När han samlar sina barn behöver de en plats där de kan känna samhörighet och växa.
År 2010 var Andre Sebako en ung man som sökte sanningen. Trots att han aldrig hade bett av hjärtat tidigare beslutade han sig för att försöka. En kort tid därefter träffade han missionärerna. De gav honom ett utdelningskort med en bild på Mormons bok. Andre kände något och frågade om missionärerna ville sälja boken till honom. De sa att han kunde få boken gratis om han kom till kyrkan.1
Andre gick ensam till Mochudi gren som nyss hade bildats i Botswana i Afrika. Men grenen var en kärleksfull och sammansvetsad grupp som bestod av cirka 40 medlemmar.2 De välkomnade Andre med öppna armar. Han tog emot missionärslektionerna och blev döpt. Det var underbart!
Men sedan då? Hur skulle Andre hålla sig aktiv? Vem skulle hjälpa honom gå framåt längs förbundsstigen? Ett svar på den frågan är hans prästadömskvorum!3
Varje prästadömsbärare oavsett sina omständigheter gagnas av ett starkt kvorum. Mina unga bröder som bär det aronska prästadömet, Herren vill att ni ska grunda ett starkt kvorum, en plats där varje ung man känner samhörighet, en plats där Herrens Ande är närvarande, en plats där alla kvorummedlemmar välkomnas och värdesätts. När Herren samlar sina barn behöver de en plats där de kan känna samhörighet och växa.
Var och en av er som ingår i ett kvorumpresidentskap visar vägen när ni söker inspiration4 och utvecklar kärlek och broderskap bland alla kvorummedlemmarna. Ni ägnar särskild uppmärksamhet åt dem som är nya medlemmar, som är mindre aktiva eller som har särskilda behov.5 Med prästadömets kraft bygger ni ett starkt kvorum.6 Och ett starkt, enigt kvorum gör all skillnad i världen i en ung mans liv.
När kyrkan tillkännagav det nya hemcentrerade fokuset för evangelielärande7 tänkte en del på medlemmar som Andre och frågade: ”Men hur är det med ungdomar som kommer från en familj där evangeliet inte studeras och där man inte lär och lever efter evangeliet i hemmet? Hamnar de på efterkälken?”
Nej! Ingen får lämnas efter! Herren älskar varje ung man och varje ung kvinna. Vi som prästadömsbärare är Herrens händer. Vi är kyrkans stöd för de hemcentrerade ansträngningarna. När stödet hemma är begränsat vakar prästadömskvorum och andra ledare och vänner över och stödjer varje enskild och familj efter behov.
Jag har sett det fungera. Jag har upplevt det. När jag var sex år skildes mina föräldrar, och min pappa lämnade mamma ensam med fem små barn. Mamma började arbeta för att försörja oss. Hon behövde en tid ha ett andra jobb, och dessutom ytterligare utbildning. Hon hade inte så mycket tid att ägna sig åt oss. Men far- och morföräldrar, far- och morbröder, fastrar och mostrar, biskopar och hemlärare ställde upp för att hjälpa min änglalika mor.
Och jag hade ett kvorum. Jag är så tacksam för mina vänner – mina bröder – som älskade och stödde mig. Mitt kvorum var en plats där man kände samhörighet. En del kan ha ansett att mina chanser var små och att jag var i underläge på grund av min familjesituation. Kanske var det så. Men prästadömets kvorum förändrade oddsen. Mitt kvorum slöt upp kring mig och var till omätlig välsignelse i mitt liv.
Det finns människor med små chanser som är i underläge överallt omkring oss. Det kanske gäller oss alla på ett eller annat sätt. Men var och en av oss som är här har ett kvorum, en plats där vi både kan få styrka och ge styrka. Kvorumet är ”en för alla, alla för en”.8 Det är en plats där vi undervisar varandra, tjänar andra och bygger upp enighet och broderskap medan vi tjänar Gud.9 Det är en plats där underverk sker.
Jag skulle vilja berätta för er om några av de underverk som skedde i Andres kvorum i Mochudi. Medan jag berättar om det här exemplet, håll utkik efter principer som stärker varje prästadömskvorum som tillämpar dem.
Efter sitt dop följde Andre med missionärerna när de undervisade fyra andra unga män, som också döptes. Nu var de fem unga män. De började stärka varandra och grenen.
En sjätte ung man, Thuso, döptes. Thuso berättade om evangeliet för tre av sina vänner, och strax var de nio.
Jesu Kristi lärjungar samlas ofta på det här sättet – några i taget som bjuds in av sina vänner. När Andreas i forna dagar fann Frälsaren gick han genast till sin bror Simon och ”förde honom till Jesus”.10 Strax efter att Filippus blev Kristus efterföljare inbjöd han på samma sätt sin vän Natanael: ”Kom och se!”11
I Mochudi slöt sig snart en tionde ung man till kyrkan. Missionärerna fann den elfte. Och den tolfte unge mannen döptes efter att ha sett hur evangeliet påverkade hans vänner.
Medlemmarna i Mochudi gren var så glada. Dessa unga män ”omvändes till Herren och upptogs i Kristi kyrka”.12
Mormons bok spelade en stor roll i deras omvändelse.13 Thuso minns: ”Jag började läsa Mormons bok … så fort jag var ledig, hemma, i skolan, överallt”.14
Oratile drogs till evangeliet tack vare sina vänners föredöme. Han förklarar: ”De verkade förändras blixtsnabbt. … Jag trodde det hade att göra med den lilla bok som de började bära omkring i skolan. Jag kunde se vilka goda män de hade blivit. … Jag ville också förändras.”15
Alla de tolv unga männen samlades in och döptes inom två år. Var och en var den enda medlemmen i kyrkan i sin familj. Men de stöttades av sin kyrkfamilj, bland andra president Rakwela,16 deras grenspresident, äldste och syster Taylor,17 ett äldre missionärspar, och andra medlemmar i grenen.
Broder Junior,18 en kvorumledare, bjöd hem de unga männen till sig på söndagseftermiddagarna och blev deras mentor. De unga männen studerade skrifterna tillsammans och höll regelbundna hemaftnar.
Broder Junior tog med dem på besök till medlemmar, människor som undervisades av missionärerna och alla andra som behövde få ett besök. Alla de tolv unga männen satte sig på flaket till broder Juniors pickup. Han släppte av dem hos människor i grupper på två eller tre och hämtade upp dem senare.
Trots att de unga männen höll på att lära sig om evangeliet och inte tyckte de kunde så mycket sa broder Junior åt dem att berätta om en eller ett par saker de visste för människorna de besökte. Dessa unga prästadömsbärare undervisade, bad och hjälpte till att vaka över kyrkan.19 De uppfyllde sina ansvar i prästadömet och fick uppleva glädjen i att tjäna.
Andre säger: ”Vi lekte tillsammans, skrattade tillsammans, grät tillsammans och blev ett brödraskap.”20 De kallade sig faktiskt ”Brödraskapet”.
Tillsammans satte de som mål att de alla skulle gå ut som missionärer. Eftersom de var de enda medlemmarna i sina familjer hade de många hinder att övervinna, men de hjälpte varandra genom dem.
En i taget fick de unga männen missionskallelser. De som åkte iväg först skrev hem till dem som fortfarande förberedde sig. De berättade om sina upplevelser och uppmuntrade dem att tjäna. Elva av de unga männen gick ut som missionärer.
Dessa unga män berättade om evangeliet för sina familjer. Mödrar, systrar, bröder, vänner och människor de undervisade på missionsfältet omvändes och döptes. Underverk skedde och otaliga liv välsignades.
Jag kan höra hur några av er tänker att ett sådant mirakel kanske bara kan hända på en plats som Afrika, ett bördigt fält där Israels insamling påskyndas. Men jag vittnar om att de principer som tillämpades i Mochudi gren är sanna var som helst. Var ni än är kan ert kvorum växa genom återaktivering och genom att ni delar med er av evangeliet. När bara en enda lärjunge sträcker sig ut mot en vän kan en bli två. Två kan bli fyra. Fyra kan bli åtta. Och åtta kan bli tolv. Grenar kan bli församlingar.
Frälsaren sa: ”Där två eller tre [eller fler] är samlade i mitt namn … där är jag mitt ibland dem.”21 Vår himmelske Fader förbereder sinnet och hjärtat hos människor överallt omkring oss. Vi kan följa maningar, räcka ut en vänskapens hand, dela med oss av sanningar, inbjuda andra att läsa Mormons bok och älska och stötta dem medan de lär känna vår Frälsare.
Det är nästan tio år sedan brödraskapet i Mochudi påbörjade sin resa tillsammans, och de är fortfarande ett brödraskap.
Katlego säger: ”Vi kanske är skilda åt avståndsmässigt, men vi finns fortfarande där för varandra.”22
Det är min bön att vi ska ta emot Herrens inbjudan att bli ett med honom i våra prästadömskvorum så att varje kvorum kan bli en plats där man känner samhörighet, en plats att samlas på, en plats som tillväxer.
Jesus Kristus är vår Frälsare, och detta är hans verk. Det vittnar jag om i Jesu Kristi namn, amen.