Porträtt av tro
Iona Wikaira
Kaikohe, Nya Zeeland
Iona älskar sporten waka ama – nyzeeländsk term för paddling av utriggarkanot. Iona älskar att vara ute på vattnet, borta från arbetets påtryckningar.
Iona ställs inför utmaningar som fångvaktare men får styrka och håller sig lugn genom sin tro på Jesus Kristus.
Christina Smith, fotograf
Jag har arbetat som fångvaktare i sju år. Jag arbetade i ett kvinnofängelse i ett år. Sedan förflyttades jag till ett mansfängelse där jag har arbetat under de senaste sex åren.
En av de rörande upplevelserna från min tid som fångvaktare var när jag såg en mamma återförenas med sina barn. Hon hade inte sett sina barn på fyra eller fem år. Man kunde se tårar i barnens ögon och smärtan av att ha varit åtskilda i flera år. Återföreningen var överväldigande, men som fångvaktare visar man inga känslor. Det var mycket svårt. Jag var tvungen att titta bort för att lugna ner och samla mig. Eftersom jag själv är mamma kan jag inte tänka mig att vara borta från mina barn i flera år utan att kunna träffa dem, prata med dem eller ens berätta för dem hur jag mår.
Som fångvaktare måste man vara stark. Man måste kunna skydda sig själv och ta kontroll. Ibland kan atmosfären bli fientlig, så man måste vara bestämd när man kommunicerar med andra. Särskilt när man pratar med de intagna och försöker lösa svåra och ibland oförutsedda situationer. Det kanske kan få vissa att tro att jag är en tuff och hård person, men jag är inte sådan jämt.
På jobbet känns det som om jag är omgiven av världen, men när jag lämnar arbetet och är hemma eller i kyrkan är det annorlunda tack vare anden jag känner. Något som är glädjande med att följa evangeliet är att man inte behöver vara av världen. Man är i världen, men man behöver inte vara med resten av världen.
Jag älskar söndagar därför att jag kan vara i kyrkan och uppleva en andlig fest och minnas vår Herre och Frälsare Jesus Kristus. Jag är så glad att jag får uppleva det. Jag tycker om att tjäna i kyrkan och allt som evangeliet innebär för oss.
En gång i tiden var jag av världen, och jag lärde mig mycket genom svåra upplevelser. Jag är så tacksam för att jag nu är helt aktiv med båda fötterna i Jesu Kristi evangelium. Jag önskar ofta att alla på jobbet kunde få känna den glädje jag känner som medlem i kyrkan.
Jag har märkt att när personer på jobbet vet att man tillhör kyrkan så får de respekt för en och för kyrkan när de ser att man inte sänker sina normer på grund av miljön man är i. Det är därför det är viktigt för mig att försöka vara ett gott exempel på en sista dagars helig.
I varje situation tänker jag: ”Hur vill Frälsaren att jag beter mig? eller ”Hur vill han att jag hanterar det här?” I alla situationer försöker jag se till att mina handlingar speglar det som Frälsaren skulle göra. Det hjälper mig att vara mycket mer sansad och lugn även i en kaotisk och tuff arbetsmiljö.
Jag är tacksam mot min Frälsare och min himmelske Fader för utmaningarna och prövningarna jag har övervunnit därför att jag har haft tro och litat på dem. Varje gång när jag haft prövningar och bett en bön så har jag alltid känt frid i hjärtat. Jag vet att jag inte kan leva utan dem. Jag erkänner alltid deras händer i allt jag gör.