Vi är vittnen: De tolv apostlarna i dag
Nutida apostlar delger sina tankar om sitt heliga ämbete.
Foto Busath Photography
Under de 189 år som gått sedan Jesu Kristi Kyrka av Sista Dagars Heliga organiserades har 102 män kallats att verka som medlemmar i de tolv apostlarnas kvorum. Herren har befallt om många förändringar i kyrkan sedan dess, men en apostels grundläggande plikter förblir desamma.
I sitt kontor nära Temple Square berättar president M. Russell Ballard, tillförordnad president för de tolv apostlarnas kvorum, om det andliga uppdrag som getts apostlarna att vittna om Frälsaren runtom i världen, om det speciella band de har till missionärerna och om några vanliga missuppfattningar om apostlar, siare och uppenbarare. När president Ballard får frågan om han kan rekommendera några andra medlemmar i de tolv apostlarnas kvorum som skulle kunna berätta om sitt heliga ämbete, svarar han snabbt: ”Ja. Allihop.”
I harmoni
Vår tids apostlar ställs inför stora utmaningar De betjänar församlingar världen över som prövas av politisk oro, upplösning av familjer, obevekliga påtryckningar från sociala medier och ekonomisk instabilitet. Det är viktigt att apostlarna förstår de utmaningar och omständigheter som medlemmarna ställs inför.
Som ledare i kyrkan måste apostlarna lära känna människorna och deras omständigheter för att kunna tjäna dem bättre.
”Vi behöver lära oss vad det är som påverkar folks liv”, säger äldste Ulisses Soares. ”Apostlarna behöver ständigt lära, fråga och ta emot inspiration och uppenbarelse.”
Det är viktigt att vara i harmoni med det som medlemmarna ställs inför, men det är ännu viktigare för apostlarna att noga lyssna på Guds vägledande röst och vara i harmoni med Herrens vilja, säger president Ballard. ”Det här är Herrens kyrka, och vår stora utmaning är att se till att vi förstår hur Herren vill att vi arbetar med hans rike här på jorden”, säger president Ballard.
Särskilda vittnen
När var och en av apostlarna berättar om sitt ämbete blir det snabbt uppenbart att administrativa angelägenheter inte är deras främsta prioritering. Deras huvudansvar är exakt detsamma som det alltid har varit – de ska vara ”särskilda vittnen om Kristi namn i hela världen” (L&F 107:23).
Frälsarens sista instruktion till sina apostlar (se Matt. 28:19–20) var att gå ut och ”undervisa, vittna och döpa, och att bygga och stärka hans kyrka”, säger president Ballard.
Apostlarnas uppdrag har inte ändrats. ”Först och främst är vi hela tiden vittnen om att Herren Jesus Kristus lever”, säger äldste David A. Bednar. ”Vi är inte administratörer; vi predikar Jesu Kristi evangelium.”
Apostlar har i uppdrag ”att vara resande vittnen” som åker ut ”i hela världen”, säger äldste Jeffrey R. Holland. ”Vi vill att även kyrkans mest avlägsna enhet, geografiskt sett, ska känna att det finns en mycket nära länk mellan dem och Herrens profet”, säger han. ”Det sägs ofta att ’i kyrkan är världen mycket liten’. När det gäller kontakten med apostlarna hoppas vi att det alltid är så.”
Gå därför ut och undervisa alla nationer, av Harry Anderson
Når ut till varje stav
Äldste Quentin L. Cook förklarar att under en fyraårsperiod får varje stav och församling, distrikt och gren i kyrkan besök av en apostel som träffar ledarna och undervisar dem om profetiska prioriteringar.
”Under ledarskapskonferenserna fullföljer vi vårt doktrinära uppdrag att ’bygga upp kyrkan och ordna med alla dess angelägenheter i alla nationer’ [L&F 107:34] under ledning av första presidentskapet”, säger han.
De rika, mäktiga upplysande upplevelser som medlemmarna i de tolv apostlarnas kvorum har upplevt vägleder tillsammans dessa lokala ledare när de fattar viktiga beslut för att uppmuntra och stödja medlemmarna genom deras utmaningar, säger äldste Bednar.
”Under våra besök på olika platser känner vi medlemmarnas godhet”, säger äldste Gerrit W. Gong. ”Vi lyssnar på deras upplevelser och lär oss sådant som hjälper oss förstå när vi rådgör tillsammans som kvorum om det som händer i olika delar av världen och i kyrkans olika grupper.”
Genom våra resor till ledarskapskonferenser ”får vi möjlighet att umgås med underbara, fina människor”, säger äldste Cook. ”Vi åker hem till dem och får chansen att tjäna dem. … Det är när vi tjänar de heliga som våra hjärtans berörs som djupast. Vi gör det med vägledning av den helige Anden och Frälsaren och med kunskap som kommit genom erfarenhet – en del av den alltför helig för att nämna”, säger han.
Den enskilde
Efter 43 år som generalauktoritet och nu i sitt fjärde årtionde av tjänande i de tolv apostlarnas kvorum har president Ballards plikter tagit honom till de flesta av världens länder, där han har tjänat oräkneliga medlemmar och missionärer personligen. Miljontals människor har lyssnat på hans tal under generalkonferenser och andra möten. Han har ett globalt ansvar, men den Helige Anden manar honom att prata med och välsigna enskilda. Det kan ses som en paradox, men det är Frälsarens sätt, säger han. ”Då och då får jag ett brev av någon där det står: ’Jag var på ett möte, och du sa något som förändrade mitt liv.’ Det är den Helige Andens kraft. Herren detaljstyr sin kyrka.”
Ett ”oräkneligt antal fina, enkla upplevelser med kyrkans medlemmar över hela världen” utmärker den apostoliska verksamheten, säger äldste Bednar. ”Herren sänder en medlem i de tolv apostlarnas kvorum till vissa platser vid vissa tider där vi träffar trofasta sista dagars heliga och andra som ofta har det svårt eller är i behov av tröst och uppmuntran. Gud iscensätter de här mötena”, säger äldste Bednar.
Äldste Ronald A. Rasband säger att när han hade kallats till apostlaskapet insåg han att han behövde lägga extra tid till varje aktivitet i sitt liv så att han kunde hälsa på kyrkans medlemmar och andra. ”Det handlar inte om mig”, säger han. ”Det handlar om aktningen och äran som kyrkans medlemmar tillägnar apostlaskapets ämbete.”
Äldste Rasband säger att när han ordinerades till apostlaskapet fick han följande instruktion: ”’Vi sätter dig nu i ställning att vara ett särskilt vittne om Kristi namn i hela världen … alltid och i varje omständighet.’ De orden var en del av min ordination – ’alltid och i varje omständighet’.”
President Ballard i Spanien
Äldste Holland i England
Äldste Uchtdorf i Ryssland
Äldste Bednar i Peru
Foto Juan Antonio Rodriguez (Spanien), Simon Jones (England), Luis Antonio Arroyo Abando (Peru), Christen Albo (Argentina), Dalene Griffin (Mexiko), Alexandre Borges (Brasilien)
En viktig relation
Apostlarna och kyrkans drygt 70 000 heltidsmissionärer har en helig, ja ömsesidig, relation.
Ordet apostel kommer från ett grekiskt ord som betyder ”att sändas”, förklarar äldste Dale G. Renlund. Tänk på Frälsarens avgörande uppmaning till sina apostlar fordom: ”Gå ut i hela världen och förkunna evangeliet för hela skapelsen. Den som tror och blir döpt ska bli frälst” (Mark. 16:15–16).
När de tolv följer den uppmaningen är de ”rättfärdigt engagerade” i missionsarbete och för att framföra evangeliets budskap, säger president Ballard.
Liksom Paulus fordom delegerar dagens apostlar under bön sina plikter att sprida evangeliet till andra. Och liksom apostlarna sänds missionärer ut över hela jorden för att undervisa om Kristi evangelium. ”Det är de tolv som utövar nycklarna de har för att tilldela dem missioner”, säger äldste Bednar. ”Och så sänder vi ut dem.”
Herren förblir missionsarbetets vägledande överhuvud. Han bemyndigar sina levande apostlar, som vid olika tidpunkter tjänar i verkställande missionärsrådet, att förkunna hans vilja för de heltidsmissionärer som verkar på fältet. Sådana administrativa plikter innebär mer än att bara ”leda organisationen”, säger äldste Bednar. Apostlarna har prästadömets nycklar till Israels insamling. ”Vi tillhandahåller andlig översyn och vägledning så att arbetet utförs på det sätt som Herren vill”, säger han.
Äldste Dieter F. Uchtdorf är ordförande för kyrkans verkställande missionärsråd. På skrivbordet i hans kontor står en liten bronsskulptur av två ivrigt cyklande missionärer som kanske är på väg till en undervisning. När han ser bronsskulpturen påminns han om det obrytbara bandet mellan apostlarna och missionärerna. ”Var och en av de 70 000 missionärerna utför ett heligt tjänande och kallas av Herren genom ett brev från Guds profet att vara representanter för Frälsaren. De är de tolvs förlängda arm.”
”Vi pratar med dem när vi har tid”, säger president Ballard. ”Vi låter dem ställa frågor. Vi försöker hjälpa dem hitta, undervisa, döpa och stärka vår himmelske Faders barn.”
Båda grupperna, som samarbetar, sänds ut för att sprida evangeliets goda nyheter i hela världen. ”Vi ser heltidsmissionärerna som våra medarbetare”, säger äldste D. Todd Christofferson.
Missuppfattningar
Några som observerar kyrkan utifrån kan tro att den leds som ett bolag, men apostlaskapet ”liknar inte på något sätt företagsledarskap. Det är något helt annat”, säger äldste Gary E. Stevenson. ”En Herren Jesu Kristi apostel är egentligen som en präst eller herde.” Rollen som vittne om Jesus Kristus i världen ”präglar och utmärker oss”.
Äldste Neil L. Andersen säger att i de tolv apostlarnas kvorum finns inga fraktioner, ingen politisk värvning eller strävan efter makt. ”Det finns olika åsikter” men ”ingen egoism”.
Herren för samman många personer från olika yrkesbanor och bakgrunder, säger äldste Andersen. Men ”de är lika i sina vittnesbörd om Frälsaren och när det gäller ödmjukhet. De söker inte någon ställning; de försöker inte vara den smartaste personen i rummet. Herren kan arbeta med det. Jag har aldrig sett någon [av de tolv] visa ilska, och jag har aldrig sett någon nedvärdera någon annan.”
Apostlaskapet utmärks av ödmjukhet, säger äldste Uchtdorf. Deras ämbete gör att de känns igen på nästan alla platser de reser till, ”men vi vet att det inte handlar om oss – det handlar om Herren. Vi representerar honom. … Det handlar om hans storhet.”
Äldste Cook i Argentina
Äldste Christofferson i Mexiko
Äldste Andersen i Brasilien
Äldste Rasband i Indien
Vi har alla kallats att tjäna
Efter sin död och uppståndelse undervisade Frälsaren lärjungarna i fyrtio dagar och uppsteg sedan till himlen. Med ett tomrum i de tolv apostlarnas kvorum – skapat genom Judas Iskariots död – samlades kvorumets medlemmar och bad Herren om råd.
Två män, Mattias and Barsabbas, fördes fram och apostlarna bad att Herren skulle visa ”vem av dessa två du har utvalt … [och] lotten föll på Mattias, och han räknades sedan som apostel tillsammans med de elva” (se Apg. 1:23–26).
Varken då eller nu ”är ämbetet apostel något som man åstadkommer eller uppnår”, förklarar äldste Renlund. ”Det är inget ämbete som man förtjänar. Mattias i Apostlagärningarna, kapitel 1, valdes av Gud, inte Barsabbas. Gud sa inte varför. Men det vi bör veta är att Barsabbas vittnesbörd om Frälsaren och hans uppståndelse var lika mäktigt som Mattias.
Gud valde”, förklarar han. ”Om Barsabbas fullföljde det ämbete han hade, skilde sig hans belöning inte från den som Mattias skulle ha fått, förutsatt att han förhärligade sitt ämbete.”
På samma sätt som Barsabbas vittnesbörd var lika mäktigt som Mattias vittnesbörd har varje medlem i kyrkan rätt till, och kan ”utveckla en apostlaliknande relation med Herren”, säger president Ballard.
Att tjäna Herren och kyrkan är ”en förmån och en välsignelse. Det är en ära”, säger äldste Uchtdorf. ”Herren visar sin kärlek till oss, och vi kan visa vår kärlek till Herren genom att göra allt han ber oss att göra.”
En helig upplevelse
Att vara en del av ett resande högråd är en helig upplevelse, säger äldste Andersen. ”När vi vittnar förmedlas det vittnesbördet till människornas hjärtan, delvis på grund av vår ordination.”
Äldste Christofferson säger att i början av sin apostoliska verksamhet kände han sig överväldigad av de förmodade förväntningarna. Men sedan fick han ett enkelt budskap av Herren: ”Glöm bort dig själv och vad andra kanske tycker om dig, oavsett om de är imponerade eller besvikna eller något annat. Fokusera bara på det jag vill ge dem genom dig. Fokusera på vad jag vill att de ska höra genom dig.”
För ett antal år sedan var äldste Christofferson på besök i Mérida, Venezuela, där en liten pojke, kanske 7 år gammal, såg honom genom ett fönster och ropade: ”El Apostol, el Apostol!” (”Aposteln, aposteln!”)
”Det är bara en liten händelse, men den visade hur djup uppskattning till och med barnen har för ämbetet”, säger han. ”Det handlar inte om personen som har ämbetet. Det barnet hade lärt sig den nivån av uppskattning för ämbetet och vad det representerar.”
Äldste Rasband i Indien; äldste Stevenson i Hongkong; äldste Renlund i Brasilien; äldste Gong i Shanghai, Kina; äldste Soares vid Brigham Young University
Foto Wendy Gibbs Keeler (Indien), Clebher Tex (Brasilien), Monica Georgina Alvarado Zarate (Shanghai), Janae Bingham (BYU)