Kapitel 1
Samla ett kompani
Tusentals sista dagars heliga tystnade när Lucy Mack Smiths röst ekade i den stora samlingssalen på första våningen i det nästan färdigställda templet i Nauvoo.
Det var på morgonen den 8 oktober 1845, den tredje och sista dagen av höstkonferensen för Jesu Kristi Kyrka av Sista Dagars Heliga. Eftersom Lucy visste att hon inte skulle få många fler tillfällen att tala till de heliga – särskilt nu när de planerade att lämna Nauvoo för ett nytt hem långt västerut – talade hon med en kraft bortom sin svaga sjuttioåriga kropps förmåga.
”Den tjugoandra september var det arton år sedan Joseph hämtade plåtarna ur jorden”, vittnade hon, ”och i måndags var det arton år sedan Joseph Smith, Herrens profet …”1
Hon gjorde en paus vid minnet av Joseph, hennes son som blivit martyr. De heliga i rummet visste redan hur en Herrens ängel hade väglett honom till en uppsättning guldplåtar som låg nergrävda i en kulle som kallades Cumorah. De visste att Joseph hade översatt plåtarna genom Guds gåva och kraft och publicerat uppteckningen som Mormons bok. Men hur många heliga i samlingssalen hade verkligen känt honom?
Lucy kunde fortfarande komma ihåg när Joseph, då bara tjugoett år gammal, först hade berättade för henne att Gud hade anförtrott honom plåtarna. Hon hade varit orolig hela morgonen, rädd att han skulle återvända från kullen tomhänt, som han hade gjort de senaste fyra åren. Men när han kom hem hade han snabbt lugnat henne. ”Var inte orolig”, hade han sagt. ”Allt är väl.” Sedan hade han räckt henne uttydarna som Herren hade tillhandahållit för översättningen av plåtarna, invirade i en näsduk, som bevis på att han hade lyckats hämta uppteckningen.
De hade bara varit en handfull troende då, och de flesta av dem tillhörde familjen Smith. Nu bodde över elva tusen heliga från Nordamerika och Europa i Nauvoo i Illinois, där kyrkan hade samlats under de senaste sex åren. Några av dem var nya i kyrkan och hade inte haft möjlighet att träffa Joseph eller hans bror Hyrum innan en pöbel sköt och dödade dessa två män i juni 1844.2 Det var därför Lucy ville tala om de döda. Hon ville vittna om Josephs profetiska kall och om hennes familjs roll i återställelsen av evangeliet innan de heliga flyttade därifrån.
I över en månad hade flera organiserade pöbelhopar satt eld på hem och affärsverksamheter som tillhörde de heliga i närliggande bosättningar. Många familjer hade i fruktan för sina liv flytt till den relativa tryggheten i Nauvoo. Men pöbelhoparna hade bara blivit starkare och mer organiserade allteftersom veckorna gick och snart hade beväpnade skärmytslingar brutit ut mellan dem och de heliga. Samtidigt gjorde delstatens och nationens regeringar inget för att skydda de heligas rättigheter.3
Kyrkans ledare, som trodde att det bara var en tidsfråga innan pöbelhoparna skulle angripa Nauvoo, hade förhandlat fram en bräcklig fred genom att samtycka till att evakuera de heliga från området innan våren var över.4
Vägledda genom gudomlig uppenbarelse planerade Brigham Young och de andra medlemmarna i de tolv apostlarnas kvorum att förflytta de heliga 200 mil västerut, bortom Klippiga bergen, strax utanför gränsen till Förenta staterna. Som kyrkans presiderande kvorum hade de tolv presenterat det här beslutet för de heliga under höstkonferensens första dag.
”Herren avser att leda oss till ett friare område”, hade aposteln Parley Pratt förkunnat, ”där vi kan njuta frihetens och de lika rättigheternas rena principer.”5
Lucy visste att de heliga skulle hjälpa henne göra resan om hon valde att resa. Genom uppenbarelse hade de heliga befallts att samlas till en enda plats, och de tolv var fast beslutna att utföra Herrens vilja. Men Lucy var gammal och trodde inte att hon skulle leva mycket längre. När hon dog ville hon begravas i Nauvoo intill Joseph, Hyrum och andra familjemedlemmar som hade gått vidare, däribland hennes man Joseph Smith sr.
Dessutom skulle de flesta av hennes levande släktingar stanna kvar i Nauvoo. Hennes ende överlevande son William hade varit medlem i de tolv apostlarnas kvorum, men hade förkastat deras ledarskap och vägrade att bege sig västerut. Hennes tre döttrar – Sophronia, Katharine och Lucy – skulle också stanna kvar. Och det skulle även hennes svärdotter Emma, profetens änka.
När Lucy talade till församlingen uppmanade hon sina åhörare att inte oroa sig över resan som väntade. ”Bli inte missmodiga, säg inte att ni inte kan skaffa vagnar och saker”, sa hon. Trots fattigdom och förföljelse hade hennes egen familj utfört Herrens befallning att ge ut Mormons bok. Hon uppmuntrade dem att lyssna på sina ledare och att behandla varandra väl.
”Som Brigham säger måste ni alla vara uppriktiga, annars kan ni inte ta er dit”, sa hon. ”Om ni känner er arga kommer ni att få problem.”
Lucy talade mer om sin familj, om den fruktansvärda förföljelse de hade lidit i Missouri och Illinois, och om de prövningar som låg framför de heliga. ”Jag ber att Herren må välsigna kyrkans ledare, broder Brigham och de andra”, sa hon. ”När jag går till nästa värld vill jag träffa er alla.”6
I januari 1846 sammanträdde Brigham ofta med de tolvs kvorum och de femtios råd – en organisation som tillsåg de materiella behoven i Guds rike på jorden – för att planera det bästa och snabbaste sättet att utrymma Nauvoo och upprätta en ny samlingsplats för de heliga. Heber Kimball, hans medapostel, rekommenderade att de skulle leda ett litet kompani heliga västerut så snart som möjligt.
”Samla ett kompani som kan utrusta sig”, rådde han, ”till att vara redo att, närhelst de kallas, dra ut och förbereda en plats för sina familjer och de fattiga.”
”Om en förtrupp ska resa och plantera grödor i vår”, sa aposteln Orson Pratt, ”är det nödvändigt att avresa senast den 1 februari.” Han undrade om det inte vore klokare att bosätta sig någonstans närmare, vilket skulle göra det möjligt för dem att plantera grödorna tidigare.
Brigham tyckte inte om den idén. Herren hade redan befallt de heliga att bosätta sig i närheten av Stora Saltsjön. Sjön var en del av Great Basin, ett stort skålformat område omgivet av berg. En stor del av bäckenet bestod av torr ökenmark och den var svår att bruka, vilket gjorde den oattraktiv för många amerikaner som flyttade västerut.
”Om vi tar oss mellan bergen till den föreslagna platsen”, resonerade Brigham, ”blir ingen nation avundsjuk på oss.” Brigham förstod att området redan beboddes av indianstammar. Men han hoppades ändå att de heliga fridfullt skulle kunna bosätta sig bland dem.7