”Kommer du på mitt dop?”
Författarna bor i Kent, England och i Utah, USA.
Oliver ville ropa ut det från hustaken så att hela England kunde höra!
”Ingen får förakta dig för att du är ung, utan var ett föredöme för de troende” (1 Tim. 4:12).
Oliver kunde knappt bärga sig tills det hade gått en vecka. Nästa vecka skulle den stora dagen komma som han hade väntat på sedan han var fyra. Han skulle döpas.
Oliver var så ivrig över sitt dop att han ville ropa ut det från hustaken så att hela England kunde höra! Han såg fram emot att berätta det för sin vän Dylan i skolan.
”Jag kan inte fatta det. Min dopdag är nästan här – äntligen!” sa Oliver. ”Det kommer att bli toppen!”
”Jag trodde att det bara var bebisar som blev döpta.” Dylan såg förvirrad ut.
”Barn måste vara minst åtta för att döpas i Jesu Kristi Kyrka av Sista Dagars Heliga”, sa Oliver. ”Det är min kyrka.”
”Coolt”, sa Dylan.
Plötsligt fick Oliver en tanke. ”Vill du komma på mitt dop?”
”Visst”, sa Dylan. ”Men jag måste fråga mina föräldrar först.”
”Okej!”
Oliver var glad att Dylan kanske skulle komma på hans dop. Det gav honom en idé till. ”Jag vill inte att bara en vän ska komma på mitt dop. Jag vill bjuda dit så många jag kan!” Oliver rusade hem och berättade för mamma att han hade en plan.
På fastesöndagen före sitt dop började Oliver med sin plan. Han bar sitt vittnesbörd vid talarstolen och sa sedan: ”Jag ska döpas nästa lördag och jag vill att alla ska komma! Kan ni bjuda med någon till mitt dop som ni känner som inte är medlem eller som inte kommer till kyrkan?” Han kände sig som en missionär. Han tyckte verkligen om den känslan!
Under veckan som följde bjöd Oliver vänner, släktingar och lärare till sitt dop.
”Det skulle betyda mycket för mig om du kom!” sa han till dem.
När lördagen närmade sig började Oliver undra hur många det var som faktiskt skulle komma. Tänk om alla var för upptagna eller inte ville komma!
Han bad en kort bön om att minst fem av de personer han hade bjudit dit skulle komma. Sedan slutade han bekymra sig för det. Han visste att han hade gjort något bra bara genom att bjuda dit dem. Förresten så var dopet det viktigaste med den dagen.
När Oliver kom till kyrkan på dopdagen kunde han knappt tro sina ögon. Många av hans vänner var där för att stötta honom. Han såg till och med flera som han inte kände. Han vinkade när Dylan kom in med sina föräldrar.
När det var dags för själva dopet klev Oliver ner i det varma vattnet. Hans pappa tog hans hand så som de hade övat. Sedan sa han den korta dopbönen och sänkte ner Oliver i vattnet. Innan Oliver visste ordet av stod han upp igen – plaskvåt och med ett stort leende på läpparna. Han visste att han hade följt Jesus exempel.
När Oliver hade bytt till torra kläder konfirmerade pappa och några andra män honom som medlem i kyrkan och gav honom en speciell välsignelse där de uppmanade honom att ta emot den Helige Anden. Efteråt frågade Oliver om han fick bära sitt vittnesbörd.
”Tack så mycket för att ni har kommit för att stötta mig på min speciella dag. Det betyder så mycket för mig”, sa Oliver. ”Jag är tacksam för mitt dop, och jag tror på att det här är Kristus kyrka på jorden.”
Efteråt kom många fram och gratulerade Oliver.
”Tack för att du bjöd hit mig!” sa Dylan. ”Det kändes bra.”
”Alla har varit så snälla!” sa Dylans mamma. ”Vi känner oss mycket välkomna.”
Den kvällen satte sig pappa ner på Olivers säng. ”Vilken härlig dag!” sa pappa.
Oliver nickade. ”Jag är glad att jag kunde dela den med mina vänner.”