Ett löfte till ett barn
Lluvia Paredes Cabrera
Yucatán, Mexiko
Illustration Pascal Campion
För några år sedan var jag mycket deprimerad. Det enda jag kunde hitta lite motivation till var min bästa vän och hennes barn. Vi gick på promenader på helgerna, vilket jag tyckte om. Men med tiden blev det allt glesare mellan promenaderna. Jag började sakna min vän och hennes familj. Senare fick jag veta att våra promenader hade blivit allt färre därför att min vän och hennes familj hade återupptagit en vana som de hade slutat med många år tidigare; att gå i kyrkan.
En dag bjöd de hem mig på lunch. Jag var så glad över att få träffa dem igen. Jag talade om för dem hur mycket jag saknade dem. Min väns sexåriga dotter föreslog att vi kunde lösa det problemet genom att gå i kyrkan tillsammans. Så utan att blinka bad hon mig att följa med.
Å nej! Hur kunde jag få den här familjen att förstå att det var rätt för dem att gå i kyrkan, men tråkigt för mig? Jag hade inte gått i kyrkan på åratal, men hur kunde jag säga nej till ett barn? Jag sa att jag skulle följa med, men sanningen var den att jag inte alls tänkte hålla det löftet.
Den söndagen gick jag ut och åt frukost med pappa. Mobilen ringde konstant, som en påminnelse om att jag hade lovat en liten flicka att jag skulle följa med henne till kyrkan. Jag struntade i mobilen tills pappa frågade varför jag inte svarade. Jag erkände att jag hade blivit inbjuden att följa med till kyrkan men att jag inte ville gå dit. Han log och sa: ”Lluvia, lova aldrig ett litet barn något om du inte är villig att hålla det löftet.” Jag bestämde mig för att hålla mitt löfte.
När jag kom till kyrkan kände jag att något var annorlunda, något som jag inte kan beskriva. Jag kan fortfarande inte förklara hur det hände, men söndagen därpå kom jag dit igen, och nästa och nästa, tills jag förstod vad det var jag kände: den Helige Anden.
Kyrkans medlemmar började få mig att känna mig som hemma. Det rådde inget tvivel om att jag var nyfiken på kyrkan. Jag började träffa missionärerna och började också få ett vittnesbörd. Missionärernas besök blev allt mer regelbundna och min kunskap om evangeliet växte tills jag fick en enorm önskan att bli döpt. Jag döptes en kort tid senare, och nu gläds jag åt evangeliets välsignelser. Tack vare det är jag så tacksam för att jag höll mitt löfte till en sexårig flicka.