”Du behöver åka härifrån”
Författaren bor i Antofagasta, Chile.
Trots min rädsla över att flytta till norra Chile med min familj visade sig öknen vara vårt utlovade land.
Fotografi av Concepción, Chile från Getty Images
När jag läste i Mormons bok om hur Nephi alltid stöttade sin far som såg syner drog jag slutsatsen att de flesta ungdomarna i kyrkan förmodligen var som Nephi. Men när min familj bestämde att vi behövde flytta till öknen kände jag mig mer som Laman och Lemuel. Jag ville inte lämna mitt hem.
Liksom Nephi och hans bröder är jag ”född av goda föräldrar” (1 Ne. 1:1). Båda blev medlemmar i kyrkan i tonåren, och mamma väntade på pappa när han var missionär. De var aktiva, hårt arbetande medlemmar i kyrkan.
När jag gick på gymnasiet blev ekonomin allt sämre i Concepción, vår region i Chile. Det blev ont om jobb och pappa började få svårt att hitta arbete. Till slut började han söka jobb på andra platser.
Hans sökande tog honom norrut till staden Calama i Chiles gruvregion. Han är byggnadsingenjör och fick ett bra jobb där. Men han var ensam och långt borta. Vi såg honom bara när han hade råd med den 32 timmar långa bussfärden hem.
När det hade gått några år och vi bara såg pappa två eller tre gånger om året, kände mamma att det var dags för en förändring. Mina föräldrar bestämde att resten av familjen behövde flytta norrut.
Vi behöver vara hos pappa
Min yngre bror hade inga problem med att flytta. Och min äldre syster som gick på college var ett gott exempel för mig.
”Jag ger upp mina studier”, sa hon. ”Vi behöver vara hos pappa.”
Alla stöttade beslutet att flytta utom jag. Jag ville också vara hos pappa, men jag ville inte göra några förändringar eller personliga uppoffringar. Jag hade mina vänner, jag kände till min omgivning, jag tyckte om min livsstil och jag ville studera i Concepción. Jag gjorde allt jag kunde för att övertyga mamma om att vi inte skulle åka.
Till slut sa hon: ”Min son, din pappa är ensam. Han vill att vi ska vara hos honom. Jag önskar att du kunde förstå, men du är alltför fokuserad på dig själv.” Sedan försäkrade hon: ”Vi kommer att få möjligheter där.”
I hjärtat visste jag att hon hade rätt – men mitt huvud var inte övertygat. Jag hade inte något starkt vittnesbörd just då, men jag bestämde mig för att be för att få veta om jag skulle följa med min familj. Jag fick ett tydligt svar: ”Du behöver åka härifrån.” Jag blev ledsen, men jag sa till mina föräldrar att jag skulle åka.
Var är träden?
Concepción är en grön plats med många träd. Det kommer bortåt 1300 millimeter regn där varje år. Det kommer bara 2–3 millimeter regn varje år i Antofagasta, staden nära Calama som vi flyttade till.
Det jobbigaste med alltihop för mig var själva resan. När vi åkte norrut med bussen var det svårt att behöva se övergången från grönt till brunt. Jag undrade: ”Var är träden? Var är korna ute på fälten?” Allt jag såg var sand, klippor och kullar.
Norra Chile är ju en öken så vad annat kunde jag förvänta mig? Jag påmindes om hur Laman och Lemuel kände sig när Lehis familj lämnade sitt arveland och gav sig ut i öknen.
Det var mycket jag var rädd för när vi kom till Antofagasta. Vad skulle hända om jag inte fick några vänner? Vad skulle hända om jag inte kunde vänja mig vid området? Vad skulle hända om mina framtidsförhoppningar inte blev besannade?
Nu efteråt inser jag att jag inte borde ha oroat mig. Mamma hade rätt om möjligheterna som väntade oss – särskilt de andliga möjligheterna.
Innan vi flyttade var evangeliet ingen prioritet för mig. Herren var i bakgrunden. Men i Antofagasta träffade jag personer som hjälpte mig se skönheten i evangeliet. Jag fick hjälp av goda prästadömsledare. Jag fick vänner som fortfarande är dyrbara för mig. Mitt andliga liv förändrades helt.
Sergio pratar med vänner i institutet.
Jag är tacksam för att jag lyssnade på mamma. Jag är tacksam för att Herren besvarade min bön. Jag är tacksam för modet att flytta norrut med familjen.
Det var här i öknen som jag gjorde förändringar som hjälpte mig bli den jag är i dag. Det var här jag bestämde mig för att omfamna evangeliet, verka som missionär, gifta mig i templet och viga mitt liv åt Herren. Det var här jag bestämde att jag inte längre ville vara som Laman och Lemuel.
För min familj och mig visade sig öknen vara vårt utlovade land.