Ett ämbete åt John
Illustration John Kachik
Som ny biskop för många år sedan lade jag märke till en trofast syster som alltid kom till kyrkan utan sin make John. Jag fick veta att han hade varit grenspresident tidigare, när deras möteshus höll på att byggas. Han fick så lite hjälp av grensmedlemmarna att han blev utbränd av att göra nästan allt arbete, och så blev han mindre aktiv.
När församlingsmedlemmar kom hem till dem tände han en cigarett och satte ölburken vid sin stol som för att säga: ”Ni får inte mig att komma tillbaka.”
Senare fick jag veta att John var reparatör till yrket. Äldre medlemmar ringde ofta till mig för att få hjälp med att laga saker och ting. Nu när jag kände till Johns färdigheter så ringde jag honom och bad om råd för att laga saker.
Jag fortsatte med det i kanske ett år. Vid det laget behövde vi kalla en församlingskamrer. Efter att ha begrundat det hela under bön kände jag mig manad att kalla John.
Jag berättade det för stavspresidenten och han sa: ”Vi kan inte kalla honom nu! Han röker och tar sig en öl.” Jag bad stavspresidenten att kalla honom till en intervju i alla fall. John kom till intervjun men svarade med eftertryck: ”Nej, jag är inte värdig.”
Saker och ting fortsatte som förut. John förblev mindre aktiv och jag ringde honom för att be om råd. Under den här tiden sa jag inget till honom om att komma tillbaka till kyrkan. Jag bad stavspresidenten att intervjua honom ännu en gång. Återigen sa John nej, men den här gången tillade han: ”Jag säger till när jag är redo.”
Efter det fortsatte jag att ringa till John och be om råd och vara en så bra vän jag kunde.
En dag svarade jag telefonen och hörde: ”Är det här gamle biskopen?” Han hade börjat kalla mig så. ”Det här är John. Jag är redo.” Han kallades och verkade som vår församlingskamrer.
Allteftersom åren gått har John verkat i ett flertal ämbeten. Han och hans fru verkade som missionärer tillsammans och nu tjänar de i templet. På min guldbröllopsfest skrev John ett meddelande som löd: ”Tack för att du räddade mitt liv.”
Jag kan inte beskriva den glädje jag känner över att veta att John återvände till kyrkan delvis för att jag var tålmodig och bad honom om hjälp när jag behövde det.