Välsignelsen av en förlust
Äntligen, efter att ha försökt så länge, väntade vi vårt första barn. Vilken glädje och vilken känsla! Allt gick bra. Vår dotter utvecklades och växte och alla runtomkring oss var lika glada som vi för välsignelsen av en sedan länge efterlängtad dotter.
Men så blev det komplikationer. En sällsynt blod- och leveråkomma hotade både barnet och mig. Läkarna upptäckte också blodkoagulering i moderkakan. När jag var i sjätte månaden behövde vår dotter födas.
När hon var född vägde hon knappt ett halvt kilo och var omkring 25 centimeter lång. På sjukhuset kallade sjuksköterskorna henne för vår ”lilla krigare”. Men fyra dagar efter födelsen förvärrades hennes tillstånd och hon dog. Att föda min dotter och sedan åka hem utan henne i min famn och se hennes små saker hemma var otroligt smärtsamt!
Jag reste med hennes lilla kista i knät i nästan 30 mil tills vi nådde vår hemstad Garruchos och begravde henne där. Ibland kunde jag känna hennes närvaro, som om hon rörde vid mitt ansikte med handen. Min man Gustavo invigde graven och så begravde vi henne.
Vi var hemma hos mina föräldrar i tre dagar och många kom på besök. En del kunde inte förstå hur Gud kunde låta det här hända oss. Men vi ifrågasatte aldrig Herren. Han valde oss att bli föräldrar till den här speciella personen, den här lilla ängeln, som bara behövde några dagar på jorden för att uppfylla sitt uppdrag. Vi såg det inte som ett straff eller en prövning. Vi såg det som en välsignelse. Nu är det vår plikt att vara värdiga så att vi kan träffa henne igen.
Evangeliet ger oss ljuset, styrkan och hoppet om att en dag kunna fostra henne. Naturligtvis är vi ledsna emellanåt, och ibland känns det tomt. Men då tröstar Anden oss.
Vi försöker få ett barn till, och vi vet att saker och ting sker enligt Herrens plan och tid. Vår himmelske Fader älskar oss och kommer aldrig att överge oss. Vi är så tacksamma för att han har berett en väg för oss så att vi en dag kan leva tillsammans som familj.