En vit mössa till Florence
Författaren bor i Michigan, USA.
Trettonåriga Florence Onyejekwe hade kommit till sin vanliga plats på utemarknaden i Onitsha i Nigeria som var full av folk. Längs hela gatan stod säljare uppradade och ropade åt alla som handlade. Kvinnor balanserade knyten på huvudet medan de gick. Skolan hade precis slutat inför lovet och Florence visste att hennes vänner njöt av avbrottet från lektionerna. Men Florence sålde en ört som kallas vernonia här på marknaden. Det var hennes enda chans att tjäna pengar till skolavgiften.
Men Florence klagade inte. Hennes mamma tillbringade trots allt många timmar på marknaden varje dag och sålde jams för att kunna köpa mat till familjen. Mamma arbetade så mycket. Båda hennes föräldrar gjorde det. Men utan någon utbildning att tala om var det inte så mycket de kunde göra. Florence var nästan klar med grundskolan. Om hon kunde fortsätta studera kunde hon kanske få ett välbetalt jobb och kunna hjälpa sin familj.
När Florence kom hem frågade hon sina föräldrar: ”Tror ni att jag kan gå på gymnasiet? Och kanske på universitetet?”
Mamma tittade på Nnam (pappa) och skakade på huvudet. ”Universitet kostar mycket mer än vad vi har”, sa Nnam. Florence tittade ner på sina skor. Hon ville inte att mamma och Nnam skulle se hur besviken hon blev.
Några dagar senare var Florence på sjukhuset för att hämta lite medicin. Det var nästan lika mycket folk på sjukhuset som på marknaden, men det var inte lika mycket oväsen. Florence stirrade på sjuksköterskorna i deras fina, vita mössor. Hon föreställde sig själv i en sådan uniform och hur hon hjälpte sjuka och tog hand om bebisar på ett stort sjukhus. Kanske kunde hon bli sjuksköterska.
Florence visste att hennes föräldrar hade rätt. Det skulle bli svårt att få en utbildning. Men Florence kunde arbeta hårt. Hon bestämde sig för att försöka.
Oavsett hur många sysslor Florence hade att göra på dagarna tog hon sig alltid tid att studera. Hon klarade proven till gymnasiet och Nnam lånade tillräckligt med pengar så att hon kunde studera där. Senare fick hon veta att hon kunde få pengar till sjuksköterskeskolan från staten. Hennes dröm var inom räckhåll!
Men när det gällde att börja på sjuksköterskeutbildningen tvivlade Florence lite. Tänk om det var för svårt! Tänk om hon kände sig ensam! Florence böjde huvudet och bad: ”Käre Gud, snälla ge mig styrka att gå sjuksköterskeutbildningen och arbeta flitigt.”
På sjuksköterskeutbildningen lärde Florence sig hur man ger medicin och håller verktygen rena från bakterier. Ibland blev hennes patienter bättre, men ibland blev de inte det. Florence bad ofta om mod. Efter tre långa år tog Florence examen med ett diplom för bästa elev i sin klass. Hennes dröm hade gått i uppfyllelse! Hon fick ha en vit sjuksköterskemössa och hon tjänade tillräckligt för att kunna hjälpa sin familj.
Många år senare besökte Florence en liten gren i Ghanamissionen Accra. Hennes man Christopher Chukwurah var missionspresident där. Florence träffade några barn i grenen som inte alltid kunde gå i skolan. De visste inte vad de skulle göra i framtiden. De påminde Florence om henne själv som barn. ”Vad kan jag säga för att hjälpa dem?” bad Florence inom sig.
Då fick hon en tydlig maning: Berätta för dem om ditt liv.
Florence tänkte på sitt liv. Hon hade arbetat på sjukhus i Nigeria och USA. Hon hade gift sig med en bra man och tillsammans hade de hittat Jesu Kristi Kyrka av Sista Dagars Heliga. Hon hade blivit mamma. Nu hjälpte hon missionärer att hålla sig friska och arbeta flitigt. Vår himmelske Fader hade hjälpt henne bli sjuksköterska. Han hade hjälpt henne göra så mycket mer än hon hade föreställt sig. Han kunde göra samma sak för de här barnen.
Florence tittade på barnen och log. ”Ni vet de där vita mössorna som sjuksköterskor har. Jag såg en sådan mössa och bestämde mig för att bli sjuksköterska.”