Laie tempel i Hawaii: Insamling under ett århundrade
Laie tempel som invigdes för hundra år sedan har gjort det möjligt för heliga att samlas och ta emot templets välsignelser när evangeliet började spridas över hela världen.
Arkitektskiss av arkitekterna Hyrum Pope och Harold W. Burton.
Ett av Jesu Kristi kyrkas största uppdrag i de sista dagarna är att ge templets välsignelser till världens alla människor, både de levande och de döda. Profeten Joseph Smith lärde att ”syftet med insamling av … Guds folk under någon tidsålder … var att bygga ett hus åt Herren vari han kunde uppenbara för sitt folk förrättningarna som tillhör hans hus”.1
I början av 1900-talet fanns det bara fyra tempel i verksamhet på jorden, och alla låg i Utah. Därför var en fysisk insamling till Utah det främsta sättet att få tillgång till templets välsignelser. Det här ändrades år 1919. Den 27 november 1919 invigde president Heber J. Grant (1856–1945) Laie tempel i Hawaii. Det innebar en vändpunkt i återställelsen när templets välsignelser blev tillgängliga för många nationer.
I många avseenden var Laie tempel det första internationella templet. På en gång betjänade templet medlemmar från Hawaii, Nya Zeeland, Samoa, Tonga, Tahiti, Japan och Australien. Allteftersom kyrkan fortsatte att växa i Stillahavsområdet och Asien, fortsatte antalet länder som välsignades av det här templet att öka.
I år är det hundra år sedan den här viktiga milstolpen i Israels insamling på båda sidor av slöjan.
Samoas insamling
Samoaöarna ligger omkring 400 mil från Hawaii. År 1919 sa John Q. Adams, missionspresidenten i Samoa: ”När Laie tempel var färdigställt tycktes vårt folk gripas av en intensiv önskan att samla tillräckligt med världslig egendom för att kunna resa till templet.” Aulelio Anae, till exempel, hade verkat som missionär utan betalning i 20 år. På grund av alla år av uppoffringar hade han inte råd att resa till Hawaii. Så broder Anae sålde allt han ägde och lyckades skrapa ihop 600 eller 700 dollar.2 Broder Anae och andra samoaner offrade så mycket de kunde för att flytta till Laie under 1920-talet.
Familjen Leota anlände till Hawaii på nyårsdagen 1923. Sju år gamla Vailine Leota erinrar sig: ”Första gången vi såg templet … var det en underbar syn.”3 Bara två veckor senare tog Vailines föräldrar Aivao och Matala emot begåvningen och beseglades som äkta par, och deras barn beseglades till dem. Paret Leota tjänade trofast i Herrens hus i 50 år och begravdes ”nära det tempel de älskade så mycket”4. I dag bor hundratals av deras trofasta efterkommande runtom i Hawaii.
En omöjlig uppgift
Medan många medlemmar i Stillahavsområdet lämnade sina hemländer och emigrerade till Hawaii var det också många församlingar och grenar från olika nationer som anordnade gruppresor till templet. Genom den här andliga formen av insamling kunde många medlemmar i kyrkan resa och ta emot templets förrättningar och sedan återvända hem och bygga upp kyrkan i sin egen nation.
Vid invigningen bad president Grant att Herren skulle öppna vägen för de heliga i Nya Zeeland och alla Stillahavsöarna och ordna med sin släktforskning så att de kunde komma till templet och bli frälsare för sina förfäder.
Tempelresorna började med en grupp maoriska heliga i Nya Zeeland bara sex månader efter invigningen. Fastän dessa heliga hade 800 mil till Hawaii, jublade de när de fick höra om invigningen.
Waimate och Heeni Anaru ville gärna vara med i den första gruppen som reste till templet. Men det verkade omöjligt på grund av familjens fattigdom och de 1 200 nyzeeländska pund som behövdes till resan – en stor summa. De behövde ett underverk.
I åratal följde familjen Anaru profetens råd och samlade ihop sina släktforskningsuppteckningar. Uppteckningarna låg sedan i högar medan familjen Anaru väntade på ett underverk. Deras son Wiwini visste vilken tro hans föräldrar hade: ”Mor var aldrig orolig för att hon [inte] skulle få knäböja med far vid templets altare en dag.”
Och ett underverk inträffade. Waimate undertecknade ett kontrakt med Nya Zeelands regering för ett stort landutvecklingsprojekt. Inkomsten från det projektet gav honom tillräckligt med kontanter i förväg för att kunna bekosta resan till Hawaii. Waimate och Heeni övervann rädslan för att resa till havs och åkte till Hawaii med en grupp på fjorton heliga i maj 1920. De tog emot sina begåvningar och beseglades. Det omöjliga hade inträffat.
Paret Anarus berättelse är bara en bland tusentals om sista dagars heliga som reste till Laie tempel för att ta emot förrättningar och göra anspråk på löftena som Herren erbjuder i sitt hus. Detta krävde stora uppoffringar, men det ledde till starkare heliga som återvände till sitt hemland redo att leda kyrkan.5
Laie byggs upp
Kyrkans arbete med att skapa ett modernt Laie fortsatte att välsigna sista dagars heliga i hela Stillahavsområdet. På 1950- och 1960-talet kallades missionärer från Hawaii, Tonga, Samoa, Nya Zeeland, Tahiti, Cooköarna, Fiji och Nordamerika att bidra med sina kulturella talanger och byggnadskunskaper och hjälpa till att bygga Church College of Hawaii (numera Brigham Young University–Hawaii), det polynesiska kulturcentret och ett nytt besökscenter vid templet. Fyrtiosju missionärer från Tonga och Samoa tog emot templets förrättningar den 3 maj 1960 – ett exempel på de andliga välsignelser som åtföljde det timliga arbetet (se Building Missionaries in Hawaii, 1960–1963, kyrkans historiska bibliotek, Salt Lake City, s. 100).
En missionär, Matte Te’o, fick en allvarlig brännskada innan han lämnade Samoa, men han kom till Hawaii ändå. Läkarna var rädda att hans brännskadade hand kanske behövde amputeras. Många av de andra missionärerna bad för honom. Medan broder Te’o var i templet ropade han till Herren: ”Rör vid denna hand.” ”Bota handen så att jag kan hjälpa till med det lilla jag kan.” Han började genast bli bättre. I dag har han inget ärr på handen. Nu verkar han som beseglare i Laie tempel och säger: ”Det här templet … har ett mäktigt inflytande i samhällena, inte bara här utan i hela Stillahavsområdet” (i Christensen, Stories of the Temple in Lā’ie, Hawai’i, s. 328–330).
Andlig insamling från Asien
Efter andra världskriget och efter att kyrkan åter hade etablerats i Japan organiserade de heliga där den första asiatiska tempelresan. År 1965 flög ett plan med 165 hängivna heliga från Tokyo till Hawaii för att ta emot templets förrättningar. Den resan blev till stor styrka för kyrkan i Japan. Nittiofem procent av de här medlemmarna förblev aktiva i kyrkan. Fem blev senare tempelpresidenter i sitt hemland, bland annat äldste Yoshihiko Kikuchi, den första generalauktoriteten från Japan.6
År 1970 reste en grupp koreanska medlemmar till Laie. Choi Wook Whan, en grenspresident, sa: ”Vi åkte till templet och det öppnade våra sinnen och hjälpte oss förstå hur vi kan ta emot frälsning. Den eviga planen blev verklig. Våra vittnesbörd stärktes så mycket att det är svårt att förklara. Vilken stor välsignelse det är för folket i Korea att få möjlighet att besöka templet.”7
Fotografi av hawaiiansk tempelfris med tillstånd av kyrkans historiska bibliotek; kvällsfotografi av Laie tempel, Carla Johnson
Samla våra döda släktingar
När templets förrättningar blir tillgängliga för en nation för de med sig Herrens välsignelser, inte bara till dem som bor i det landet utan också till invånarna i landet som nu är på andra sidan slöjan. Den här välsignelsen har upplevts av medlemmarna i asiatiska länder där de enligt kulturen noggrant har nedtecknat släktinformation i århundraden.
Kwai Shoon Lungs föräldrar emigrerade från Kina till Hawaii. Han föddes i Kauai 1894 och döptes 1944 på sin 50:e födelsedag. Broder Lung undervisade om släktforskning i kyrkan och sa till sin klass: ”Jag hade en syn en natt där jag såg många av mina döda släktingar som gjorde tecken åt mig att utföra arbete för dem.” Tre dagar senare fick han sin släkthistoria av sin faster i Kina: 22 sidor kinesisk skrift med hans anor tillbaka till 1221 e. Kr. Tillsammans med sonen Glenn och svärdottern Julina har han utfört tusentals förrättningar i templet för sin släkt. Glenn och Julina Lung verkade senare trofast som president och värdinna för Laie tempel från 2001 till 2004.8
Skriftrullen som vägrade brännas
Michie Eguchi kom till Hawaii från Japan i början av 1900-talet och hade med sig en japansk skriftrulle av siden. Hennes barnbarn Kanani Casey verkade som missionär i Japan och upptäckte senare att hennes farmors skriftrulle hade spårat släktens historia nästan tusen år tillbaka.
År 2013 brann Kananis hus ner till grunden. Hon och hennes familj förlorade nästan allting i branden. De hade förvarat släktuppteckningarna i plastbehållare under sängen. Efter branden kom de tillbaka till huset och fann bara ett berg av aska och sot.
”Det enda som jag verkligen hoppades på att hitta var kopian av skriftrullen med dess översättningar och historia”, sa Kanani. ”Jag var övertygad om att allt tempelarbete redan hade utförts för mina japanska förfäder, men kopian av skriftrullen var så viktig för mig.”
När Kanani och hennes man Billy vadade genom askan hittade de så småningom en blå plastpåse. I påsen fanns kopian av skriftrullen tillsammans med översättningar och en bok om släktens historia, otroligt nog i gott skick. Skriftrullen hade bara bränts lite runt kanterna, men det var det enda i sovrummet som hade klarat sig.
Kanani känner att Herren bevarade skriftrullen ”till förmån för mina efterkommande som ett vittne om hans kärlek till oss och för att visa hur viktigt det är att utföra släktforskning och tempelarbete” (i Christensen, Stories of the Temple in Lā’ie, Hawai’i, s. 172–174).
Insamling genom utbildning
Laie tempels välsignelser har också utsträckts till dem som har samlats i Laie för att få högre utbildning. Sedan 1950-talet har tiotusentals elever kommit till det som nu är BYU–Hawaii från hela Polynesien och Asien. Många av de här eleverna har utfört dop för de döda och verkat som tempeltjänare. Laie tempel har hjälpt eleverna utveckla kärlek till släktforskning och tempeltjänst och har välsignat dem att vara bättre förberedda att verka när de får ett tempel i sitt hemland.
Choon Chua James, ursprungligen från Singapore, kom till BYU–Hawaii på 1970-talet med sin syster. Båda gifte sig med män från andra länder 1978. Syster James reflekterar: ”Våra vigslar i Laie tempel förde två omvända och två kulturer samman för tid och all evighet – början på vad vi hoppas blir en lång tradition av tempelvälsignelser i vår släkt. Våra vigslar är bara två av många hundra vigslar för evigheten bland eleverna vid BYU–Hawaii som har förrättats i Laie tempel, kanske en av dess största traditioner under de senaste sextio åren som universitetet har funnits” (i Christensen, Stories of the Temple in Lā’ie, Hawai’i, s. 236).
Insamlingen fortsätter
Beläget mitt i Stilla havet mellan Amerika och Asien har Laie tempel öppnat dörren till templets välsignelser för många nationer. Således blev Israels insamling i huvudsak en andlig insamling allteftersom medlemmarna får möjlighet att ta emot templets välsignelser och sedan återvända för att bygga upp kyrkan i sitt hemland. Den möjligheten har underlättat spridningen av det återställda evangeliet till många kulturer och folk på båda sidor av slöjan.
När vi firar Laie tempels hundraårsjubileum har vi förmånen att bevittna en milstolpe under återställelsen och en uppfyllelse av profetian från profeten Jakob i Mormons bok: ”Stora är Herrens löften till dem som är på havets öar” (2 Ne. 10:21).