Vänner som gav av sitt ljus till mig
Författaren bor i Baja California, Mexiko.
Jag kände mig ledsen och ensam. Sedan flyttade jag till ett annat land och gick i kyrkan för första gången på länge.
Jag bodde med mamma i ett litet samhälle i Mexiko där alla känner alla. Jag kunde skilja på rätt och fel, men jag var förvirrad och den enda aktiva unga kvinnan i hela samhället.
Jag ville passa in, så jag gjorde det enda som verkade vettigt just då: skaffade pojkvän. Det var bara ett av flera misstag jag gjorde. Jag började ge efter för grupptrycket och ansåg att jag var gammal nog att tänka själv, vilket innebar att jag blev en inaktiv ung kvinna som levde i mörker.
Jag levde i mörker i ett år, och för varje dag blev det allt mörkare. Mina dåliga val ledde till bråk med familjen, och jag insåg att jag inte kunde fortsätta bo hos dem. Men det var inte förrän en nära vän i kyrkan dog som jag insåg att något fattades. Tråkigt nog skyllde jag på Gud och evangeliet. Jag slutade tro på att man fick välsignelser för att man var lydig. Jag visste att om jag inte bestämde mig för att börja följa evangeliet så skulle jag fortsätta ignorera min koppling till kyrkan och leva på ett världsligt sätt.
Jag satt på sängen i ett mörkt rum och grät och tyckte synd om mig själv när jag insåg att jag var rädd – rädd för att vara där ensam utan någon att prata med, rädd för att jag inte kunde rätta till allt felaktigt som jag hade gjort, rädd för att ingen skulle förlåta mig, särskilt Gud.
Så småningom flyttade jag till Minnesota, till mina morföräldrar som inte tillhör kyrkan. Min styvpappa flög dit med mig, och första söndagen gick vi till kyrkan, men bara för sakramentsmötet. Efter mötet hade jag bestämt mig för att lämna kyrkan, men till min förvåning såg jag biskopen springa ut till oss just när vi var på väg till bilen. Han ställde några frågor och inbjöd oss att komma tillbaka nästa söndag – och det gjorde vi.
Söndagen därpå, precis när sakramentsmötet var över, innan jag hann ställa mig upp, var jag omgiven av de unga kvinnorna i församlingen – unga kvinnor som hjälpte mig att förändra mitt liv.
Illustration Alberto Ruggieri
Plötsligt var jag i en helt annan värld: en värld med en biskop och en Unga kvinnors president som brydde sig om mig och, framför allt, unga kvinnor som försökte följa evangeliet varje dag, som strävade efter att följa höga normer och stå för det rätta. De utstrålade så mycket ljus att de lyste upp stigen framför mig.
Det var då jag insåg vad jag behövde göra: ”[låta mitt] ljus lysa för människorna, så att de ser [mina] goda gärningar och prisar [min] Far i himlen” (se Matt. 5:16). Så jag började gå i kyrkan och till veckoträffen varje vecka, läsa Mormons bok och be varje dag, klä mig passande, använda ett bättre språk, besöka templet och förbereda mig för att få min patriarkaliska välsignelse.
Jag hade förändrat mig helt och hållet, men jag insåg det inte förrän på Unga kvinnors läger när jag kände den Helige Anden och upptäckte att jag hade ett vittnesbörd – ett vittnesbörd som påminde mig om att Gud älskar mig, och att han inte vill att jag ska vara ensam. Ett vittnesbörd så strålande och starkt att det förändrade mig. Ett vittnesbörd att dela och att lysa upp vägen, inte bara för mig själv utan också för andra. Ett vittnesbörd som inte ryggar för att lysa i mörkret.