Jag vill inte vara annorlunda!
Författaren bor i Utah, USA.
”Själarna är mycket värdefulla i Guds ögon” (L&F 18:10).
Mika såg alltid fram emot danslektionerna. Hon tyckte om att lyssna på musiken. Hon gillade att öva på sitt fjärilshopp och få det helt rätt. Och hon tyckte särskilt mycket om när hela klassen dansade tillsammans. När de gjorde det var det som om alla var likadana. Det kändes inte som om hon var den enda med Downs syndrom.
I dag lärde de sig ett nytt danssteg. Mika såg läraren hoppa upp i luften. Hon såg de andra flickorna försöka. Några kom på hur man skulle göra med en gång. Andra fick öva några gånger. Mika försökte gång på gång, men det blev inte rätt.
”Kan du hjälpa mig?” frågade Mika läraren.
Flickan bredvid Mika tittade på henne. Sedan lutade hon sig över till sin vän. ”Varför pratar hon på det där sättet?” viskade hon. Båda flickorna vände sig om och tittade på Mika.
På vägen hem från lektionen var Mika tyst.
När de kom hem knådade mamma deg i köket. Hon hade mjöl på ena kinden. Ibland fick det Mika att skratta. Men i dag släppte hon ner väskan på golvet och sjönk ner på en stol vid bordet.
”Hur var det på dansen?” frågade mamma.
”Hemskt”, sa Mika. ”Jag bad om hjälp och en flicka sa att jag pratar konstigt. Sedan stirrade hon på mig.” Mika tittade ner. ”Jag vill inte gå på dansen mer.”
”Å Mika”, sa mamma. ”Vad tråkigt! Pappa och jag älskar att se dig dansa. Vi är så stolta över hur flitigt du jobbar!”
Mika kände hur tårarna började komma. ”Jag tycker inte om att jag har Downs syndrom. Jag tycker inte om att mitt ansikte är annorlunda. Jag önskar att det inte var så svårt att lära sig nya saker. Jag måste till och med öva på att prata!”
Pappa satte sig ner bredvid Mika och lade armen om henne. ”Mika, vi älskar dig så mycket. Vi skulle inte vilja ändra på något hos dig.”
Men Mika bara skakade på huvudet och gömde ansiktet i armarna. ”Jag vill inte vara annorlunda. Jag vill att mitt Downs syndrom ska försvinna!”
Mamma och pappa var tysta för ett ögonblick.
”Jag har en idé”, sa mamma. Mika tittade upp från armarna. ”Be och fråga vår himmelske Fader hur han känner för dig.”
Mika tänkte på det. Hon tyckte om att be. Hon nickade sakta. ”Kan du skriva ner frågan så att jag kommer ihåg vad jag ska fråga?”
Mamma skrev ner frågan. Sedan tog Mika papperet och gick in på sitt rum för att be.
När Mika kom ut i köket några minuter senare lyste hennes ansikte som en glödlampa. ”Min himmelske Fader svarade!” sa hon.
”Vad sa han?” frågade mamma.
”Han sa: ’Mika, jag älskar dig precis som du är’”, sa hon. ”Och han sa det HÖGT!”
Nästa vecka på dansen var Mika inte orolig för vad de andra flickorna tänkte om hennes Downs syndrom. I stället lade hon märke till Sara, en annan flicka, som såg ledsen ut. Sara hade också svårt för att lära sig några av de nya stegen.
När Mika kom hem bestämde hon sig för att göra ett kort till Sara. Hon ritade en massa hjärtan. Mamma hjälpte henne att stava.
”Kära Sara!” skrev Mika. ”Du är jättebra på att dansa. Jag vill vara din vän. Jag är glad att du är i min dansklass.”
Mika var ivrig att ge Sara kortet. Hon ville att Sara också skulle känna sig glad och älskad på dansen.