När två blev ett
Astrid och Lars Nilsson har varit gifta i 30 år och har varit ett stort stöd för varandra i med- och motgång. Vägen till deras förening är en intressant berättelse, kantad av tro och uppenbarelse.
Under flera års tid hade Lars i sina böner bett om att finna en kvinna som levde enligt evangeliet och som kunde ”stå ut” med honom. ”Men var ska jag hitta henne?”, undrade Lars. ”I Herrens hus”, hörde han en tydlig röst säga. ”Herrens hus, det är ju templet!” ”Ja”, blev svaret.
Norska Astrid Andersen kom i kontakt med kyrkan genom sin dotter Nina som blev döpt 1985, vilket Astrids sambo inte alls gillade. De bodde då i Fredrikstad söder om Oslo. När sambon hade födelsedag föll det sig så att missionärerna kom på besök. Nina bjöd in dem på tårta. Detta var inte alls populärt och sambon körde ut missionärerna.
Sambon och Astrid separerade sedan och Nina flyttade till USA. Astrid hade också en son, Rino. Honom hade nu Astrid faktiskt börjat skicka till kyrkan på söndagarna. Hon bjöd ofta missionärerna på middag, men de fick inte prata om kyrkan.
En vän till Astrid behövde cancerbehandling och Astrid skulle köra honom till Oslo. Hon kände sig missmodig och ledsen. Hon knäföll och vädjade: ”Om det finns någon däruppe så behöver jag honom nu.” Astrid lovade att om hon kunde bli glad igen så skulle hon bli medlem i kyrkan. Hon visste ju att den var sann och Mormons bok hade hon läst.
Följande söndag undrade sonen om hon inte ville följa med till kyrkan, vilket Astrid gjorde. På mötet annonserade biskop Forsberg att det skulle bli dop i Moss församling lördagen därpå. Hans rådgivare frågade honom sedan tyst vem som skulle döpas. ”Jag vet inte”, svarade biskopen. Astrid, som gärna ville se dopet, kom fram till biskopen efter mötet. Hon frågade också vem som skulle döpas. Biskopen tittade henne stillsamt i ögonen och sa: ”Det är du.”
”Ska du döpas?!” frågade sonen Rino, som hade gått i kyrkan över ett halvår utan att döpas. Nu fick både Astrid och Rino alla missionärslektionerna på en vecka och döptes sedan samtidigt i kyrkan i Moss.
Efter dopet kände biskop Forsberg sig inspirerad att säga till Astrid att ”inom två år är du gift med en äldste i kyrkan”. Astrid började be för att Herren skulle leda henne till någon som behövde henne. Efter ett och ett halvt år åkte Astrid till templet i Stockholm. Andra gången hon var i templet fick hon syn på Lars Nilsson när hon satt och väntade på att sessionen skulle börja. ”Han som sitter där kommer att bli din man en dag”, hörde hon en röst säga. Astrid hajade till och såg på Lars ytterligare en gång. Hon hörde samma röst säga samma sak en gång till. Åh nej, tänkte hon, han ser så trött och sliten ut, och hon fick till svar: ”Ja, han behöver mycket kärlek.”
Efter detta dröjde det ett par månader innan de sågs. Astrid åkte till en konferens för ensamstående vuxna i Finland. Där såg hon Lars igen och mindes vad hon hört. Innan hon hade rest till konferensen i Finland skulle hon tanka bilen hemma i Fredrikstad. Då dök hennes före detta sambo upp och han undrade hur det gick för henne. Hon svarade glatt att hon var ”på väg till Finland för att skaffa en man med fem barn”.
När hon sedan var på konferensen lyckades Astrid och Lars alltid hamna på samma aktiviteter och en kväll när de pratade med varandra frågade Astrid: ”Hur många barn har du?” Hon blev full i skratt när hon hörde svaret. Lars tyckte att det inte var något att skryta med att ha fem barn och vara ogift, men Astrid skrattade alltså åt det. När konferensen var slut bjöd Lars Astrid på middag på båten över till Sverige. Astrid skulle sedan flyga tillbaka till Norge, men Lars frågade om hon ville följa med honom för att se hur han bodde. På vägen hämtade de ett av Lars barn, hans yngste son som fortfarande bodde hemma. Lars bodde då i Skrällinge utanför Enköping, där han hade en gård som inhyste sjutton travhästar.
Lars och Astrid fortsatte att prata i telefon med varandra, och de gjorde upp planer för att Astrid skulle komma tillbaka på besök efter fem veckor. Under fjärde veckan menade Astrid att hon kanske inte skulle åka hem igen om hon åkte till Lars. Då sa Lars: ”Men jag kan ju inte ha några ogifta kvinnor springande i huset.” Astrid blev tyst och frågade: ”Friar du?”, varpå Lars blev tyst och sedan svarade: ”Okej då.”
Sedan gick det snabbt. På bara en vecka ordnades alla papper som behövdes. Lars hade inte så god koll på hur gammal Astrid var. När de skulle ange sina personnummer skrev Astrid sitt på norskt sätt med årtalet sist och inte först – 190845. Lars tyckte detta var mycket konstigt och sa ”men då är du ju äldre än morsan!” Astrid svarade glatt: ”Ja, men det är lugnt, det finns så många plastikoperationer nuförtiden!” Paret gifte sig i Stockholms tempel i september 1989.