Hon är fortfarande vår
Min man och jag skulle beseglas, men den här heliga förrättningen var mycket större än oss två.
Illustration Joshua Dennis
Efter att ha hoppats och väntat på barn i sju år blev min man och jag äntligen välsignade med en dotter. Alicie var ljuset i vårt liv, men hon levde bara i fem månader innan hon dog i lunginflammation.
Det var den svåraste upplevelsen i mitt liv. Jag brukade komma hem från arbetet och gråta varje dag. Mina svärföräldrar satt ofta hos mig för att ge mig styrka. Jag bad hela tiden om ytterligare ett barn, men inget barn kom. Jag var uppslukad av sorg.
Mina svärföräldrar började uppmuntra min man och mig att åka till Suva tempel i Fiji för att beseglas. Vi hade aldrig varit i templet, och vi kom fram till att det skulle vara det bästa sättet för oss att få hopp och bli helade.
Inget kunde ha förberett mig för vad jag kände den dagen! Jag visste att min man och jag skulle vara beseglade för evigt. Den vetskapen fyllde mig med tacksamhet och kärlek. Men jag hade inte förstått att den här heliga förrättningen var mycket större än oss två.
I templet fick jag veta att Alicie kunde beseglas till oss. Jag grät tårar av glädje när jag fick höra denna heliga lära. Vår dotter skulle vara vår i all evighet! Jag vittnar om att Gud, i sitt heliga hus, har gett oss allt vi behöver för att finna glädje.
Under åren som gått sedan dess har min man och jag välsignats med en son och tre adopterade barn. Men vi kan aldrig glömma Alicie. Tack vare templets förrättningar är vår dotter en del av vår familj för evigt.
När jag träffar någon som har förlorat ett barn, känner jag också deras smärta. Men jag vet också att den smärtan inte innebär slutet. Genom att förlora Alicie och uppleva andra prövningar har jag insett att Gud finns där för mig. När jag blir missmodig eller klagar på saker och ting, vet jag att Gud alltid finns där.
Jag vet att jag får träffa Alicie igen, och den sanningen fortsätter att fylla min man och mig med djup glädje.