Hur jag blev helad från sexuella övergrepp
Jag hade levt i en mardröm. Men senare insåg jag att jag kunde lita på Frälsaren under mina mörkaste stunder.
Fotografi från Getty Images, använt i illustrativt syfte. Bilden är arrangerad
Min mardröm började när jag bara var sju år och mamma gifte om sig. Vi tyckte verkligen om min nya styvpappa. Han var snäll och passade väl in i vår familj. Jag kände mig trygg i hans närhet. Allt var bra tills en dag när alla andra var upptagna och han förgrep sig på mig sexuellt.
Jag förstod inte vad han hade gjort mot mig. Jag kände mig rädd, förvirrad och så skamsen. Men jag var för rädd för att berätta det för någon. Jag trodde att det skulle förstöra familjens nyfunna glädje och att ingen skulle tro på mig i alla fall. Så jag bestämde mig för att hålla tyst.
Han hade bara gjort mig illa en enda gång, men minnet av övergreppet tyngde mig. Så småningom blev jag så paranoid att någon skulle se igenom min smärta och upptäcka min hemlighet att jag försökte dölja sanningen genom att bli god vän med min styvfar. Han var särskilt snäll mot mig och jag började faktiskt tycka om honom igen.
Men sedan blev allt värre. När mamma började arbetade nattskift började min styvfar förgripa sig på mig regelbundet. Jag kände mig så hjälplös. Jag ville säga ifrån, men min styvfar var omtyckt och jag trodde att alla skulle ställa sig på hans sida. Så på natten när jag var ensam vädjade jag till Gud att hjälpa mig bevara min hemlighet.
Avslöjandet
En dag upphörde övergreppen äntligen. Jag hade ingen aning om varför. Fastän han inte längre förgrep sig på mig kände jag mig alltid smutsig och skamsen. Jag hatade mig själv. Ibland undrade jag om inte döden skulle vara lättare än min verklighet. Jag ville fortfarande berätta om det för någon, men jag var rädd för vad sanningen skulle leda till.
Så en söndag i kyrkan när jag var 14 lyssnade jag på en lektion om att fatta stora beslut. Läraren uppmuntrade oss att fasta och be och lovade att Gud skulle stärka oss så att vi kunde göra det rätta. Efter kyrkan tänkte jag på vad hon hade sagt. Jag undrade om jag frågade, skulle Gud då verkligen hjälpa mig att berätta om det?
Nästa dag fastade jag för att få mod att berätta om övergreppen för mamma. Jag kunde inte fokusera i skolan eftersom allt jag kunde tänka på var hur hon skulle reagera. När jag väl kom hem kände jag mig verkligen illa till mods. Jag bad återigen om styrka men kände mig inte redo att prata med henne.
På kvällen gick jag in till mamma när hon lagade middag. Jag visste inte vad jag skulle säga, men när jag såg henne i ögonen fick jag modet att bara börja prata. När jag hade börjat kom allt fram som jag hade dolt under årens gång.
Mamma och jag bara satt på soffan och grät tillsammans. Efteråt kontaktade vi vår grenspresident och ringde polisen. Min styvfar hölls ansvarig för det han hade gjort mot mig och jag fick det skydd jag behövde – jag behövde aldrig se honom igen.
Vägen till helande
Under den där tiden var det svårt att berätta om min upplevelse för myndigheterna och när vänner frågade var min styvfar var, men med min familjs stöd var jag inte längre ensam. Tillsammans enades vi om ett nytt familjetema: ”Allt förmår jag i honom som ger mig kraft” (Fil. 4:13). Våra släktingar erbjöd också sin kärlek och sitt stöd och med tiden helades vi tillsammans.
Både mamma och jag fick professionell terapi, vilket var till stor hjälp! Min terapeut var precis vad jag behövde. Hon hjälpte mig förstå alla känslor jag hade och hjälpte mig hantera mina hemska minnen. Jag insåg aldrig hur mycket smärta jag hade burit på förrän jag började känna mig hel igen.
Jag trodde inte att smärtan skulle försvinna bara för att jag berättade allting, men jag insåg inte heller hur lång tid (och hur mycket tålamod) som skulle krävas för att bli helad. Jag hade känt mig värdelös så länge. Jag behövde lära mig att älska mig själv igen.
Störst frid fann jag när jag vände mig till min Frälsare och min himmelske Fader. Insikten om att de visste precis hur det kändes gav mig styrka och hopp. Jag förlitade mig på dem i mina mörkaste stunder. Med tiden började minnena dimmas av och jag fick verkligen frid genom Frälsarens kärlek.
Något av det mest givande i hela processen var att inse att jag hade en ljus framtid. När jag utsattes för övergrepp kunde jag inte föreställa mig hur ett normalt liv var. Jag kände mig permanent nedbruten. Men genom hjälp och helande hittade jag saker att se fram emot. Jag började berätta om min upplevelse för andra tjejer som hade det svårt och bestämde mig även för att tjäna som missionär. Jag blev stärkt av att bära mitt vittnesbörd för andra.
Jag definieras inte av det som min styvpappa gjorde mot mig. Han förändrade mitt liv för evigt, men jag väljer att använda min upplevelse till att hjälpa andra. Vissa dagar är fortfarande svåra, men Herren har stärkt mig och jag vet att han kommer att fortsätta hjälpa mig. Jag har förvandlats från ett offer till en överlevnadskonstnär.