En glimt av himmelriket för en missionär
Författaren bor i Utah, USA.
När vi knackade på dörren hos familjen Bautista hade vi ingen aning om vilka välsignelser vi skulle se under åren som följde.
Illustrationer Dilleen Marsh
En regnig kväll i slutet av november 1973 knackade min kamrat och jag dörr i Manila i Filippinerna, och vi knackade på hemma hos Romeo och Naty Bautista. De släppte in oss och lyssnade artigt på vårt korta budskap. Naty kunde ingen engelska (och vi undervisade bara på engelska på den tiden), men Romeo kunde engelska och ville att vi skulle komma tillbaka. Han sa också att hans yngre syster Avelia, som bodde hos dem medan hon studerade i Manila, förmodligen skulle vara intresserad.
Glada som unga missionärer kan vara över nya undersökare väntade vi ivrigt på att få komma tillbaka flera dagar senare. Lektionen gick så bra att vi knappt kunde tro det. Romeo och Avelia lyssnade uppmärksamt och ställde frågor. Naty lyssnade men förstod inte så mycket av det vi sa. De var alla mottagliga från första början – en missionärs dröm!
Efter varje lektion höll Romeo lektionen för sin fru på tagalog. De läste långsamt Mormons bok på engelska tillsammans. De hade två små döttrar vid den tiden: Ruth som var ett par år och Namie som var nyfödd.
I december 1973 fick jag förmånen att döpa och konfirmera Romeo och hans syster Avelia. Min kamrat och jag var överlyckliga över familjens tro och intresse för evangeliet, men vi kunde aldrig ha föreställt oss vilken evig inverkan deras beslut skulle ha på oräkneliga människor som skulle välsignas både omedelbart och många år efteråt.
Romeo och Avelia var trofasta och starka medlemmar i Makati gren ända från början. En kort tid efter deras dop återvände jag hem till Salt Lake City. I min iver över att komma hem tog jag inte ens reda på Romeos postadress så att jag kunde skriva ett brev. Det fanns inget internet och inga mobiler på den tiden.
Snart träffade jag Susan, min eviga käresta. Jag undervisade, döpte och gifte mig med henne 1975 och vi beseglades i Salt Lake-templet 1976. Vi fick tre barn och engagerade oss i olika ämbeten i kyrkan. Jag var också mycket engagerad i vårt familjeföretag. Jag tänkte ofta på familjen Bautista och hur det gick för dem, men jag kände inte till något sätt att få kontakt med dem.
Men en speciell dag 1997 fick jag ett brev från en fru Avelia Wijtenberg som var poststämplat i Mackay, Queensland, Australien! Jag kände inte någon sådan person där, men när jag läste brevet fick jag veta att Romeos syster Avelia hade träffat och gift sig med en australisk man med nederländskt påbrå och att de hade bott i Queensland i några år. Hon hade hittat min gamla postadress i ett anteckningsblock en dag när hon vårstädade.
Avelia och jag inledde en brevkorrespondens, ivriga att få veta vad som hade hänt under de senaste årtiondena. Hon gav mig också postadressen till Romeo som hade flyttat till Tiwi i södra delen av ön Luzon i Filippinerna.
Det året återfick Romeo och jag, efter 24 år utan kontakt, vår gamla relation när vi skrev till varandra. Romeo sa att han och Naty nu hade fem barn. Naty och resten av familjen hade blivit döpta under åren efter att jag återvänt hem. Deras äldsta barn Ruth hade verkat som missionär i Filippinernamissionen Davao och den andra och tredje dottern Namie och Joan tjänade i norra Luzon respektive Guam. De hade en fjärde dotter, Lyn, som senare tjänade i Filippinernamissionen Baguio, och slutligen sonen John som senare tjänade i Filippinernamissionen Cagayan de Oro.
Min fru och jag bad att få adresserna till Namie och Joan och skrev till dem när de var missionärer. Vi hade aldrig träffat dem och kände dem inte alls, men vi fick genast ett starkt band som är svårt att beskriva med ord. Det var nästan som om de var våra egna döttrar! Genom våra brev återfick vi kärleken till familjen Bautista – särskilt Namie och Joan som var fyllda av Anden och arbetade flitigt som heltidsmissionärer. I ett brev frågade Namie om hon fick ringa oss på juldagen eftersom hennes föräldrar inte hade någon telefon på den tiden. Med missionspresidentens godkännande ringde hon på juldagen 1997, och vi bara grät båda två i flera minuter. Sedan påminde jag henne om att ett internationellt samtal som betalas av mottagaren var alltför dyrt för att slösas bort på att gråta tillsammans. Vi skrattade och hade ett härligt samtal, fastän hennes engelska var begränsad. Hon bad oss komma till Filippinerna sommaren därpå när hon skulle tala i kyrkan efter sin mission.
Sommaren 1998 när Namie hade kommit hem från sin mission gjorde jag upp planer med min 16-åriga dotter att resa till Filippinerna. Vi anlände till Manila och träffade Ruth. Vi besökte Manila tempel tillsammans. Sedan flög vi söderut till hennes familjs hem i Tiwi. Det är omöjligt att beskriva glädjen jag kände när jag träffade Romeo och hans familj igen. Broderskapets starka band förnyades omedelbart. Vi pratade och kramade varandra och mindes. Vi åt tillsammans och läste skrifterna med familjen varje kväll vi var där. De var sådana starka klippor av vittnesbörd i sin lilla gren. Vi var med på sakramentsmötet i Tiwi gren och lyssnade när Namie berättade om sin mission. Det var underbart. Det var nästan celestialt. Det här var verkligen himmelriket för en missionär.
Just då verkade Romeo som grenspresident för Tiwi gren. Han hade varit delaktig i att föra evangeliet till sina släktingar i norra Luzon. Romeo tog sin familj till templet där Naty och deras barn beseglades. Nu har alla fem barn gift sig och beseglats i Manila tempel. Flera gifte sig med återvända missionärer. Joan hjälpte till att omvända sin pojkvän. Hon väntade tillsammans med honom i ett år efter hans dop och gifte sig sedan med honom i Manila tempel. Naty dog plötsligt 2007 men familjen fortsatte att vara starkt rotade i evangeliet. De är tacksamma för beseglingsförbundet och vet att de får se sin vackra fru och mamma igen om de är trofasta.
Nu är över 70 medlemmar i släkten Bautista aktiva i kyrkan. Familjen och den utökade familjen kan tillräkna sig 17 heltidsmissioner och 14 tempelvigslar. Familjemedlemmar har också verkat som biskopar och grenspresidenter; stavs- och distriktspresidenter samt som presidenter och rådgivare i Hjälpföreningen, Unga kvinnor och Primär! Romeos son John var biskop i Quezon City-området. Ruths man var högrådsmedlem i samma stav. Lyns man var också grenspresident i Tiwi. Familjen Bautista bygger sannerligen ett orubbligt arv av tjänande och styrka i Filippinerna.
Min fru och jag verkade som seniormissionärer i Filippinernamissionen San Pablo från 2008 till 2010. En dag i templet i Manila hade de flesta i familjen Bautista samlats för vigseln mellan John Bautista (Romeos son) och syster Victorino, en av systermissionärerna från vår San Pablo-mission som hade slutfört sin mission och nyligen återvänt hem.
Vår missionspresident frågade om vi ville vara med på den lyckliga tilldragelsen och vi gjorde genast upp planer för att kunna vara där. Min fru kände till min relation till familjen Bautista men blev helt förstummad av hur många släktingar som var där och hur mycket de älskade henne. Hon fick 70 nya vänner för livet.
Jag tänker ofta på Läran och förbunden 18:15: ”Och om det vore så att ni arbetade alla era dagar med att ropa omvändelse till detta folk, och endast förde en enda själ till mig, hur stor skulle då inte er glädje vara tillsammans med honom i min Faders rike!” Liksom ringar på vattnet har inflytandet från en enda själ, Romeo, skapat vågor av starka vittnesbörd och tjänande i Filippinerna.
Jag hade turen att få slänga i stenen i vattnet för fyra årtionden sedan i och med Romeos och Avelias dop. Jag har fått uppleva obeskrivlig glädje i min relation med denna underbara familj som nu har levt efter evangeliet i tre generationer. Detta är sannerligen missionsarbetets fortgående arv och glädje. Detta är en liten glimt av himmelriket för en missionär.