Hjälp till föräldrar
Vad sopning lärde mig om föräldraskap
Författaren bor i Utah, USA.
Mina barns hushållssysslor besvarade min bön.
Illustration David Green
En morgon när jag vaknade kände jag mig överväldigad. Mina plikter som förälder kändes tunga och jag var mycket medveten om mina svagheter. Det verkade vara stor skillnad på hur jag hade föreställt mig att jag skulle vara som förälder och hur jag verkligen är.
Jag knäböjde i bön och talade om för min himmelske Fader hur mycket jag älskar honom. Jag talade om hur mycket jag älskar barnen han har välsignat vår familj med. Och jag började berätta på vilka sätt jag försökte vara en bra förälder, men det kändes inte som om jag gjorde tillräckligt bra ifrån mig. Medan jag bad tänkte jag på hur mycket bättre mina barn skulle bli om Gud helt enkelt fostrade dem själv.
Då såg jag en bild framför mig. Jag såg hur mina barn sopade köksgolvet. Det är en av många sysslor de har fått i uppgift att göra för att hjälpa till i familjen. Ibland blir jag lite irriterad när jag ser dem göra det, för de missar fortfarande många fläckar. Men jag låter dem göra det, liksom andra dagliga sysslor, eftersom jag har en större vision för dem. Jag vet att de lär och växer genom all denna ofullkomliga övning. Så småningom kan de göra det lika snabbt och effektivt som jag. Den visionen av hur de blir ansvarsfulla och oberoende är mycket mer givande än om jag skulle göra allting själv. Jag fostrar inte barn för kortsiktiga framsteg – jag försöker hjälpa dem att bli framgångsrika på lång sikt.
Och jag undrade om kanske något liknande stämde in på våra himmelska föräldrar. Vår himmelske Fader vet att vi inte kan vara perfekta i vårt föräldraskap. En del saker vi gör får förmodligen honom att rysa till, men han låter oss hållas eftersom han vet att vi lär och växer. Han har det ultimata långtidsperspektivet. Han kan se hur vi en dag blir sådana föräldrar som han är, med förmågan att älska fullkomligt, undervisa effektivt och vara perfekta föredömen. När vi fumlar vet han att vi utvecklar egenskaper som tålamod och kärlek. Så i sin vishet låter han oss arbeta och misslyckas och försöka igen.
Jag önskar så att jag kunde vara en fullkomlig förälder nu! Som Joseph Smith skrev gör jag ofta ”många dåraktiga fel” (JS–H 1:28). Men jag får tröst av att veta att Gud förstår mitt hjärta, vilket betyder att han vet att jag försöker vara läraktig. Jag blir glad när mina barn frågar: ”Hur kan jag göra det här bättre?” och verkar vilja förbättra sig. Jag kan åtminstone vara sådan för min himmelske Fader.
När alla de här tankarna rusade runt i huvudet kände jag mig än en gång missmodig för ett ögonblick. ”Men tänk om mina misstag som förälder skadar mina barn?” frågade jag. ”Jag vill inte hålla dem tillbaka, även om jag blir något underbart i den processen.”
Återigen såg jag bilden av barnens städning framför mig. När min dotter verkligen har försökt torka golvet och sedan skyndar vidare för att leka eller göra en annan syssla, torkar jag oftast bort de kladdiga fläckar som är kvar. Och jag tänkte på Jesu Kristi oändliga barmhärtighet och makt. Hans försoning täcker var och en av livets besvärliga situationer. Hans nåd kompenserar mina tillkortakommanden som förälder, precis som hans nåd kompenserar för den smärta mina barn får lida på grund av mina tillkortakommanden. På ett sätt som ingen av oss kan förstå kan hans försoning hela allt det där.
Jag får stor tröst av den personliga uppenbarelse jag fick den dagen. Jag kände hur Anden talade om för mig att mina bästa ansträngningar, i samarbete med Herren, är bra nog. Jag vet att min himmelske Fader fortsätter att verka i mina barns liv, bit för bit, för att göra saker på ett fullkomligt sätt som jag gör så ofullkomligt. Med hans hjälp kan mina barn en dag göra ett strålande jobb, precis lika strålande som om vår himmelske Fader hade fostrat dem hela tiden. Men dessutom lyckas hans plan också förändra mig under tiden – helga och forma mig till att bli mer som han. Hur stor är inte vår Guds visdom!