Gemenskap

Inkludera alla

Tracy Browning

i Hjälpföreningens generalkommitté

Hur kan vi hjälpa till att göra resan till möteshusets dörrar mindre nervös och ensam för andra?

Som lärjungar till Kristus väljer många av oss att bokstavligt talat ”stå på heliga platser” varje vecka när vi är med på våra söndagsmöten (L&F 45:32). Många som kommer för att dela Anden och utrymmet med andra söker efter kontakt, acceptans och en känsla av tillhörighet. Var och en av oss bär på hoppet att vi ”inte längre [ska vara] gäster och främlingar utan medborgare tillsammans med de heliga och medlemmar i Guds familj” (Ef. 2:19).

Men några som företar resan till möteshusets dörrar känner sig sårbara, oroliga eller ensamma. Deras upplevelser, familjesituationer eller omständigheter kanske inte speglar det ”ideal” man föreställer sig. Följden blir ofta att de känner som om de står på utsidan och tittar in, fastän det där ”idealet” inte representerar verkligheten för någon av oss.

Vårt värde för Gud påverkas inte av våra omständigheter, och i många fall tvingar dessa inte direkt idealiska omständigheter oss att växa och lära. Men på grund av de här omständigheterna finns det många som känner att det är svårt att passa in eller känna sig helt förstådda. Vad kan vi göra för att öppna dörrarna som hindrar andra från att känna att de hör hemma hos oss, fastän vi kanske har liknande känslor själva?

Uppmaningen att inkludera alla

Att hjälpa alla att känna tillhörighet är en del av de förbund vi ingått. Vid dopet lovar vi att vi inte ska låta någon lida i ensamhet utan att vi ska sörja med dem, trösta dem och bära deras bördor (se Mosiah 18:8–10).

Att skapa en känsla av gemenskap är en del av vår kyrka. Vi ska inkludera alla i vår dyrkan precis som Frälsaren välkomnar alla att ta del av hans frälsning (se 2 Ne. 26:24–28, 33; 3 Ne. 18:22–23).

Att skapa en känsla av gemenskap är en viktig del av vår resa mot att bli mer som Frälsaren. Att älska andra och öppna våra kretsar för dem som skiljer sig åt från oss är en del av att bli fullkomlig (se Matt. 5:43–47).

I slutändan måste vi vara ett med varandra för att kunna bli Herrens egna (se L&F 38:27).

Ingen kamp är bortglömd

Guds kärlek till sina barn är inte uteslutande utan snarare allomfattande. Han inbjuder ”alla att komma till honom och ta del av hans godhet. Och han avvisar ingen som kommer till honom” (2 Ne. 26:33).

Han känner och värdesätter

den nyligen frånskilda systern som lider när äktenskap kommer på tal
varje ung vuxen som har frågor och vädjar om svar
systern som har ångest och känner sig djupt ensam och rädd
den unge svarte brodern som känner sig illa till mods när hans klass diskuterar felaktiga uppfattningar om ras och prästadömet
systern som ännu inte är gift och känner att hon inte har något värde
modern till ett barn med en funktionsnedsättning som är orolig för att hans ofrivilliga rörelser är distraherande för andra
brodern som känner dragning till personer av det egna könet och funderar över att lämna kyrkan i sitt försök att få ett grepp om framtiden
systern som oroar sig för att bli dömd av andra när hon tar sina första trevande steg tillbaka till kyrkan.

Ingen omständighet, ingen situation, ingen individ är glömd. ”Han kommer ihåg … och alla är lika inför Gud” (2 Ne. 26:33) för liksom hans första lärjungar ”tillhör [vi alla] Kristus” (Mark. 9:41; se även Mosiah 5:7).

Så vad kan vi göra?

Vad kan vi göra för att skapa kontakt och välkomna svagheter såväl som att se starka sidor?

Vi kan börja med att begrunda följande frågor:

Hur kan jag anstränga mig mer för att sträcka mig utåt och lära känna dem som jag inte känner i min församling eller gren?
Vilket slags inbjudan kan jag ge till någon som kanske behöver en vän?
Hur kan jag vara ett föredöme i att inkludera och älska andra?
Vem kan jag uppriktigt fråga om hur det går för honom eller henne?
Vad kommer jag att tänka på när jag ber om inspiration för att veta hur jag ska hjälpa någon?

Det finns så mycket vi kan lära av andra när vi lär känna dem.

Under månaderna som följer återger vi berättelser från systrar och bröder som har haft svårt att känna sig hemma i kyrkan. Vi hoppas att de här berättelserna ska inspirera var och en att bli bättre på att följa Guds två stora bud: att älska honom och att älska alla hans barn.