Lär känna Ulf och Gunilla Lundahl
Ulf och Gunilla har fått en ny uppgift i kyrkan. De ska verka som rådgivare till tempelpresidentenrespektive assistent till tempelvärdinnan i templet i Stockholm.
Det hela började i maj månad i år, då en sekreterare för områdespresidentskapet ringde och frågade om de kunde ha ett samtal senare på kvällen med äldste Kopischke via zoom. När Ulf och Gunilla diskuterade vad det kunde handla om, kom de fram till att det troligen rörde Gunillas ämbete. Gunilla är Hjälpföreningens president i staven, och hon visste att det numera finns systrar som under områdespresidentskapet hjälper och utbildar presidentskapen i stavarna.
Inför intervjun höll de en gemensam bön, då de bad om att de skulle vara förberedda vad intervjun än skulle handla om. ”Vi ville ha ett öppet sinne, helt enkelt”, förklarar Gunilla.
”Men när president Kopischke framförde kallelsen att verka i tempelpresidentskapet blev vi nog närmast chockade”, säger Gunilla. ”Vi visste inte riktigt vad detta skulle innebära, men vi kände direkt att när Herren nu kallar oss, så tackar vi ja och vet att allt kommer att ordna sig.”
”Senare, när betydelsen av detta hade sjunkit in och när vi båda två låg klarvakna och inte kunde somna, så kom också alla tankar och funderingar. Skulle vi klara av det här? Skulle vi orka? Vad ska vi göra med huset? Hyra ut det eller sälja det? Och vårt lilla torp som behöver renoveras? Det blev inte många minuters sömn för någon av oss den natten. Det var så mycket som vi behövde ordna. Skulle vi hinna göra det på så kort tid?”
Båda två är nyblivna pensionärer. De har i flera år pratat om att de vill gå på mission och har bett om att det ska bli möjligt. Att det skulle bli någon form av hälsomission kändes ganska självklart. Gunilla är sjuksköterska och har i många år jobbat som skolsköterska. Ulf har som narkosläkare sövt människor inför operationer, satt ryggmärgsbedövningar, hjälpt till med smärtlindring för cancerpatienter och liknande. ”Narkosläkare är ju ett av världens äldsta yrken. När Gud lät en tung sömn komma över Adam, då var det givetvis en narkosläkare där och hjälpte till med det”, säger Ulf och skrattar hjärtligt.
Gunilla är uppvuxen i kyrkan. Hon föddes som nummer fem i en syskonskara bestående av sju barn, sex flickor och en pojke. ”Familjen Bergius utgjorde en ganska stor del av dåvarande Borås gren”, säger Gunilla. Hon säger att hon alltid haft en gudstro, alltid litat på att Gud hör bön. ”Både som barn, ungdom och vuxen har jag fått så många bönesvar att det inte går att tvivla på att Gud hör och besvarar våra böner. Jag vet att han vägleder oss och vakar över oss”, säger Gunilla.
Ulf föddes och växte upp i Malmö. Hans familj var inte alls religiös. ”Visserligen skickade mina föräldrar mig till söndagsskolan i Svenska kyrkan. Men det var nog mest för att få lite egentid”, säger Ulf och skrockar. ”Men jag har ända sedan jag var barn vetat att Gud finns. Jag kan nästan säga vilken dag det hände. Jag bara visste att det fanns en Gud. Från den dagen höll jag min aftonbön på kvällarna. Jag har inte fått min tro genom uppfostran, utan den bara fanns där”, säger Ulf.
När Ulf hade påbörjat sin utbildning till sjuksköterska i Borås knackade det en kväll på hans dörr. Utanför stod två missionärer. Ulf sa att han var intresserad och släppte in dem. De kom in och Ulf fick första lektionen. Sedan bestämde de att missionärerna skulle komma tillbaka någon vecka senare. Men de kom aldrig tillbaka. ”Tydligen glömde de mig, för de kom aldrig tillbaka till mig, vilket jag tyckte var synd, för jag var intresserad av att höra vad de hade att säga och vad kyrkan stod för”, förklarar Ulf.
Det gick ungefär ett halvår, så knackade det på dörren igen. När Ulf öppnade, stod två missionärer där, två andra missionärer. De var nya i Borås och visste inte om att deras föregångare hade knackat på samma dörr. Ulf bjöd in dem och fick första lektionen, igen. Än en gång bestämdes en ny tid då missionärerna skulle komma tillbaka.
Den bestämda kvällen väntade Ulf på dem. Han väntade och väntade. Men de dök inte upp den här gången heller. Nu kände Ulf att han blev irriterad, de slösade ju bara bort hans tid. Två timmar efter bestämd tid gav han upp och bestämde sig för att i stället gå på bio. När han höll på att ta på sig jackan knackade det på dörren och när Ulf öppnade stod de båda missionärerna där, i sällskap med Melwyn Bergius. Det visade sig att Ulf på något sätt återigen hade blivit bortglömd. Att de nu stod utanför hans dörr på nytt berodde på att de var ute och skriftade med Melwyn, som var deras var missionsledare. De var egentligen på väg hem, men Melwyn hade känt att de skulle knacka dörr i ett hus till, innan de slutade för kvällen. ”Huset hade åtta våningar och jag bodde på fjärde. Jag var den första som öppnade”, berättar Ulf.
När Ulf såg vilka det var, så lät han dem få veta vad han tyckte om hur respektlöst de hade behandlat honom. ”Jag var riktigt irriterad och lät dem få veta det också. Dessutom stod jag med jackan på mig, för jag var på väg ut på bio precis då”, berättar Ulf. ”Jag var egentligen inte alls pigg på att ge dem en chans till.”
Men Melwyn började prata med Ulf och de fick bra kontakt. Ulf gick inte på bio den kvällen utan satt och pratade med Melwyn och missionärerna i stället. Han blev imponerad av att de kunde besvara många av hans frågor. ”När jag konfirmerade mig i Svenska kyrkan hade jag frågor till prästen som han inte kunde svara på. Jag frågade honom bland annat hur det skulle bli för vikingarna och andra som levt för länge sedan och som aldrig hade hört talas om Jesus Kristus och inte hade döpt sig. Var Gud verkligen så orättvis? frågade jag prästen. Och han hade inget svar. Men missionärerna och Melwyn hade svar, vettiga svar, och jag tyckte om det jag hörde”, säger Ulf. Samma kväll skrev Melwyn i sin dagbok att han kände att Ulf skulle bli hans syster Gunillas make.
Tiden därefter undervisades Ulf av missionärerna och följde med på olika aktiviteter i kyrkan och var även med på kyrkans möten. Det var också så han träffade Gunilla.
Gunilla minns att det var en aktivitet för unga vuxna i Göteborg och det blev så att hon och Ulf åkte ensamma i en bil. ”Jag var så nervös. Jag höll på att bita sönder underläppen. Vad skulle vi prata om hela den långa resan? Men vi hade mycket att prata om och resan kändes som bara några minuter. När vi kom ner till Göteborg såg vi en bil som hade fått motorstopp och Ulf stannade och gick ur för att höra om de behövde hjälp. Jag blev imponerad av hur snäll han var.”
Ulf döptes någon månad senare, i september 1978. Samma kväll gick några ungdomar ut och åt på restaurang tillsammans. Då ringde telefonen och Ulf fick veta att en av hans studiekamrater tänkte ta livet av sig. ”Med en gång ursäktade Ulf sig och lämnade oss för att åka till sin kamrat för att prata med honom och försöka hjälpa honom. Än en gång slogs jag av hur snäll han var mot alla”, säger Gunilla.
Sedan följde några år av flyttande och flackande. Ulf började med att åka tillbaka till Malmö för att jobba där, vilket han hade lovat att göra innan han påbörjade sin utbildning.
Gunilla kom in på sjuksköterskeutbildningen i Västervik och även Ulf fick senare jobb där. De gifte sig sommaren 1980. ”Västervik var på den tiden en beroende gren under Linköping. Vi var ungefär fem personer som träffades i Västervik på söndagarna”, berättar Ulf. ”Särskilt vittnesbördsmötena var speciella. När fyra av oss hade burit sina vittnesbörd satt alla och tittade på den femte. Det var nästan lite pinsamt ibland. Men åren i den lilla ”kvisten” var utvecklande för mig som ny medlem, för jag fick verkligen lära mig att stå på egna ben och att ha ett personligt vittnesbörd.”
Under tiden de bodde och jobbade i Västervik utbildade sig Ulf i anestesi och intensivvård. Som en del av utbildningen fick han även studera i Umeå ett år.
1987 började Ulf utbilda sig till läkare i Göteborg, och då flyttade de dit och tillhörde Västra Frölunda församling under några år.
Men några barn blev det inte. År efter år gick, men Gunilla blev inte gravid. Läkarundersökningar visade att båda två var friska och att allt fungerade som det skulle. Efter tio år med ofrivillig barnlöshet fick de löfte om hjälp med konstgjord befruktning. Man hade då tre försök på sig. Både första och andra försöket misslyckades och det återstod endast ett försök. ”Jag bad och bad, flera gånger om dagen vädjade jag till Herren. Man kan säga att jag kämpade, precis som Enos, och bad att jag på något sätt skulle kunna bli gravid”, säger Gunilla. I hennes patriarkaliska välsignelse står det om ”dina efterkommande”. Så Gunilla hade tro. Hon tillhörde Unga kvinnors presidentskap i staven och bad att stavspresidentskapet och högrådet skulle be och fasta för att det tredje och sista försöket skulle lyckas.
Av flera olika medicinska anledningar gick inte det tredje försöket att genomföra. Ulf och Gunilla blev båda två väldigt ledsna och besvikna. Men bara någon vecka senare hade Gunilla anledning att uppsöka en läkarmottagning och lämna prover. En sköterska kom efter en stund och sa: ”Du är gravid, Gunilla!”
”Jag kommer ihåg att jag fick ta stöd mot en vägg. Allt bara snurrade”, berättar Gunilla. ”Det var svårt att fatta att det var sant. Men än en gång hade jag fått bevis för att bön och fasta är något som fungerar och att Herren besvarar våra böner.”
De fick en son, Stefan, som följdes efter tre år av Peter och ytterligare två år senare kom Rebecka till familjen. Alla tre barnen har varit på mission. Idag är Stefan gift med Cecilia (född Eliasson) och de har två barn.
Båda två ser fram mot att få verka i templet och hoppas kunna hjälpa alla besökare att känna sig hemma och välkomna i Herrens hus.