Äntligen
Söndagen den 13 juni var det kö till sakramentsmötet i Västerhaninge, något som man väl knappast hade kunnat ana för ett par år sedan. Det var första gången efter coronapandemins utbrott i februari förra året, med ett litet undantag i höstas, som vår församling hade sitt sakramentsmöte i kyrkan och inte på nätet. Åh, vad vi har väntat och längtat efter den dagen!
Biskopsrådet hade delat upp oss i två grupper efter våra efternamn och satt ut en lista på nätet där man fick anmäla sig till mötet varannan söndag. När vi kom till möteshuset välkomnades vi av unga kvinnor som såg till att vi kunde sprita händerna och ta en tandpetare. Vad skulle vi med tandpetare till? Vi blev anvisade platser med ordentliga avstånd mellan familjerna. Tandpetarna skulle vi ha till att stoppa i brödbiten vi valde till sakramentet. När vi skulle gå ut uppmanades vi att inte stå och prata med varandra i korridoren utan gå ut i den sköna sommarvärmen och göra det.
Jag frågade några hur det kändes och Maria och Jon Kindestam sa: “Vi tyckte att sakramentsmötet var bra skött, ordning och reda och vi kände oss trygga. Ur smittskyddsperspektiv kändes det väldigt säkert under mötet och under förflyttningen in i och ut ur kapellet. De unga männen som skötte sakramentet hade masker och handskar och det såg nog lite krångligare ut än vanligt för dem, men de skötte det så proffsigt.
Det var roligt att sjunga psalmer ihop med andra och se bekanta ansikten. Många av barnen och ungdomarna kändes jättestora och vuxna nu när man inte sett dem på länge.”
Jag frågade också Maria hur de upplevt tiden utan möten i kyrkan: “Vi har tyckt att det varit helt okej. Jag var sjukskriven hela 2020, så för mig har det egentligen varit bra, då jag troligtvis inte skulle orkat gå till vanlig kyrka. Nu kunde jag se hemma i lugn och ro. Vi tycker det har varit positivt att de som är sjuka blir mer delaktiga av att kunna se våra möten hemifrån.”
Monica Sjögren sa så här om att få gå till kyrkan igen: “Äntligen, så skönt! Visserligen har det varit bekvämt att sitta i morgonrock hemma ibland, men det blir inte alltid samma vördnad. Det är lite svårt med hemkyrka, lite svårt att få barnen från sina datorer. Jag är glad att vi har kunnat få hjälp med sakramentet eftersom min man inte är medlem. Det kändes väldigt tryggt i kyrkan och det var så roligt att träffa alla igen, inte minst vår nya lärare i Hjälpföreningen, Marie Kuehn, som jag inte träffat personligen tidigare, bara sett på zoom eftersom hon flyttat in i församlingen under den här tiden.”
Nu ser vi fram mot att hela församlingen ska kunna komma samtidigt så att vi kan dela evangeliet med alla våra syskon och vänner och även kunna ha klasserna efteråt med personlig närvaro.