Vår tid i Karlskrona
När man ser tillbaka på sådant som hänt i ens liv, placerar man ofta in det före eller efter en betydelsefull händelse, till exempel ”det var före Kristinas födelse” eller ”det var efter vår första resa till USA”. För både min hustru och för mig själv händer det ofta att vi säger ”det var före Karlskrona” och det är bara vi själva som vet att vi menar före vår missionstid i Karlskrona gren.
Jag pensionerades från mitt arbete hösten år 2000 och två år senare var också min hustru Anne-Lise ”disponibel”, så vi talade med dåvarande stavspresidenten Urban Girhammar och anmälde vårt intresse för att gå på en senior-mission.
Den närmaste tiden därefter spekulerade vi i tänkbara platser i världen som kanske kunde komma i fråga för vår mission och när president Girhammar kallade oss till ett samtal var vi nyfikna, men inte särskilt förberedda på vad som skulle komma. När han så kallade oss till en mission i Karlskrona, blev vi nog först lite förvånade, men snart insåg vi att om Herren ville ha oss där så ville vi det också. Uppgiften var att bidra till att förbereda Karlskrona gren för att bli en församling i staven. Samtidigt kallades jag till ny grenspresident i Karlskrona medan min hustru Anne-Lise behöll sitt ämbete som president för Hjälpföreningen i staven.
Det är naturligtvis omöjligt att i detalj redogöra för allt som hände under de arton månader som vi hade förmånen att tjäna Herren i Karlskrona med omnejd. Grenen bestod av ett 40-tal aktiva medlemmar, varav flera yngre familjer. Kort tid efter vår ankomst flyttade ytterligare några familjer in. Tack vare aktivt missionärsarbete av flera medlemmar blev flera undersökare döpta, både enstaka syskon och familjer med barn och dessutom återaktiverades några medlemmar, så att vi vid slutet av vår tid där kunde räkna in 80–90 medlemmar på sakramentsmötena.
Jag tanker fortfarande på en familj från Kazakstan, man och hustru i 25-årsåldern. Kazakstan ligger långt borta, långt från Sverige, granne med bland annat Kina och Mongoliet. På grund av politisk ofrihet hade dessa två tagit sig till Sverige, till Karlskrona. De blev döpta och kom trots språksvårigheter trofast till våra möten. Tills de en dag fick myndigheternas besked om att de inte fick stanna kvar i landet utan måste utvisas. Hustrun blev sjuk av oro och vistades en tid på sjukhus, men till slut verkställdes utvisningen. Mitt hjärta blödde för dem. Vem vet vilket öde de gick till mötes?
Ett betydligt trevligare minne gör sig påmint ibland. Heltidsmissionärerna hade ombetts av sin president att tillsammans med grenspresidenter och biskopar under bön välja ut de mindre aktiva medlemmar som skulle besökas. Sagt och gjort, efter bön tillsammans med äldsterna gjorde vi en lista över ett tiotal medlemmar, och jag bad dem komma tillbaka efter en vecka och rapportera. När veckan gått berättade de att de bland annat besökt en syster. Hon hade tagit emot dem, bjudit in dem i sin bostad och berättat att det var bra att de kommit, för hon hade tänkt anmäla sitt utträde ur kyrkan. Efter en stunds samspråk hade äldsterna tackat för sig, bett att få återkomma med exakt besked om hur hon skulle gå till väga för att lämna kyrkan. Ett par dagar senare gick de dit igen, blev väl mottagna och började bära sina vittnesbörd om evangeliet. Jag frågade dem hur det gick vidare med hennes utträde. ”Ja” svarade en av äldsterna, ”hon sa inget om det, och vi frågade inte heller om det. Men innan vi gick därifrån, hade hon lovat att komma till sakramentsmötet på söndag!” På söndagen vankade jag nyfiket innanför ytterdörren och väntade, och mycket riktigt, strax innan sakramentsmötet skulle börja kom en för mig då okänd syster in och jag visste genast vem hon var. Hon förblev sedan en trofast, aktiv medlem.
Som seniormissionär har man sin tid mindre inrutad än de unga missionärerna. Således kunde vi i fulla drag njuta av Karlskrona skärgård och Blekinges övriga vackra natur med exempelvis ängar fulla med blommande orkidéer. Ett och annat besök på den lokala golfbanan var också möjligt. Vi hade stavspresidentens tillåtelse att ta med vår hund Dixie på vår mission och hon bidrog på sitt sätt till missionerandet. Ibland när vi var ute med Dixie blev hon anledning till samtal med främlingar på gatorna runt Jämjö, där vi hade vårt högkvarter, och ofta fann vi då en anledning att sprida kunskap om kyrkan och evangeliet.
Vår tid i Karlskrona var en fin tid. Det var en tid då grenens medlemmar arbetade tillsammans med missionärerna i stor och stark tro. Resultatet lät inte vänta på sig. Under vårt sista missionsår hade vi i genomsnitt ett dop varje månad. Låt mig citera det som kunde läsas i Sverigemissionens nyhetsblad ”Visionen” från januari 2002 under rubriken The Second Harvest:
— ”Speciellt ett område är en gnistrande diamant. Mirakel sker i allt snabbare takt när den andra skörden verkligen får fäste i Karlskrona. Detta område i Sveriges sydöstra hörn har blivit centralpunkten för missionsarbete i missionen. Genom hårt arbete och Herrens välsignelser har området njutit av stor framgång både vad gäller dop och återaktivering. — Mirakel sker. Karlskrona är platsen att vara på just nu!” — Vi förstår naturligtvis att Karlskrona grens framgång ingalunda var vår förtjänst. I bästa fall kan man kanske säga att vi fungerade som en katalysator, det vill säga att vi påskyndade en reaktion utan att själva delta i processen. Fortfarande, 20 år efter avslutad mission tänker vi med välbehag tillbaka på vår tid i Karlskrona och på alla vänner vi fick där. Det var en på alla sätt fantastisk tid!