Endast digitalt: Unga vuxna
Så fick jag mitt vittnesbörd om tempelklädnaden
Att ta på mig tempelklädnaden för första gången kändes som den saknade biten i ett pussel som jag försökte göra klart.
Illustration: David Green
Ett och ett halvt år innan jag gick till Washington D.C. tempel för att ta emot min egen begåvning hade jag aldrig hört talas om Mormons bok eller Jesu Kristi Kyrka av Sista Dagars Heliga. Men när jag träffade missionärerna och började lära mig om kyrkan kunde jag inte känna något annat än att evangeliet var sant.
Jag döptes när jag var halvvägs genom mitt sista år på high school, medan jag förberedde mig för att studera vid Georgetown University. Kort efter att jag blivit döpt frågade några medlemmar i min hemförsamling och även missionärerna som verkade i området om jag hade funderat på att verka som missionär. Jag svarade alltid med ett bestämt nej. Hur kunde jag undervisa andra om en religion och livsstil som jag själv precis hade börjat ta till mig?
Jag fick min patriarkaliska välsignelse några veckor innan jag flyttade till Georgetown, och den upplevelsen gav mig ett större perspektiv på min framtid. Innan jag blev medlem i kyrkan kände jag att mitt liv alltid verkade gå enligt plan, och plötsligt stördes det mönstret dramatiskt. Innehållet i min patriarkaliska välsignelse återspeglade inte hur jag alltid hade föreställt mig mitt liv. En av de mest omedelbara sanningarna som jag tog till mig var det obestridliga rådet att jag borde gå på mission.
Kort därefter fann jag mig själv överväga, om än motvilligt, att fylla i mina missionspapper.
Jag förstod att det var vanligt att medlemmar fick sin tempelbegåvning innan de åkte ut på missionsfältet, så jag började förbereda mig för det. Jag visste att en av förändringarna som skulle komma att ske i mitt liv var mitt åtagande att bära tempelklädnaden. Jag hade inte tänkt så mycket på tempelklädnaden innan jag började förbereda mig för templet, så jag hade inga förutfattade meningar om att bära dem.
Efter att ha flyttat till college arbetade jag med min biskop och gick på institutet varje vecka. Min institutlärare var vänlig nog att erbjuda skräddarsydd tempelförberedande undervisning i flera veckor fram till mitt begåvningsdatum. Det var en öm barmhärtighet med tanke på att jag inte var i min hemförsamling och inte hade någon familj i kyrkan som vägledde mig. Så småningom fick jag min missionskallelse till Paraguay och jag var redo att besöka templet för första gången.
Att besöka templet
Att besöka templet kändes som att återvända hem. Och att ta på mig tempelklädnaden för första gången kändes som den saknade biten i ett pussel som jag försökte göra klart. Jag förstod att mitt förbund att bära tempelklädnaden var ett viktigt steg i min andliga utveckling, och även om det här beslutet är heligt och personligt, gjorde jag det med glädje eftersom jag visste att kunskapen jag skulle få om min gudomlighet som en Guds dotter var större än allt som världen kunde erbjuda mig.
När jag hade tagit emot min begåvning var den största anpassningen inte det jag kände när jag hade på mig tempelklädnaden utan den nya garderoben som jag behövde bygga upp därefter. Jag rensade bort mycket kläder ur garderoben som inte täckte min tempelklädnad.
Men det kändes rätt att göra de förändringarna i mitt liv. Eftersom jag tog mig tid att förbereda mig för templet var anpassningen av min garderob en glad och lätt upplevelse. Och när jag strävade efter att lära mig mer fördjupade jag mitt vittnesbörd om att åtagandet att bära tempelklädnaden är mer än bara en justering i garderoben – det är en symbol för min hängivenhet mot min Frälsare Jesus Kristus och mitt val att följa honom. Det är också en gåva – en konkret påminnelse om mina tempelförbund och den kraft, det beskydd och de välsignelser som är tillgängliga för mig genom Frälsarens försoningsoffer.
Min enda förväntan när jag kom till templet den dag jag skulle få min begåvning var att jag skulle känna Guds kärlek till mig. Jag kunde känna den i templet rikligare än någonsin, och jag var fast besluten att hålla mina förbund och bära min tempelklädnad eftersom jag aldrig ville att den känslan skulle försvinna.
Strävan efter att hålla mina förbund
Under de ensammaste och mest förrädiska stunderna i mitt liv har mitt vittnesbörd om enkla, bergfasta evangelieprinciper manat mig att alltid och avsiktligt bära min tempelklädnad medan jag strävat efter att hålla de förbund jag ingick i templet.
Jag finner stor tröst i de här orden av president Russell M. Nelson:
”Det säkraste stället att vara på andligt sett, när någon form av omvälvning inträffar i ditt liv, är att leva inom dina tempelförbund!
Snälla, tro mig när jag säger att när er andliga grund är stabilt byggd på Jesus Kristus så behöver ni inte frukta. När ni är trogna de förbund ni ingått i templet får ni styrka av hans kraft. När sedan andliga jordbävningar kommer kan ni stå starka eftersom er andliga grund är solid och orubblig.”1
Mitt liv har inte blivit lättare sedan jag blev medlem i kyrkan. Faktum är att de mest prövande stunderna i mitt liv inträffade efter mitt dop. Men jag vet att min kunskap om det återställda evangeliet och styrkan från förbunden jag ingick i templet har gjort de här utmaningarna uthärdliga, och följderna skulle ha varit drastiskt annorlunda utan min tro på Jesus Kristus.
Det är en utmaning att leva medvetet som en Kristi lärjunge när världen verkar stå i strid med normerna som jag strävar efter att hålla. Men som president Nelson har sagt är den bästa tillflykten för mig att leva inom mina tempelförbund, inklusive att bära min tempelklädnad på det sätt som jag lovade. Och när jag fortsätter att göra det och håller mig kvar på förbundsstigen vet jag att jag får uppleva glädje.