Välj Herren och hans profet

Äldste Jeffrey R. Holland

i de tolv apostlarnas kvorum

Det finns inget som profeter är så angelägna om som att leda Guds barn till Frälsaren Jesus Kristus.

porträtt av Russell M. Nelson, med glasmålning av Fadern och Sonen i bakgrunden

Det finns ett avgörande ögonblick i Gamla testamentet som, liksom många andra ögonblick i den uppteckningen, alltid har fått mig att stanna till. Det skedde efter den ojämförlige Moses och hans hängivne unge efterträdare Josuas ledarskap.

Trots underverk på alla sidor och gudomligt ingripande i deras strävan att återta sina fäders landområden tillrättavisades Israels barn för att de anammade de hedniska sedvänjor som var vanliga för dem som hade bott i dessa länder.

”Och Israels barn gjorde det som var ont i Herrens ögon och tjänade baalerna.

De övergav Herren, sina fäders Gud som hade fört dem ut ur Egyptens land, och följde andra gudar, gudarna hos folken som bodde omkring dem. Dem tillbad de och väckte därmed Herrens vrede” (Domarboken 2:11–12).

Till och med i sin vrede visade Jehova barmhärtighet genom att låta ”domare uppstå, som frälste dem ur deras plundrares hand” (Domarboken 2:16). Den störste av alla dessa domare var Samuel. Han kallades av Herren som barn och utvecklades till domare så framgångsrikt att han ”var betrodd som Herrens profet” (1 Samuelsboken 3:20) av hela Israel.

Israel var, eller så tedde det sig, åter i god ställning inför Gud, och återvände till och stödde åter det fullständigt profetiska ledarskap som de inte hade upplevt – och inte hade velat ha – sedan Josuas död. Och vilken inverkan denna återgång till profetiskt ledarskap hade på deras framgång.

Under Samuels ledarskap som profet och domare slog Jehova ner Israels fiender och ”lät ett starkt åskväder dundra” över dem (1 Samuelsboken 7:10). Historiskt sett följde seger och framgång så länge Israel lydde Jehovas råd genom hans profeter.

Men så småningom – och den här delen förundrar mig – tröttnade Israel på Samuels domarskap. De ansåg att han och hans ledarskap var förlegade och gammalmodiga. Det var ju ändå så som Israels äldste sa till honom: ”Du är gammal” (1 Samuelsboken 8:5). Och som de såg det gällde det även konceptet ”domare”, även om han också var profet. Det var dags att förkasta religiösa idéer och anamma världens modernare sätt. Det var dags för en kung.

”Sätt nu en kung över oss till att styra över oss, så som alla andra folk har”, ropade de (1 Samuelsboken 8:5), med lärdomen att vi bör vara försiktiga med det vi önskar eftersom det är troligt att vi får det. När Samuel bad om denna begäran sa Jehova till honom: ”Det är inte dig de har förkastat, utan det är mig de har förkastat som kung över dem” (1 Samuelsboken 8:7).

Det var förstås inte, som jag nämnde ovan, första gången Israel visade förakt för Jehova och hans profeter.

”Så har de alltid gjort, från den dag jag förde dem upp ur Egypten ända till denna dag. De har övergett mig och tjänat andra gudar och så gör de också mot dig”, sa Herren till Samuel (1 Samuelsboken 8:8). Sedan sa Herren till honom, i en rättfram demonstration av rättvisa: ”Lyssna nu till deras ord” (1 Samuelsboken 8:9), men att han skulle varna folket för hur orättfärdiga kungar är.

Samuel lydde och förutsade maktmissbruk och hot mot familj och egendom. När han talade om för Israel att deras önskan hade beviljats, varnade han i en profetia:

”’När ni då ropar på hjälp mot er kung som ni har valt åt er, då kommer Herren inte att svara er.’

Men folket vägrade att lyssna till Samuels ord och sade: ’Nej, vi måste ha en kung över oss.

Vi vill också bli som alla andra folk. Vår kung ska döma oss. Han ska dra ut framför oss och föra våra krig’” (1 Samuelsboken 8:18–20).

Den smärtsamma ironin här är att de redan hade en kung som gick före dem och utkämpade deras strider. Det var Jehova, allas kung, men de skulle inte längre ha Jehova till att råda över dem. De skulle inte längre ha honom till att utkämpa deras strider. Och, i enlighet med temat för så många historielektioner: de smärtsamma konsekvenserna kom när det var för sent att undvika dem. Folket jämrade sig senare: ”Vi [har] till alla våra andra synder lagt det onda att vi begärde en kung” (1 Samuelsboken 12:19).

Världens dragningskraft

Som medlemmar av samma Israels hus, i en vidare definition, har vi blivit befallda att inte vara precis som andra människor, att inte vara precis som världen. Men liksom Guds folk på Samuels tid står vi inför den starka frestelsen att vara som de som ägnar sig åt mindre viktiga saker, de som överväldigas av världens nycker i fråga om beteende eller tro.

”För de sant troende”, sa äldste Neal A. Maxwell (1926–2004) i de tolv apostlarnas kvorum, ”har världsliga lockelser – med nöjen, makt, beröm, pengar och framgångar – alltid funnits. I vår tid har emellertid många hjälpsystem gett vika eller upplösts. Dessutom saluförs det skadliga i världen genom avancerad teknik och understöds av en spärreld från media som når nästan varje hem och by.”¹

Och vilka exempel finns det på det där ”skadliga i världen”? Se dig omkring. Dyrkande av kändisar, materialism, egennytta och vissa delar av modet – i härlig gammal njutningslystnad – hotar vår andliga lyhördhet varje gång vi slår på teven, gör en sökning på nätet eller går ut genom ytterdörren.

Vi har kallats att skilja oss från ogudaktighet (se Alma 5:57) och att vara en andlig surdeg för världen utan att bli andligt försurade av världen.

”När andra säger till oss: ’Ni är inte som vi’, svarar vi: ’Vi vet det. Vi vill inte vara det’”, sa president John Taylor (1808–1887). ”Vi vill vara som Herren, vi vill tillförsäkra oss hans välbehag och godkännande och leva under hans leende och, som det forntida Israel gjorde vid ett visst tillfälle, erkänna att ’Herren är vår Gud, vår domare och vår kung, och han skall regera över oss’.”²

Genom uppenbarelse befaller Herren oss att ”lägga åt sidan det som hör världen till och söka det som hör till en bättre värld” (Läran och förbunden 25:10). Vi får hjälp med den uppgiften. För även om vi lever i en förvirrad, stridslysten och tumultfylld värld behöver vi, tack vare gudomlig vägledning, inte ”[leva] utan Gud i världen” (Mosiah 27:31).

Vägen till trygghet

officiellt grupporträtt av de tolv apostlarnas kvorum 2018 — Med vår apostoliska verksamhets mantel förkunnar vi för världen att Jesu Kristi återställda kyrka leds genom profetia, siarskap och uppenbarelse.

Efter att ha verkat i de tolv apostlarnas kvorum i nästan tre årtionden kan jag vittna om att de visa män som leder Jesu Kristi Kyrka av Sista Dagars Heliga har en djup kunskap om moraliska och sociala frågor som överträffar alla jordiska tankesmedjor eller expertgrupper. Våra liv, resor och varierande bakgrunder ger oss en bild av världen som få andra får uppleva.

När vi kombinerar den kollektiva upplevelsen med vår apostoliska verksamhets mantel kan vi förkunna – och förkunnar vi – för världen att Jesu Kristi återställda kyrka leds genom profetia, siarskap och uppenbarelse. Ljuset som kommer genom den gudomliga vägledningen leder det nutida Israel genom en mörknande världs andliga och fysiska faror.

”Varje gång i livet då jag valt att skjuta upp att följa ett inspirerat råd, eller beslutat att jag var ett undantag, kom jag till insikt om att jag försatt mig i en farlig situation”, har president Henry B. Eyring, andre rådgivare i första presidentskapet, sagt. ”Varje gång jag lyssnat på profeternas råd, känt att råden bekräftats i bön, och sedan följt dem, har jag funnit att jag gått mot trygghet.”³

Det finns inget som profeter är så angelägna om som att leda Guds barn till Frälsaren Jesus Kristus, som, liksom han gjorde för de villiga och lydiga i forna tider, för dem till det utlovade landet. Men att skjuta upp lydnad mot profetiska råd eller förkasta dem är att sätta våra liv i fara.

Tiden för folket att omvända sig kom innan Noa slog sin första spik i det som skulle bli arken. Tiden för Israels barn att minnas sitt förbund med Jehova kom innan Mose kom ner från Sinai berg och slog sönder stentavlorna. Tiden för Samuels samtida att förkasta tanken på en kung kom innan Samuel varnade dem för deras oförståndiga begäran.

I vår tid har Herren sagt om sin smorde:

”Därför ska du, det vill säga, kyrkan, ge akt på alla hans ord och befallningar som han ska ge dig såsom han tar emot dem och vandra i all helighet inför mig,

för hans ord ska ni ta emot som från min egen mun, med största tålamod och tro” (Läran och förbunden 21:4–5).

En profet för vår tid

President Russell M. Nelson och andra hälsar på heliga i Hongkong, Kina — Som en del av en rundresa i åtta länder hälsar president Nelson och äldste Holland, tillsammans med sina hustrur, på heliga i Hongkong i Kina den 21 april 2018.

Liksom Samuel är dagens profeter, siare och uppenbarare män med visdom, varav mycket endast kan förvärvas med åldern. President Russell Marion Nelson är 97 år. När vi går igenom hans inspirerade ledarskap råder det inget tvivel om att vi har en profet i Israel. Begrunda bara några exempel på hans kärleksfulla råd och vägledning:

President Nelson har uppmanat oss att ”öka [vår] andliga kapacitet att ta emot uppenbarelse” och varnat oss för att ”det inte [blir] möjligt att överleva andligt utan den Helige Andens ledande, tröstande och ständiga inflytande”.⁴
Han har lett kyrkan i att införa ”ett nytt, heligare sätt att ta hand om och stödja andra”.⁵
Han har lett oss genom en pandemi och hjälpt oss anpassa oss till ”en hemcentrerad kyrka, som stöds av det som sker i våra grens-, församlings- och stavsbyggnader”.⁶
Han har fokuserat söndagens gudsdyrkan på sakramentet och vårt söndagsbeteende på att hålla sabbatsdagen helig.⁷
Han har påskyndat tempelarbetet och tillkännagett över 80 nya tempel som ska byggas i de sista dagarna.
Han har bett oss att ”återställa det rätta namnet på Herrens kyrka” och lovat att då ”kommer han vars kyrka detta är att utgjuta sin kraft och välsignelser över de sista dagarnas heligas huvuden, på ett sätt som vi aldrig tidigare har sett”.⁸
Han har vädjat till oss: ”Upplev den stärkande kraften i daglig omvändelse – av att göra och bli lite bättre varje dag.”⁹
Han har uppmuntrat de heliga att ”höra honom”, vilket är ”ett mönster för framgång, lycka och glädje i livet”.¹⁰
Han har överlämnat ett tillkännagivande för världen vid 200-årsjubileet och inbjudit alla att veta ”att himlarna är öppna” och ”att Gud tillkännager sin vilja för sina älskade söner och döttrar”.¹¹
Han har uppmanat de heliga att ”välkomna framtiden med tro” på Herren Jesus Kristus, som ”frigör Guds kraft i våra liv”.¹²

President Nelson har förkunnat: ”Profeter ser framåt. De ser de hotande faror som motståndaren placerat eller kommer att placera i vår väg. Profeter förutser också de stora möjligheter och förmåner som väntar dem som lyssnar i avsikt att lyda.”¹³

Jag vittnar om att president Nelson förutordinerades att bli ”väktare på tornet” (se 2 Kungaboken 9:17) för vår tid:

En profet som kallar oss
att låta Gud råda
och att samla Israel
på båda sidor om slöjan.14

Vi sjunger med entusiasm den rungande psalmen ”Israel, nu Gud dig kallar”.¹⁵ Må vi som sista dagars heliga besvara det kallet som den unge Samuel gjorde på sin väg att i sin mognad tjäna som Guds profet: ”Tala Herre, din tjänare hör” (1 Samuelsboken 3:9, se även vers 10).